J’accuse: skinkmackan!

I Almedalen bjuds det på mycket. Lobbyister och näringslivet bjuder på vin och mat, folkrörelser och mindre organisationer bjuder mest på kaffe. Men på många ställen kan man också få en macka, både till frukost och på eftermiddagen.

Man misstänker ju att syftet med att bjuda är att folk ska komma dit, tycka det är trevligt och hålla sig pigga och mätta och på gott humör. Och inget fel med. Men trots det serveras det förvånansvärt ofta något som många – i alla fall i vissa grupper – inte äter: skinkmacka.

Som vegetarian litar jag oftast inte på att det bjuds på något jag kan äta, men det är ju inte bara veggisar som inte äter skinka. Jag har svårt att att tro att det är många som ens skulle tänka på saken om det bjöds på ostmacka istället för skinka – förutom de som av något skäl inte äter kött alls, och de som av religiösa eller andra skäl inte äter just fläskkött. Det är en tillgänglighetsfråga – varför sätta upp hinder för några, istället för att bjuda på något som (nästan) alla kan äta?

Nu är ju detta inte bara ett problem i Almedalen – det går till exempel inte att äta frukost på SJ:s tåg utan att få mackan besudlad med skinka och på många andra ställen är kött/fläsknormen förhärskande. Men just när man vill bjuda på något för att vara välkomnande för sina gäster kan man ju tycka att man kan bjuda på något som inte direkt avvisar veggisar, judar och muslimer.

Jag har nu irriterat mig i tystnad länge nog. Jag uppmanar helt enkelt: bort med skinkmackan! Gör det enkelt för er och bjud på ostmacka, eller var lite mer fantasifull och bjud på något annat vegetariskt eller varför inte en vegansk hummusmacka. Jag betvivlar starkt att någon kommer klaga på att det inte finns skinka på mackan, medan vi är många som kommer vara mätta och glada.

(p.s. vill du läsa om vad jag gjort i Almedalen mer än att irritera mig på skinkmackor kan du läsa på kristenvanster.wordpress.com)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

På plats i Almedalen

Nu har jag, något medtagen efter en väldigt tidig morgonresa till färjan, landat i Visby. Idag drar Almedalsveckan igång och jag är här för att blogga – främst på Kristen vänster, bloggen för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det kommer lite länkar här under veckan, men gå in där och läs direkt istället!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

omställning

Jag hade helt klart underskattat hur omvälvande det skulle vara att komma hem. Lite överväldigad, är nog rätt ord. Och jag kom hem till ett par väldigt intensiva arbetsveckor så bloggen har inte legat högst på prioriteringslistan. Men jag har fortfarande ambitionen att skriva lite om några av de saker som slog mig om Toronto och Kanada, kanske framför allt hur jag upplevde att bo i en stad som verkligen har en hög grad av mångfald i sin befolkning som Toronto.

Om det visar sig att bloggtorkan fortsätter så kan jag i alla fall utlova en hel del bloggande under Almedalsveckan, dock inte mestadels här utan hos Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på deras blogg Kristen vänster.

Snart på väg hem

Min tid i Toronto lider mot sitt slut – på tisdag förmiddag lyfter planet mot Arlanda via New York. Nu återstår mest packning och organiserande. De kommande dagarna kommer jag nog posta några inlägg av mer sammanfattande karaktär om Toronto och Kanada, reflektioner jag gjort och så.
På onsdag morgon landar jag i Sverige. Bloggen finns ju kvar men vi får se lite hur jag kommer skriva där framöver. Jag har ett år av intensivt avhandlingsskrivande framför mig så något intensivt och kontinuerligt bloggande blir det nog inte.

Studentprotesterna i Montréal

Sitter på tåget tillbaka till Toronto efter en långhelg i Montreal med lite jobb (en workshop med kanadensiska religion- och mediaforskare på Université de Montréal) och några dagars semestrande. Det många säger om Montreal är att det är så europeiskt – och visst påminner delar av stan mycket om södra Europa. Även om jag nog ärligt talat känner mig mer hemma i Toronto.

