Studentprotesterna i Montréal

Sitter på tåget tillbaka till Toronto efter en långhelg i Montreal med lite jobb (en workshop med kanadensiska religion- och mediaforskare på Université de Montréal) och några dagars semestrande. Det många säger om Montreal är att det är så europeiskt – och visst påminner delar av stan mycket om södra Europa. Även om jag nog ärligt talat känner mig mer hemma i Toronto.

Montreal har de senaste månaderna framför allt förekommit i nyhetsrapporteringen i samband med de stora studentprotester och strejker som pågått hela våren. Liksom på andra håll handlar studenternas missnöje om höjda studieavgifter, och studenter runt om i Quebec men framför allt i största staden Montreal (som har flera stora universitet, förutom UMontreal ligger McGill, Concordia och Université du Québec à Montréal där) har protesterat mot vad man uppfattar som ett sviket löfte när avgifterna nu höjs.

I Kanada är det provinserna som beslutar över och organiserar all utbildning, men med viss finansiering från den federala nivån. Quebec har traditionellt (och fortfarande) klart lägre utbildningsavgifter än resten av landet, och har generellt styrts av mer vänsterlutande regeringar än många andra provinser och har därmed också en högre ambition i välfärdssystemen överlag (mer likt europeiska länder) än övriga Kanada. Det gör att många studenter kommer från andra provinser för att studera där. Den liberala provinsregeringen har i vintras föreslagit att avgifterna ska höjas med 75% över fem år (även om de nu som en kompromiss föreslagit att höjningen istället ska ske över sju år) vilket alltså lett till att stora grupper av studenter sedan i mars strejkat, protesterat på gatorna (ibland med våldsamma konfrontationer med polisen) och mobiliserat en stark studentrörelse.

Utanför Quebec är förståelsen varierande, framför allt pga av de i mångas ögon låga avgifterna, men historiskt har i Quebec funnits amibitionen och även inriktningsbeslut på att gå mot en avgiftsfri modell som i de skandinaviska länderna. Då uppfattas naturligtvis den stora höjningen som ett svek. (Intressant radioreportage om just detta och lite mer bakgrund till protesterna finns hos CBC här). Samtidigt är uppslutningen bakom protesterna inte total bland studenterna – många är visserligen kritiska mot avgifterna men många är mer intresserade av att fortsätta sin utbildning än att strejka. Konfrontationer har inte bara skett mellan protesterande studenter och polis, utan även mellan de protesterande och andra studenter.

CBC news: Collage classes suspended

Efter flera månaders protester och även vissa förhandlingar mellan studentföreträdare och provinsregeringen verkar nu regeringen – efter att provinsens utbildningsminister Line Beauchamp avgick i veckan – ha fått nog. De har dels tvingat fram ett kommunalt maskeringsförbud under demonstrationer, dels helt sonika beslutat att avbryta universitetens termin med omedelbar verkan och återuppta undervisningen till höstterminen, samt har genomfört vad som i praktiken är ett demonstrationsförbud. Den sk Bill 78 har mött stora protester bland studenterna efter att den röstades igenom i fredags, och i fredags kväll var det demonstrationer igen. Denna gång gick de förbi utanför mitt hotellfönster och jag lyckades ta ett par skakiga bilder genom fönstret.

För mer om studentprotesterna kan man läsa på wikipedia eller Montreal Gazettes samlade rapportering.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Studentdemonstrationer mot utbildningsavgifter

Idag samlades studenter runt om i Kanada för demonstrationer mot utbildningsavgifter och mot att studenter här ofta får väldigt stora studieskulder om de lånar till avgifterna (vilket är vanligt). Ontario har landets högsta avgifter, och den liberala provinsregeringen gick till val förra året med ett löfte att sänka avgifterna med 30%. Det de har genomfört är inte en avgiftssänkning, utan en sorts återbetalning, men bara till heltidsstudenter från Ontario som kom direkt (inom fyra år)  från high school, som har studiestöd/studielån och vars föräldrar inte tjänar över en viss gräns. I realiteten är det en minoritet som fått sänkningen, och studentkårerna protesterar nu dels mot att avgifterna inte sänkts men också mot att de hävdar att provinsregeringen lurat studenterna genom att gå till val med en friserad bild av hur reformen egentligen var tänkt.

