semesterstiltje

här händer inte så mycket på bloggen – inte för att det inte händer saker i Torontos lokalpolitik eller i min forskning eller i Sverige, men jag har haft lite annat för mig. Forskningsmässigt har jag ägnat mig åt det nödvändiga men föga stimulerande arbetet att förbereda mitt material för import till analysprogrammet genom att sortera det i ett excel-ark (ja, det är ungefär lika intellektuellt utmanande som det låter) så det är inte så mycket att blogga om. Och den senaste veckan har jag tillbringat hos en vän i Boston och imorgon åker jag på minisemester till New York. Men det kommer lite bilder och turistanekdoter här snart, och när jag är tillbaka ordentligt i Toronto ska jag ta upp vardagsbloggandet igen. Då ska jag förhoppningsvis också kunna ordna fram lite bildbevis på att våren är på ingång i Toronto redan nu.

Kollektivtrafiken politiskt problem för borgmästare Ford

Att Torontos Borgmästare Rob Ford är en kontroversiell figur har jag skrivit om tidigare, och efter hans nederlag med budgeten för några veckor sedan har nu hans vallöfte om att bygga ny tunnelbana från Scarborough till centrala Toronto stött på patrull.

Bakgrunden är att provinsregeringen sedan flera år har satt av pengar för en rejäl utbyggnad av kollektivtrafiken i Toronto. Efter lång utredning och politiska diskussioner antogs under förra borgmästaren David Miller en plan under namnet Transit City som byggde på Light Rail Trains (LRT), alltså spårväg ovan jord (som verkar motsvara ungefär tvärbanan i Stockholm) längs sju högtrafikerade leder, kombinerat med nya busslinjer och sammankopplingar med existerande kollektivtrafik. I den ursprungliga planen ingick också upprustning och nyetableringar i förorter utan särskilt många arbetstillfällen, så planen   innebar också vissa sociala insatser och hade en hög ambition samhällsbyggnadsmässigt.

När Ford valdes till borgmästare hösten 2010 hade han gått till val bland annat på att bygga tunnelbana till Scarborough (som var ett av områdena som skulle få LRT) och eftersom han menade att den större planen var onödig och folk (= hans väljarbas i välmående förorter) vill ha tunnelbana, sa han upp de redan upphandlade kontrakten och började arbeta för en reviderad plan baserad på tunnelbana. Han gjorde en överenskommelse med Premier (= provinsens politiska ledare/guvernör) Dalton McGuinty om en reviderad plan. McGuinty har dock hela tiden menat att det måste vara Torontos city council som avgör vilken plan man slutgiltigt ska välja. Fords nya plan har fått massiv kritik, framför allt för att den är dåligt utredd, riskerar bli otroligt dyr och ge betydligt mindre transport för pengarna.

Förutom att detta är en fråga som involverar både kommun- och provinsnivå, så försvåras den också av hur Toronto och andra kommuner i Kanada styrs. I lokalpolitiken har man nämligen inga politiska partier eller partival, utan de 44 ledamöterna i City Council väljs i personval i respektive valkrets. Givetvis finns ett politiskt spektrum och vissa ledamöter samarbetar, men borgmästaren (som har den 45:e rösten och väljs i personval över hela staden) har inget parti med en majoritet av rösterna, utan måste vinna en majoritet i varje enskild omröstning.

Karen Stintz, TTC Chair

Lokaltrafiken TTC styrs av en nämnd, ledd av councillor Karen Stintz som varit en pålitlig Ford-lojal. Men efter att ha kommit på kant med borgmästare Ford och hans bror, councillor Dough Ford (som enligt många verkar vara den som egentligen driver mycket av politiken) i andra frågor, och efter att Dough Ford inte så subtilt offentligt antydde att hon lätt skulle kunna avsättas om hon inte rättade in sig i ledet, verkar hon ha bestämt sig för att driva sin egen linje. När inget hänt i kollektivtrafikfrågan på länge (och Ford varit ovillig att överhuvudtaget diskutera kompromissförslag)  bestämde hon sig för att sätta hårt mot hårt, och lade fram ett förslag i city council förra veckan om att slå fast att den ursprungliga Transit City-planen ska ligga fast. Förslaget kom som en överraskning för Ford, och Stintz gick segrande ur kraftmätningen när city council röstade för hennes förslag med röstsiffrorna 25-18.