Montreal har de senaste månaderna framför allt förekommit i nyhetsrapporteringen i samband med de stora studentprotester och strejker som pågått hela våren. Liksom på andra håll handlar studenternas missnöje om höjda studieavgifter, och studenter runt om i Quebec men framför allt i största staden Montreal (som har flera stora universitet, förutom UMontreal ligger McGill, Concordia och Université du Québec à Montréal där) har protesterat mot vad man uppfattar som ett sviket löfte när avgifterna nu höjs.

I Kanada är det provinserna som beslutar över och organiserar all utbildning, men med viss finansiering från den federala nivån. Quebec har traditionellt (och fortfarande) klart lägre utbildningsavgifter än resten av landet, och har generellt styrts av mer vänsterlutande regeringar än många andra provinser och har därmed också en högre ambition i välfärdssystemen överlag (mer likt europeiska länder) än övriga Kanada. Det gör att många studenter kommer från andra provinser för att studera där. Den liberala provinsregeringen har i vintras föreslagit att avgifterna ska höjas med 75% över fem år (även om de nu som en kompromiss föreslagit att höjningen istället ska ske över sju år) vilket alltså lett till att stora grupper av studenter sedan i mars strejkat, protesterat på gatorna (ibland med våldsamma konfrontationer med polisen) och mobiliserat en stark studentrörelse.

Utanför Quebec är förståelsen varierande, framför allt pga av de i mångas ögon låga avgifterna, men historiskt har i Quebec funnits amibitionen och även inriktningsbeslut på att gå mot en avgiftsfri modell som i de skandinaviska länderna. Då uppfattas naturligtvis den stora höjningen som ett svek. (Intressant radioreportage om just detta och lite mer bakgrund till protesterna finns hos CBC här). Samtidigt är uppslutningen bakom protesterna inte total bland studenterna – många är visserligen kritiska mot avgifterna men många är mer intresserade av att fortsätta sin utbildning än att strejka. Konfrontationer har inte bara skett mellan protesterande studenter och polis, utan även mellan de protesterande och andra studenter.

CBC news: Collage classes suspended

Efter flera månaders protester och även vissa förhandlingar mellan studentföreträdare och provinsregeringen verkar nu regeringen – efter att provinsens utbildningsminister Line Beauchamp avgick i veckan – ha fått nog. De har dels tvingat fram ett kommunalt maskeringsförbud under demonstrationer, dels helt sonika beslutat att avbryta universitetens termin med omedelbar verkan och återuppta undervisningen till höstterminen, samt har genomfört vad som i praktiken är ett demonstrationsförbud. Den sk Bill 78 har mött stora protester bland studenterna efter att den röstades igenom i fredags, och i fredags kväll var det demonstrationer igen. Denna gång gick de förbi utanför mitt hotellfönster och jag lyckades ta ett par skakiga bilder genom fönstret.

För mer om studentprotesterna kan man läsa på wikipedia eller Montreal Gazettes samlade rapportering.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vårblommor

Även om våren kom tidigt till Toronto med osedvanligt varm mars, så har det varit svalare i april. Nu ler dock majsolen (även om det regnar just idag) och det har varit varma dagar. Och syrénen blommar redan! Här kommer lite bilder från vägen mellan hemmet och kontoret genom Cabbagetown.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svenska församlingen i Toronto

När jag skrev här på bloggen att jag skulle åka till Toronto, fick jag några önskningar om saker att blogga om. En av dem var ett besöksreportage från svenska kyrkan i Toronto, och här kommer på begäran ett inlägg.

Finska Agricolakyrkan i Toronto, där även svenska församlingen håller till

Svenska lutherska församlingen i Toronto är en lite speciell utlandsförsamling. De flesta församlingar i Svenska kyrkan i utlandet är formellt en del av svenska kyrkan, och delar av personalen (oftast präster och assistenter) är anställda i Sverige och utskickade på tidsbegränsade kontrakt. Församlingen i Toronto är däremot en svenskspråkig församling i den kanadensiska lutherska kyrkan ELCIC, om än affilierad med (och med visst ekonomiskt stöd från) Svenska kyrkan i utlandet och gudstjänsterna följer svenska kyrkans ordning. Dock är personalen, inklusive prästen Anna Runesson, lokalanställd av församlingen på plats. Rent praktiskt håller man till i gemensamma lokaler med en finsk församling i Agricolakyrkan som ligger nära en tunnelbanestation ca 20 min norr om downtown. Man firar gudstjänst varje söndag, har viss barnverksamhet, en kör och en hel del andra sociala events. Som de flesta  svenska församlingar i utlandet fungerar man inte bara som kyrka utan också som nav för utlandssvenskar. I Toronto finns ett svenskt nätverk, en svensk skola (som delvis bygger på hemundervising) och en aktiv lokalavdelning i föreningen SWEA.