Jag var med en stund när studenterna samlades på Ryerson i förmiddags – sedan tågade de bort till University of Toronto där studenter från andra universitet anslöt (och möttes av en motdemonstration från det liberala studentförbundet) och alla gick sedan vidare till provinsregeringens högkvarter vid Queens Park. Lite bilder tog jag också (klicka för att se i full storlek eller kommentera en enskild bild):

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Drop fees! Avgiftsfrågan är het i Toronto

Över hela Ryersons campus hänger affischer och banners med texten Drop fees! Take to the streets Feb 1st!

Lördag 1a februari är utropad som en National Day of Action av kanadensiska studentkårsfedarationen CFS (motsvarigheten till SFS) och huvudfokus ligger på utbildningsavgifter. Utbildning är en fråga som beslutas om på provinsnivå, och Ontario är den provins som har högst utbildningsavgifter i landet, och den provins där statsanslaget till utbildning är lägst. I förra årets val vann provinsregeringen med ett vallöfte om att sänka utbildningsavgifterna med 30%, men det stipendiesystem som inrättats gäller inte alls alla studenter och utfallet är långt ifrån det som studenterna förväntat sig.

Studentkårerna på universiteten i Toronto, nämligen Ryerson, University of Toronto, York och OCAD ordnar nu en stor gemensam demonstration den 1/2 för att driva på i frågan för sänkta och i förlängningen avskaffade utbildningsavgifter. Demonstrationer i samma kampanj sker runt om i Ontario och i hela landet.

Utbildningsavgifterna varierar mellan olika lärosäten – på Ryerson betalar en grundutbildningsstudent inom husam-området $6000 CAD per år (motsvarar ungefär 42 000 kr) men på ett ingenjörsprogram kan avgiften ligga på 8000 och ännu högre på andra specialistprogram. Utländska studenter betalar betydligt mer, ungefär det dubbla. (Som jämförelse kan sägas att en utländsk masterstudent på Uppsala universitet betalar 90,000-135,000 kr i avgift.)

Det verkar bli en stor demonstration här och runt om i Kanada. Jag tänkte följa frågan och återkommer med rapport och bilder från demonstrationen.

Nationella CFS peppar med följande kampanjvideo:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ny rektor – en ny epok (för Uppsala universitet och för mig)

Avgående rektor Anders Hallberg hänger rektorskedjan över tillträdande rektor Eva Åkessons axlar.

I fredags var det dags att högtidligt och formellt skifta rektor för Uppsala universitet. Anders Hallberg lämnade posten han haft sedan 2006 och tillträdde gjorde Eva Åkesson, fram till årsskiftet prorektor vid Lunds universitet.

Det var en fantastisk dag – en oerhört pampig och fin ceremoni i universitetsaulan (som går att se i sin helhet på video här) där den nya rektorn dessutom höll ett väldigt bra programtal där hon lade fram sin vision för Uppsala universitet. Det fortsatte med middag och dans på Uppsala slott, en middag med ovanligt många och ovanligt personliga och spirituella tal av och till kvällens två huvudpersoner rektorerna.

För mig personligen var det också en fantastisk dag. Det var ett högtidligt avslut på den långa process som lett fram till rektorsskiftet. Jag har tillsammans med Klas-Herman Lundgren (som skrivit jättefint om detta) representerat studenterna och doktoranderna i rekryteringsgruppen. Sedan tidigt i våras har vi sållat bland kandidater, ställt frågor och fört fram studenternas synpunkter. Och det är inte bara studenterna som var väldigt glada att det är just Eva som tillträder som rektor nu. Det har varit enormt roligt och lärorikt att få ha varit del i processen, att jobba med Klas-Herman och alla de andra studenterna i rekryteringsprocessen och jag har känt ett väldigt starkt stöd.

Undertecknad tillsammans med Eva Åkesson och Klas-Herman Lundgren. Foto: Fatma Aksal

Men för mig var det också sista dagen som student- (eller doktorand-) representant, antagligen någonsin. Sedan jag mer eller mindre av slump valdes in i Uppsala studentkårs fullmäktige våren 2002 har jag haft någon form av representant-uppdrag nästan hela tiden, antingen för Uppsala studentkår eller Sveriges förenade studentkårer som student eller doktorand. Ett litet glapp var det under hösten -07 men då var doktorandansökan redan inskickad och jag visste nog att jag skulle komma tillbaka. Den här gången är det slut på riktigt.