Fords kommentar var att hela omröstningen var ”irrelevant” eftersom det ändå är provinsen som avgör, men provinsregeringen verkar vilja stöda den plan som får majoritetsstöd i council.

Frågan verkar dock inte avgjord. Bröderna Ford har gett sig ut på tunnelbanekampanj, medan Toronto Star fått tag på en rapport som presenterades för Ford för ett år sedan som visar att underlagen som tunnelbaneplanerna byggt på är högt överskattade vad gäller befolkning och arbetstillfällen i Scarborough och att behovet av en tunnelbana alltså är mindre än Ford hävdat. Ford anklagas nu för att ha mörkat rapporten, men han vill inte kommentera saken.

En längre analyserande artikel finns i The grid.

Lokalpolitiken här är onekligen färgstarkare här än hemma. Lär återkomma med fler rapporter.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vardag

Bild

20120215-232125.jpg

Här händer inte så mycket spännande, så det har inte blivit mycket bloggat. Jag har kommit in i flödet med att jobba med avhandlingen, så med en och annan fikapaus (på bilden: Bulldog Blanco = vit choklad med mörk chokladsås och espresso från cafét nära campus) är det mest den jag ägnar mig åt. Nästa vecka är det reading week på universitetet vilket väl är ungefär motsvarande sportlov. Innan dess ska jag förhoppningsvis ha betat av en etapp i sorterandet av mitt material så jag jobbar på… Förhoppningsvis ska jag dock snart sätta mig ner och skriva ett långt inlägg om de politiska striderna om kollektivtrafiken här som är väldigt spännande.

Snart helg!

Bild

20120210-134057.jpg

Inte så mycket nytt att blogga om här – jag sitter på kontoret och sorterar mitt material om dagarna. Äter lunch vid datorn (idag sushi på råris) och dricker termoskaffe. Men i helgen ska jag socialisera – imorgon promenad i High Park med Julia som bodde i mitt hus innan mig, och på söndag biomatiné med Joanna, en postdoc som jobbar i min korridor. Good times!

Den orättvisa pensionsåldern – om medellivslängd, klass och arbetsmiljö

Reinfeldts testballong om höjd pensionsålder och att människor kanske borde tänka sig att jobba till 75 har av förklarliga skäl retat upp folk. Samtidigt ligger det väl något i att medellivslängden ökat dramatiskt de senaste 50 åren utan att pensionsåldern ökat? Vi utbildar ju oss också längre, då är det väl rimligt att vi arbetar längre också?

Det är absolut rimliga argument, om det inte vore för att arbetslivet och pensionen är en synnerligen orättvis historia. I de förment lika och allmänna reglerna om pensionsålder och pensionsuttag döljer sig enormt stora skillnader framför allt baserade på klass och utbildningsnivå. Senaste dagarna har ett diagram föreställande den ökade medellivslängden cirkulerat på facebook. Jag tycker de här diagrammen är minst lika relevanta (från SCB).

Återstående medellivslängd vid 30 års ålder för kvinnor och män efter utbildningsnivå 2000–2010

Tabellen visar alltså återstående medellivslängd vid 30 års ålder, och som vi ser skiljer cirka 5 år i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade män och nästan lika mycket bland kvinnorna. Skillnaderna har ökat, och sista åren syns till och med en minskning i medellivslängd bland de lågutbildade.

Det finns också regionala skillnader, och det blir ännu tydligare nedbrutet på kommuner eller bostadsområden – de ökade klyftorna i Sverige syns i medellivslängden. (Marika Lindgren Åsbrink har skrivit bra om detta, bla här och här)

Det är också ett misstag att hävda att pensionsåldern i Sverige är 65 eller möjligen 67 för alla. Som Daniel Swedin skriver om i Aftonbladet, är nämligen den reella pensionsåldern 64 år, och för LO-anslutna mellan 60 och 62.

Reglerna ser ju i princip ut så, att om man väljer att gå i pension före 65 får man mindre pension, medan den som jobbar några år till får högre pension (och dessutom lägre skatt och inga arbetsgivaravgifter), så att det är upp till var och en att kalkylera hur länge man vill jobba och vad det är värt för en själv att gå i pension, och för att uppmuntra till att stanna i arbetskraften längre. Men problemet är ju att det inte något lika och rättvist val i realiteten.