Klockstapeln utanför kyrkan. Ej i funktion, dock.

Själv har jag varit ute i Svenska kyrkan en 5-6 gånger medan jag varit här, och två gånger har jag lett högmässan som vikarie när pastor Anna varit på annan ort. Det har varit väldigt roligt att lära känna en utlandsförsamling – jag har hittills mest känt utlandskyrkan genom kyrkomötet och framför allt då jag var ledamot i Utlandskyrkoutredningen för ett par år sedan. Såväl förutsättningar som villkor och verksamhet är ganska annorlunda mot en vanlig församling i Sverige. Främst förstås ekonomiskt – församlingen i Toronto måste själva dra in stora delar av sina pengar genom frivilliga gåvor, fundraising och sponsorer. Men församlingen ser också annorlunda ut – i en vanlig svensk församling har man ju ofta en kärna av aktiva kyrkobesökare och engagerade i verksamheten, men också många församlingsbor som man ser mer sällan och främst möter i samband med kyrkliga handlingar som begravningar, vigslar och dop. Man har ju också ofta kontakter med olika delar av samhället på sin ort eller stadsdel. I utlandsförsamlingen har man samma kärna av aktiva, men betydligt färre kyrkliga handlingar men desto fler tillfälliga besökare som består av turister eller sådana som jag, som tillbringar en kortare period på en ort. Man har också kontakter med samhället runt omkring, men snarare med olika grupper av svenskar eller svenskkopplade institutioner, än de som ligger i det egna närområdet, nödvändigtvis.

De jag träffat i kyrkan består till stor del av utlandssvenskar som bott länge i Toronto, många av dem i decennier. Men där finns också lite studenter och forskare och en del på tillfälligt besök.

Nu när jag har ganska precis en månad kvar i Toronto hoppas jag i alla fall hinna åka ut till svenska någon mer söndag – i så fall kommer det bilder på interiören av kyrkan också. 🙂

Mina predikningar från församlingen ligger på min predikoblogg: Tredje söndagen i fastan och Andra söndagen i påsktiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mass exodus och andra events

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag, vilket kanske beror på att det blivit mer vardag här och allt inte känns så intressant att berätta längre, och att det inte händer så mycket att berätta om. Jag jobbar på med avhandlingen och har firat påsk (i både anglikanska och svenska kyrkan) och njuter av att det våren kommit tillbaka efter ett litet bakslag i början på april.

Den här veckan har det dock varit lite fler events: Idag ska jag på Show choir Canadas national finals (typ Glee i verkligheten, alltså) som jag kommer skriva mer om, och i torsdags var jag på Ryersons modedesignutbildnings stora avslutningsshow Mass Exodus 2012: Lucid.

Det var spännande att se de ca 50 minikollektionerna med 4-5 looks per designstudent och det var en verklig blandning – en del var ganska ointressant, annat väldigt snyggt, mycket var väldigt “wearable” men några var mer konstverk än kläder. Tyvärr lyckades jag inte fota särskilt bra och än så länge finns inte så mycket bilder på hemsidan, men showen finns på video här (dock inte den showen jag såg, utan ett urval av 25 designers som fick visa för modeindustrin). Hela showen produceras och genomförs av studenter från flera olika program vilket faktiskt knappast märktes – det kändes otroligt professionellt. Och extra roligt i år var att de enbart använde sig av kanadensiska artister (playlist finns här). När bilderna kommer upp på hemsidan återkommer jag med några av mina favoriter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lärdommar från ett öppet partiledarval

Mulcair håller sitt "acceptance speech" på NDPs kongress 24 mars 2012. Bild från wikimedia commons

Som jag skrivit om tidigare valde NDP, det kanadensiska socialdemokratiska partiet, en ny partiledare förra veckan genom medlemsomröstning. Jag skrev också om den politiska situationen efter valet på Dagens Arena idag. I det här inlägget tänkte jag fördjupa mig lite i modellen med medlemsomröstning för partiledarval och vad de svenska socialdemokraterna skulle kunna ta till sig av detta.