Uppsala studentkår har alltså varit en del av mitt liv i nästan 10 år. Som i alla långa relationer går det ju lite upp och ner, alltid har väl inte kärleken känts helt ömsesidig och jag tror det är bra för både kåren och mig att jag nu ska lägga fokus på annat. Men jag slutar på topp, och jag har haft några av de roligaste och mest lärorika stunderna under de här åren just på kåren. Som bonus har jag fått vänner för livet.

Ja, ni förstår att jag är lite sentimental. Men mest bara glad över att få avsluta min kårtid med en storslagen bal på slottet. Och med att få ha varit med och rekryterat en fantastisk ny rektor till Uppsala universitet. Framtiden är ljus!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Patent = samhällsnytta?

[Uppdaterad]

Ett tips bloggat på mobilen, på resande fot: Idag skriver jag tillsammans med Mattias Wiggberg och Odd Runevall en artikel på DN Debatt på nätet om problemen med Svenskt näringslivs rapport om forskarutbildningens samhällsnytta.

Samhällsnytta kan inte mätas i antalet patent

”Svenskt Näringslivs syn på samhällsnytta är väldigt snäv – det som mäts är patent, kommersialisering av varor och tjänster samt jobb. Men samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Exempelvis arbetar många disputerade från den samhällsvetenskapliga fakulteten inom statlig sektor där de höjer produktiviteten och på så sätt bidrar till tillväxten. Det kan handla om att tillämpa sin forskning på områden såsom penningpolitik, organisation, eller utrikespolitisk analys. Doktorer inom juridik arbetar på liknande sätt inom rättsväsendet med att höja rättsäkerheten eller möjliggöra för bättre skydd av idéer och innovationer. Genom sådana arbeten förbättras Sveriges administration och institutioner, faktorer som visats bidra starkt till tillväxten i ett land.
Svenskt Näringsliv underskattar också antalet produkter som forskarutbildningen skapar. Då en doktorand i humaniora, exempelvis historia, skriver en bok som ger oss större förståelse för vårt samhälles bakgrund är detta visserligen en produkt, men inte i det hänseende som Svenskt Näringsliv menar. Den mer övergripande samhällsnyttan av att vi får mer kunskap om hur människor fungerar, vår historia och språk och många andra områden inom humaniora går överhuvudtaget inte att mäta i de här termerna. Även grundforskning inom naturvetenskap och medicin kräver ofta lång tid och är till sin karaktär sådan att inga patent eller produkter kan garanteras – samtidigt är den en förutsättning för de upptäckter och resultat som ger såväl nobelpris som nya mediciner och behandlingar.”

Artiklarna som vi svarar på finns här (dn) och här (unt). Själva rapporten från Svenskt näringsliv finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Examenspremier: kontraproduktivt och orättvist. och olagligt?

I veckan presenterades en rad förslag från Långtidsutredningen, som har i uppdrag att göra en bred genomlysning av hela arbetsmarknaden och komma med förslag på en lång rad områden. Det finns såklart massor av saker att ta upp och belysa och diskutera och en del är klart intressant medan annat är mer eller mindre dumheter. Min blick fastnade på ett, åtminstone bland borgerliga politiker men också en del andra, populärt och återkommande förslag: examenspremier. Denna gång i en sällsynt dålig variant nämligen beroende på ålder.

Tanken med examenspremier, som alltså har förekommit av och till i debatten tidigare, är att genom ekonomisk belöning i någon form (oftast i form av avskrivna studielån) till individer som tar examen (överhuvudtaget eller på utsatt tid) öka genomströmningen i högre utbildning och öka andelen studenter som faktiskt tar ut sin examen. Problemet med examenspremier i sig är flera – de riskerar gynna redan etablerade, studievana och privilegierade grupper och inte i så hög grad ge incitament för förändrat beteende och dessutom försvåra exempelvis engagemang i kårer och studentliv. Jag har utvecklat det här i krönika i EfterArbetet för några år sedan.