Den som är utsliten i kroppen efter ett långt arbetsliv (som kanske började vid 16 års ålder, eller i alla fall 19) vid drygt 60 års ålder får alltså klart sämre pension än prognosen, särskilt om hen blir sjukskriven eller sjukpensionerad under några år innan ålderspension. Kvinnor får dessutom mycket sällan denna utslitning klassad som arbetsskada, eftersom det inte brukar kunna fastställas om hon slitit ut sig på jobbet eller i hemmet. Samtidigt kan många akademiker som började jobba nångång mellan 25 och 30 års ålder utan problem jobba på till 70,  och därmed inte bara klara sig betydligt bättre åren mellan 60 och 70 utan dessutom i resterande tid i livet (vilket statistiskt alltså är ca 5 år längre).

Den absolut viktigaste insatsen för att öka antalet arbetade timmar och stärka pensionssystemet, måste vara att förbättra arbetsmiljön och villkoren i arbetslivet så att den reella pensionsåldern går upp till 65. Se till att människor orkar jobba, fysiskt och psykiskt, och minimera risken för skador och olyckor.

Om man sedan (när pensionsåldern verkligen är 65) ska börja diskutera ökad arbetstid eller höjd pensionsålder, måste det ske i relation till de stora skillnaderna i medellivslängd och arbetad tid. Det är helt orimligt att den flexibilitet och valfrihet som ska finnas i systemet idag, i realiteten bara är en valmöjlighet för högutbildade och redan privilegierade grupper på arbetsmarknaden, men blir som ett straff för de redan mest utsatta på arbetsmarknaden. Kan man tänka sig en differentierad pensionsålder beroende på utbildningsnivå eller yrke? Även om det är svårt att genomföra behöver vi se pensionsåldern som en jämlikhetsfråga. Låt gärna den som kan och vill jobba längre, men inte i ett system som innebär direkt eller indirekt ekonomisk bestraffning av de som slitit ut sina kroppar i arbetslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , . Andra s-bloggar om pensionsåldern: Parkstugan, Martin Moberg, Röda berget.

I Fokus om sekularisering

I veckans nummer av Fokus har reportern Linda Eriksson skrivit en väldigt bra artikel om diskussionen om religionens återkomst. Inte bara bra för att hon intervjuat mig och ett par av mina forskarkollegor, utan framför allt för att artikeln på ett kunnigt men tillgängligt sätt presenterar de senaste årens diskussion bland forskare, kanske framför allt inom religionssociologin, om hur man ska förklara religionens eventuellt förändrade roll i det svenska samhället.

Extra roligt tycker jag att det är, eftersom jag bloggade sist Fokus hade en stor artikel om sekularisering, eller snarare om Svenska kyrkans medlemsutveckling, i april 2011. Då tyckte jag att artikeln visserligen var väldigt välskriven och intressant, men saknade just den här teoretiska helhetsbilden om hur man ska sätta förändringar i religiositet i relation till andra sociala och samhälleliga förändringsprocesser. Det är precis det som den här artikeln gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

China town

Galleri

Detta galleri innehåller 22 bilder.

Idag promenerade jag hem efter att ha köpt lite knappar i fashion district (det finns nämligen knappt några tyg- eller sybehörsaffärer någon annanstans) och då tog jag vägen genom China town. Ungefär såhär ser det ut där. Läs även andra … Läs mer

Studentdemonstrationer mot utbildningsavgifter

Idag samlades studenter runt om i Kanada för demonstrationer mot utbildningsavgifter och mot att studenter här ofta får väldigt stora studieskulder om de lånar till avgifterna (vilket är vanligt). Ontario har landets högsta avgifter, och den liberala provinsregeringen gick till val förra året med ett löfte att sänka avgifterna med 30%. Det de har genomfört är inte en avgiftssänkning, utan en sorts återbetalning, men bara till heltidsstudenter från Ontario som kom direkt (inom fyra år)  från high school, som har studiestöd/studielån och vars föräldrar inte tjänar över en viss gräns. I realiteten är det en minoritet som fått sänkningen, och studentkårerna protesterar nu dels mot att avgifterna inte sänkts men också mot att de hävdar att provinsregeringen lurat studenterna genom att gå till val med en friserad bild av hur reformen egentligen var tänkt.

Jag var med en stund när studenterna samlades på Ryerson i förmiddags – sedan tågade de bort till University of Toronto där studenter från andra universitet anslöt (och möttes av en motdemonstration från det liberala studentförbundet) och alla gick sedan vidare till provinsregeringens högkvarter vid Queens Park. Lite bilder tog jag också (klicka för att se i full storlek eller kommentera en enskild bild):

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,