Det verkar som att det generellt här i Kanada varit vanligt med mer öppna partiledarvalprocesser än vi har varit vana vid i Sverige, även om det inte alls alltid varit rena medlemsomröstningar. Tidigare verkar NDP haft en modell som mer påmint om hur brittiska Labour väljer ledare med olika röstningsblock för facket, parlamentsledamöter och partimedlemmar. Den här gången valde alltså NDP att istället ha en ren medlemsomröstning, “one member one vote”. Alla som ville kandidera behövde en viss mängd stödunderskrifter från flera olika provinser, och partiet organiserade debatter runt om i landet och gav kandidaterna förutsättningar att bedriva kampanj. Samtidigt samlade kandidaterna själva in pengar och organiserade sina kampanjer. Hela regelverket finns att läsa här, och på wikipedia finns en bra överblick över hela processen.

I samband med de tre senaste partiledarvalen i svenska socialdemokraterna har frågan om hur valet ska gå till blivit allt intensivare, framför allt spänningen eller avvägningen mellan öppenhet och medlemsinflytande å ena sidan och samling och enighet å den andra. Det har blivit alltmer uppenbart att den gamla traditionella slutna processen uppfattas som alltmer obsolet och att en ny form måste till samtidigt som det finns en inte helt ogrundad rädsla för splittring. Och det finns ju onekligen en risk om till exempel gamla SSU-strider skulle ta över ett partiledarval. Men jag tror ändå att det finns stora fördelar av att inspireras av till exempel de kanadensiska socialdemokraterna.

En ska som jag tycker varit särskilt inspirerande, är hur den rena medlemsomröstningen gjort partimedlemskapet intressant och värdefullt. Kort uttryckt: den som blir medlem i partiet får på ett väldigt konkret sätt inflytande, vilket också gör det meningsfullt att bli medlem. I de “halvöppna” partiledarval vi sett i Sverige de senaste året, som i centern, vänsterpartiet och miljöpartiet, så har det ju funnits flera kandidater och processen har varit betydligt öppnare än i t ex socialdemokraterna, men det har ju fortfarande handlat om ett förslag från en valberedning (som också vunnit) till en representativ kongress. I en ren medlemsomröstning finns det skäl för människor att bli medlemmar, och ett incitament för kandidaterna att värva medlemmar – under NDPs partiledarkampanj fick partiet 50 000 nya medlemmar vilket betyder en medlemsökning med ungefär 60% (131 152 medlemmar var röstberättigade). Även om en del av dem kanske inte kommer vara fullt så engagerade framöver (särskilt inte de som gick med för att stödja en kandidat som sedan förlorade) så har man ändå värvat många nya medlemmar som dessutom engagerat sig, en bra bas för en kommande valrörelse.

Partiledarvalet har också inneburit en massiv mediabevakning. Det kan ju vara både positivt och negativt – om partiledarstriden blir hård kan ju bilden som sätts vara negativ (jämför det republikanska primärvalet där ingen kandidat framstår särskilt positiv). Å andra sidan har ju de senaste svenska socialdemokratiska partiledarvalen också följts av ett massivt mediauppbåd men där den främsta bilden varit att ingen kan eller vill leda det socialdemokratiska partiet. En bild som jag tror på lång sikt är otroligt negativ. En “strid” mellan 4-5 duktiga kandidater som har idéer och verkligen vill leda socialdemokratin tror jag skulle vara otroligt positivt i ett framtida val. Hos NDP har det i viss mån handlat om olika program eller agendor och olika idéer för hur partiet ska gå in i framtiden, men de politiska skillnaderna har ärligt talat inte varit jättestora. Skillnaderna mellan kandidaterna har i mycket handlat om deras bakgrund och erfarenheter, vilken provins de kommer ifrån och deras inriktning, som jag kan bedöma det. Min gissning skulle vara att något liknande skulle vara fallet i ett hypotetiskt svenska partiledarval – någon lite yngre och någon mer erfaren, någon med tydlig facklig profil och någon klart akademisk, någon från storstad och någon från skogslänen, några med lång erfarenhet från riksdag och VU och något erfaret kommunalråd och så vidare.