Den här gången handlar det alltså inte om att belöna examen eller snabb studietakt i sig, utan tidigare examensålder. I utredningen står det:

Förändringar av studiemedelssystemet kan skapa incitament till en lägre examensålder. Vårt förslag innebär i korthet att studie- skulden skrivs av för studenter som tar en kandidatexamen vid 23 års ålder eller tidigare. Avskrivningen kan därefter fasas ut gradvis ju äldre studenten är när hon eller han tar examen. Ingen avskrivning bör ske för de som tar examen efter 26 års ålder. Systemet kan lämpligen fasas in efter födelsekohorter så att inte studenter som fattat sina beslut enligt tidigare regler missgynnas. (sid 237 i huvudbetänkandet, pdf)

Bakgrunden är att studietakten i Sverige inte är märkbart lägre än i andra OECD-länder, däremot påbörjas och avslutas studierna senare. Svenska studenter är i snitt 22 år när de påbörjar studierna och 29 när de tar examen. Eftersom (enligt utredningen) kostnaden för detta produktivitetstapp främst hamnar på samhället och inte individen bör det ges tydliga incitament för tidigare studiestart och sänkt examensålder och därmed tidigare inträde på arbetsmarknaden på heltid (studenterna förväntas ju studera före och under studierna, men inte i lika produktiva jobb som efter examen).

Jag förstår tanken att man vill sänka åldern för inträde på arbetsmarknaden ur ett makroekonomiskt perspektiv. Men jag tror att individuella incitament som examenspremier baserade på ålder, särskilt med så drastiska konsekvenser (rätt stor skillnad på att ta examen vid 23 än vid 29) kommer vara kontraproduktivt och orättvist och framför allt ge en hel del oönskade effekter. Det bygger på en otillräcklig analys av vilka de svenska studenterna är och tar inte in en rad viktiga faktorer, vilket gör det orättvist. Dessutom finns det anledning att fundera på hur en sådan här regel i studiemedelssystemet relaterar till lagen om åldersdiskriminering.

Jag tror  att utredarna har en viss bild av studenter framför sig här, och att den studenten är ungefär som jag. Jag började studera i Uppsala när jag var 22 efter att under tre år efter gymnasiet haft dels kyrkliga volontärjobb, dels jobbat på bemanningsföretag som receptionist/kundtjänstpersonal. Sedan läste jag en egentligen fyraårig utbildning (visserligen med två extra terminers kurser) under loppet av sex och ett halvt år – inklusive uppehåll för utlandsstipendietid och kårengagemang som innebar missade tentor och n uppsats som tog för lång tid att bli färdig. Examen från universitet tog jag i början på 2006, 28,5 år gammal, men sedan gick jag den avslutande prästutbildningen så jag började arbeta ett år senare, ett drygt halvår innan jag fyllde 30.

Nu kan ju den som oroar sig för statsfinanserna tycka att jag kunde ha skärpt mig och börjat plugga lite tidigare och läst lite snabbare. Och visst, även om jag är övertygad om att jag har lärt mig lika mycket (nästan i alla fall) på mitt engagemang i kåren och studentpolitiken som på kurserna och att det har gjort mig både till en klokare människa och en bättre präst, så hade jag kunnat bli klar någon termin tidigare. Men om jag hade känt mig mer eller mindre tvungen att börja plugga direkt efter gymnasiet hade mycket varit annorlunda.
När jag tog studenten hade jag nämligen inte en tanke på att bli präst. Trots mitt stora engagemang i kyrkan fanns det yrkesvalet inte på kartan. Insikten om att prästämbetet var min bana kom först efter ett år av volontärarbete på Stiftsgården i Rättvik, och det tog alltså ytterligare två år till innan jag kände mig redo för studierna. Hade jag åkt direkt till Uppsala eller någon annan stans efter gymnasiet hade jag med nästan hundra procents säkerhet börjat läsa något annat. Antingen hade mitt liv tagit en helt annan bana. Eller så, kanske troligare, hade jag efter något eller ett par år på någon annan utbildning insett att jag hade valt fel. Med de allt hårdare reglerna för studiemedel som inte tillåter några ”felval” hade det kunnat bli väldigt krångligt, tagit lång tid och sannolikt inneburit halvtidsstudier och extraarbete. Precis det där som examenspremierna ska motverka.