En av nackdelarna med NDP:s modell bör vi dock också ta lärdom av. För att göra ledarvalet så schysst som möjligt, fick ingen av kandidaterna inneha någon tung post under kampanjen (förutom att behålla sina uppdrag i parlamentet etc). De som innan var talespersoner/utskottsordförande i någon viss fråga fick lämna den, och partiet leddes av en interimsledare som inte var någon av kandidaterna. Även om det gjorde kampen åtminstone på ytan mer jämn, och minskade risken för att partiets centrala politik skulle användas för att positionera en kandidat i valet, så innebar det också att många av partiets starkaste krafter var helt borta från den nationella dagspolitiken. Partiledarkampen fick mediauppmärksamhet, men det var desto svårare att komma ut med sin oppositionspolitik från parlamentet. Jag tror att det här har varit en stor nackdel för NDP och jag tror att man i en svensk kontext bör tänka noga på hur man gör detta. Kanske kan man tvärtom ge de kandidater som är mer “perifera” i partiet tyngre uppdrag under kampanjen för att kompensera? I vilket fall bör man se hur ett partiledarvals regler påverkar inte bara valet i sig, utan också partiets politik framför allt i riksdagen.

När det gäller själva konventet och valet så finns det flera intressanta saker att titta på. Rent tekniskt gick valet till så att alla medlemmar i förväg haft möjligheten att brevrösta med en “preferential ballot” alltså en rangordnad valsedel. Under konventet skedde valet i omgångar, och brevröstarnas röster räknades så länge deras förstahandsval fanns med i gemet, sedan räknades dem som röster på deras andrahandsval o.s.v. Alla medlemmar som ville var också välkomna att delta fysiskt på själva konventet och rösta där i varje omgång, eller så kunde medlemmar rösta i “realtid” via nätet i varje omgång samtidigt som konventet pågick. Fördelen med att rösta via nätet i realtid eller vara på konventet var att inte i förväg behöva bestämma rangordningen på sina kandidater, utan rösta utifrån vilka som faktiskt var kvar och i någon mån ha mer utrymme för taktikröstning eller att ändra sig utifrån hur fältet såg ut.

ca 55 000 personer valde att förhandsrösta, ca 4000 deltog på plats och knappt 10 000 (i första omgången) röstade online, vilket betyder att bara knappt hälften av medlemmarna faktiskt röstade. Det anses långt, men frågan är vad som är en rimlig jämförelse. En del har klagat här på att de inte förstod att utskicket från partiet faktiskt var röstningsinformationen eftersom det såg ut som reklam, och onlineröstningen omgavs med tekniska problem vilket delvis berodde på en attack (vilket inte påverkade resultatet i sig, men gjorde att servern överbelastades och gjorde det svårt för folk att komma in på sidan och lägga sin röst). Huruvida den tekniska lösningen skulle fundera bättre i Sverige är svårt att svara på, men en skillnad mot Kanada är ju att vi inte har olika tidszoner – här skedde första valomgången över natten (från fredag kväll till lördag morgon) men sedan var varje omgång bara ungefär en timme enligt ursprungsplanen, och när andra omgången startade kl 11 i Toronto var klockan bara 8 på morgonen i Vancouver. Det är ju dock, tycker jag, en väldigt spännande modell att medlemmar kan vara med och rösta i realtid.

De sju kandidater som var kvar när konventet började på fredagen fick alla presentera sig på scenen under 20 minuter, och sedan pågick röstningen under natten tills första omgångens resultat presenterades på lördag förmiddag. Då ströks den kandidat som fått minst antal röster (vilket var Niki Ashton) och ytterligare två kandidater som fått få röster valde att själva kliva av (Martin Singh och Paul Dewar). Sedan pågick röstningen tills en kandidat fått 50% av rösterna vilket blev totalt 4 omgångar. På grund av de tidigare nämnda tekniska problemen drog det ut rejält på tiden och sista omgången var inte klar förrän lagom till de sena kvällsnyheterna på lördagkvällen. Säkert finns ett och annat i de tekniska och tidsmässiga aspekterna som skulle kunna gå att göra betydligt bättre.

Frågan om vad det här öppna valet har betytt politiskt är nog för tidigt att avgöra. Huruvida Mulcair hade kunnat vinna i en annan modell är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra, men kanske hade utfallet blivit annorlunda. Mulcair har heller inte gjort några personförändringar ibland talespersoner etc än (det förväntas komma efter parlamentets påskuppehåll) så det är för tidigt att säga något om vad som händer med de kandidater som gick förlorande ur striden, även om det väl inte är osannolikt att några av dem kommer att få (tillbaka) tunga positioner. Intressant nog verkar det som att de av de förlorande kandidaterna som var underdogs och därmed inte tog sig så långt ändå framstår som något av vinnare, till skillnad från de mer etablerade “förlorarna”. Niki Ashton och Martin Singh som fick minst röster verkar anses ha drivit bra kampanjer, värvat mycket folk och har nog stärkt sin ställning i partiet. Det gäller i ännu högre grad Nathan Cullen som kom trea trots att han länge låg långt längre ned både vad gällde interna opinionsmätningar och “endorsements”- Han drev en stark gräsrotskampanj och värvade väldigt mycket medlemmar i redan starka NDP-provinsen British Columbia (där Vancouver ligger). Han är för övrigt en av få (den enda?) parlamentsledamoten för NDP som vunnit sin plats mot en sittande konservativ, och verkar ha stärkt sin position som valvinnare med gräsrotsstöd. De mer etablerade kandidaterna Paul Dewar, Peggy Nash och Brian Topp framstår som mer av förlorare jämfört med de tidigare nämnda. Dewar fick långt färre röster än någon räknat med (kanske beroende på sin närmast icke-existerande franska?) och hoppade av efter första omgången, och den mycket rutinerade Nash med facklig bakgrund och tidigare ekonomisk-politisk talesperson kom bara fyra trots att hon ansågs som en av de troliga vinnarna. Hon är dock en stark person i parlamentet och det ska bli intressant att se om och i så fall vilken post hon får i en ny skuggregering. Topp är en av få kandidater som inte sitter i parlamentet och hans tyngd låg i hans “bakom-kulisserna”-arbete i de senaste valkampanjerna och nära samarbete med tidigare ledaren Jack Layton. Återstår att se om och i så fall hur han stannar kvar i partitoppen, det spekuleras kring att han kanske lämnar politiken efter det här.

Det går kanske inte att översätta och ta in en sådan här modell i de svenska socialdemokraterna rakt av. Men nog vore det intressant för Organisationsutredningen att utveckla en modell för hur ett öppet partiledarval skulle gå till? Det är ju nu, när det knappast kommer vara aktuellt med ett partiledarbyte på länge, som det är rätt tidpunkt att diskutera formerna utan att riskera att fastna i personfrågor eller positioneringar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om NDP och kanadensisk socialdemokrati på Dagens Arena

Idag skriver jag en söndagskrönika hos Dagens Arena om utmaningarna för NDP efter sitt ledarval förra helgen.

Ordförandevalet skedde genom en ren medlemsomröstning. Det gjorde att Mulcair kunde besegra såväl partietablissemangets kandidat, partistrategen Brian Topp, som fackliga kandidaten Peggy Nash. Trots det verkar partiet fast beslutna att gå framåt i enighet – den öppna tävlingen mellan kandidater verkar ha lett till en omfattande medlemsvärvning, stor mediebevakning och flera av de yngre kandidater som inte hade en chans att bli valda verkar ändå ha stärkt sin position i partiet.

Mulcair står nu inför den stora utmaningen att leda detta breda parti och befästa sin position som regeringsalternativ till Harpers allt impopulärare regering, som under våren skakats av skandaler och anklagelser om valfusk. Mulcairs recept för att lyckas är dels ett omfattande organisatoriskt arbete, men också genom en politisk ”modernisering” med en rörelse mot mitten.

Läs hela texten här.

Jag återkommer strax med en fördjupande bloggtext här om själva partiledarvalet och vad jag tycker de svenska socialdemokraterna bör lära sig av NDP.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,