Sedan finns det en del saker som inte alls berörs i utredningen. Som att många yrkesutbildningar är 5-åriga, som civilingenjör, lärarutbildning, jurist och psykolog (som dessutom kräver ett års arbetslivserfarenhet för att ens vara behörig) eller till och med 6-årig som läkarprogrammet. Det blir alltså i princip omöjligt för dessa studenter att få del av examenspremien vilket jag utgår ifrån kommer att upplevas som extremt orättvist. Det diskuteras inte heller i utredningen hur en sådan här regel i studiemedelssystemet relaterar till lagen om åldersdiskriminering. Är det ens tillåtet att ha den här typen av olika regler enbart baserade på ålder?

Fast det stora problemet i det här förslaget eller den här synen på studenter är ju inte sådana som jag. När jag slutade mitt teoretiska gymnasium med höga betyg och min uppväxt i ett akademikerhem var det för mig inte alls frågan *om* jag skulle läsa på universitetet, utan vad och möjligen var. Men väldigt många av de som ”drar upp” snittåldern för både start vid högre utbildning och examen är de som inte hade en tanke på att läsa vidare när de slutade skolan. Som haft ett helt annat yrke och sedan antingen på grund av arbetslöshet eller egen längtan bestämmer sig för börja studera. Som kanske aldrig tänkt tanken att universitetet skulle vara en plats för mig som senare i livet läser på distans eller vidareutbildar sig. Som kanske inte alls trivdes i skolan men som många år senare kompletterar och läser upp betyg på komvux för att kunna förverkliga sina drömmar. Eller som, vilket inte är ovanligt i min bransch, först i 40-50-årsåldern vågar lita på att längtan efter att bli präst (eller något annat yrke) inte är en ouppnåelig utan högst realistisk dröm.

Genom att högst konkret och ekonomiskt belöna studenter som jag (fast mer målmedvetna och snabbare och inte så intresserade av kårliv) med avskrivna studiemedel om de börjar plugga direkt och blir klara snabbt, samtidigt som de som börjar läsa senare får betala hela sina lån, förstärks ytterligare den tendens som varit tydlig i utbildningspolitiken sedan alliansregeringen kom till makten. Tidigare och tidigare sker uppdelningen mellan de som ska få högre utbildning och de som inte läser vidare. I skolsystemet stängs dörrar genom att eleverna genom val på ett tidigt stadium kan välja bort de studieförberedande vägarna, komvux har kraftigt dragits ner och inom den högre utbildningen diskuteras att det finns för många utbildningsplatser. Ett förslag som examenspremie baserad på ålder kommer innebära ytterligare en tröskel att börja läsa för den som är tveksam och som inte gjorde det direkt efter gymnasiet.

Det står i utredningen att Sverige är närmast unikt (tillsammans med de andra nordiska länderna) i OECD som har så gamla studenter. Men det är också närmast unikt att vi har så många vägar in till högskoleutbildning, ger människor många chanser och har ovanligt goda förutsättningar för att förverkliga ett livslångt lärande. Den sociala rörligheten är ovanligt hög i Sverige. Jag är inte säker på att en liten sänkning av inträdesåldern på arbetsmarknaden, om det ens leder till det, är värt att sluta vara unika i just den meningen.

p.s. I själva forskningsrapporten (pdf), bilagan till betänkandet, så finns faktiskt inte examenspremie som sådan med som ett skarpt förslag. Olika andra åtgärder för att sänka examensåldern diskuteras men inte avskrivna studielån. Utifrån utredningen går det alltså inte ens att säga hur effektivt eller vetenskapligt förankrat förslaget är.

Uppdatering: Även Lars Bäck skriver om långtidsutredningen och synen på högre utbildning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Krantz blandar bort korten – om takbelopp, utbildningsplatser och vad som kostar pengar i högskolan

I en artikel på Newsmill går högskole- och forskningsminister Tobias Krantz till storms mot den socialdemokratiska kritiken mot regeringens utbildningspolitik (ja, han går egentligen till försvar men formulerar sig som om det var han som var oppositionen). Till sin hjälp har han årets siffror från Högskoleverket, där det framgår att fler studenter än någonsin studerar i den svenska högskolan, och att socialdemokraternas kritik är grundlös och felaktig.

Ministern har såklart rätt i att HSV:s siffror stämmer och att det finns fler studenter i högskolan än tidigare. Men frågan är dels om det är så enkelt att säga så, dels om det är regeringens förtjänst. För det första så är systemet för tilldelningen av utbildningsplatser och pengar till lärosätena en komplicerad historia. Det är inte riktigt så enkelt som att regeringen tilldelar platser som högskolorna sedan fyller, och att det stora antalet studenter just nu beror på att regeringen gett mer till lärosätena. Systemet går ut på att lärosätena får uppdrag och sedan pengar per student (både för registreringar och prestation) upp till ett takbelopp, vilket är det högsta beloppet som betalas ut, oavsett om lärosätena utbildar fler. Om ett lärosäte inte når upp till takbeloppet kan en del av det sparas till kommande år, och då täcka ev överproduktion, alltså om man utbildar fler studenter än tänkt. Antal platser är inte heller en så enkelt att se – i vissa utbildningar som läkare eller jurist är det någorlunda enkelt i och med att antalet platser som går att ta in är begränsat och det är i princip alltid fullt och studenterna följer programmet i någorlunda tydlig ordning. Men på många kurser och program finns tomma platser, många program består av kurser som söks och läses i frivillig ordning och många studenter plockar ihop fristående kurser till en egen utbildning. Många släpar efter men tar sedan många poäng på en gång i ett ”uppsamlingsheat”, andra återgår till utbildning efter uppehåll. Allt detta gör att antalet tagna poäng och antalet studenter inte bara beror på takbeloppet och utbildningsuppdraget utan också på massor av andra faktorer också.

En sådan stark faktor är arbetsmarknadsläget. Många studenter stannar kvar och läser en extra kurs när de inte erbjuds jobb direkt, studenter som har gamla rester passar på att göra dem mellan jobb/utbildning, andra som sökt mest för säkerhets skull påbörjar utbildningar som de kanske inte hade gjort om de haft andra alternativ. Som universitetskanslern Flodström uttrycker det i HSV:s pressmeddelande om rapporten:  Lågkonjunktur i ekonomin ger högkonjunktur i högskolan.

Regeringen har visserligen gett ett lite större uppdrag för 2010 och 2011, men det handlar om tillfälliga pengar. Och många av de studenter som räknas in i HSV:s statistik nu går över takbeloppen och bekostas alltså med lärosätenas egna sparade medel. Om de tillfälliga platserna inte blir permanenta kommer det behövas en rejäl neddragning 2012 på många utbildningar. Att då hävda som Krantz att regeringen satsar mer än någonsin och att lärosätena fått mer än någonsin är en sanning med modifikation. (Det här handlar om grundutbildningen, ska sägas. I forskningsanslag har regeringen mycket riktigt gjort stora satsningar, även om det kan diskuteras hur fördelningen och den politiska styrningen påverkat sektorn).

Regeringen har däremot gjort en del andra saker som Krantz också nämner, som det nya kvalitetsutvärderingssystemet, avgifter för utländska studenter, avskaffat kårobligatoriet och startat en ny lärarutbildning. Frågan är vad av detta som skulle ge mer pengar till grundutbildningen? Kvalitetsvärderingssystemet har gjort nästan hela sektorn upprörda över ministerstyret (vilket iofs verkar välkomnas från vissa håll) och fått kanslern att avgå. Avgifterna för utländska studenter – som förövrigt inte är så vansinnigt populära inom högskolesektorn och absolut inte bland studentkårerna – innebär att takbeloppen sänks med motsvarande belopp 2011 och om inte lärosätena lyckas rekrytera lika många betalande studenter som man har idag så blir det alltså en inkomstsänkning för högskolorna. Förutom på några få håll innebär alltså avgifterna sannolikt kostnad snarare än intäkt, och vissa utbildningar som idag har stor andel utländska studenter kan få problem att ens få ge sina kurser. Kårobligatoriets avskaffande och den nya finansieringsmodellen har inneburit att på de flesta håll kommer studentkårerna få pengar till sin verksamhet ur grundutbildningsanslaget (eftersom regeringen ger anslag motsvarande c:a en tredjedel av vad utredaren satte som lägstanivå för bibehållen utbildningsbevakning av kårerna). Lärarutbildningen kan nog få en del positiva effekter men det tydligaste just nu är att det pågår ett enormt arbete då samtliga lärosäten måste skriva om samtliga kursplaner och ansöka om examensrätt på nytt för alla utbildningar. Detta pågår samtidigt som lärosätena väntar in den nya högskoleförordningen som innebär att hela organisationen måste få nya beslutsdokument. Det pågår helt enkelt ett enormt arbete på förvaltningarna runt om på lärosätena och om de ska kunna få flera så stora reformer genomförda på kort tid med bibehållen kvalitet återstår att se.

Krantz kan mycket väl kritisera socialdemokraternas (eventuella brist på) utbildningspolitiska satsningar inför valet. Men det vore klädsamt om han inte fultolkade statistiken och målade ut sådant som kostar för högskolorna som satsningar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

p.s. kommentarsfunktionen verkar fortfarande inte funka. jobbar på det. jag raderar inga kommentarer.

Mer om religionskunskap i skolan och Björklunds miss i debatten

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig. En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna – det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte ”tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart – det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om ”kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

  • Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
  • Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
  • Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad – inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska 🙂 – utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör ”de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent – det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

Mer samarbete akademi-politik: r?dgr?nt akademiskt forum i Uppsala

N?r jag skrev h?romsistens om behovet av mer akademiskt kunskap i politiken tipsade jag om Arbetarr?relsens forskarn?tverk och v?r konferens i b?rjan p? april. Men jag missade ju att tipsa om ett annat toppenarrangemang som ?ger rum veckan efter: R?dgr?nt akademiskt forum i Uppsala 17 april.

R?dgr?nt akademiskt forum p?minner i sin form lite om de socialistiska forum som ordnats p? lite olika platser i landet, men har helt fokus p? att presentera vetenskapligt arbete och kunskapsproduktion till gagn f?r arbetare- och milj?r?relsen. Arrang?rerna R?dgr?nt akademiskt forum ?r en ideell f?rening best?ende av uppsalastudenter (varav n?gra ?r politiskt organiserade i olika partier, n?gra inte), men p? forumet kommer ocks? en l?ng rad organisationer medverka med seminarier och bokbord.

Det f?rsta forumet ?ger allts? rum l?rdag 17 april, p? V-Dala nation i Uppsala. Det ?r en kort promenad fr?n centralen f?r utsocknes, och hela forumet kostar bara 20 kr. Programmet uppdateras kontinuerligt p? rodgrontforum.se och p? facebook-eventet.

Exempel p? programpunkter (bara ett litet urval):

R?dgr?nt Akademiskt Forum h?ller ett seminarum med Paulina de los Reyes, prof. ekonomisk historia vid Stockholms universitet, om v?lf?rdssamh?llets f?r?ndring och nya sociala skiljelinjer. Vilka utmaningar och l?sningar finns f?r att f?rb?ttra m?jligheterna att uppn? j?mlikhet och j?mst?lldhet? (mer info inom kort)
ETC och Uppsalademokraten anordnar ett seminarum med Johan Ehrenberg, debatt?r och f?rfattare, p? temat ”En r?dgr?n budget”.

Milj?f?rbundet Jordens V?nner h?ller seminarium med Annaa Mattson och Per-Anders Jande p? temat ”Svensk konsumtions milj?p?verkan i andra l?nder”.

Arenagruppen anordnar seminarium om ”Social r?rlighet: forskningsl?ge och politisk strategi” med Daniel Lind, statsvetare och ekonom samt f?rfattare till boken ”Mellan dr?m och verklighet”.

Feministiskt Initiativ ordnar ett panelsamtal med ?mnet ”St?den, Kvinnan, Milj?n – stadsplanering ur genus- och milj?perspektiv” med Berit Sahlstr?m som moderator.

Fronesis, Gr?na studenter, Socialdemokraterna samt Fi och Interfem kommer ?ven de att anordna seminarier. (mer info inom kort)

Andra bloggar om: , , , , , , ,