Partiledarval i NDP – här får medlemmarna rösta

Idag inleder kanadensiska New Democratic Party (NDP) sitt Leadership convention, alltså partikongress enbart för partiledarval. NDP är ett socialdemokratiskt parti som under lång tid varit det tredje största i Kanada efter Liberalerna och Konservativa som i omgångar innehaft regeringsmakten. I förra årets parlamentsval hade NDP historiska framgångar och är nu näst största parti och för första gången ”official opposition” i parlamentet till Harpers konservativa regering. Valframgångarna innebar bl a att liberalerna i princip imploderade och att Quebecks separatistparti Bloc Québécois tappade nästan alla sina platser till NDP, allt mycket tack vare den otroligt populäre partiledaren Jack Layton. Strax efter valet blev det dock känt att Layton insjuknat i cancer, och i augusti avled han. Det är alltså hans efterträdare som ska väljas imorgon.

Jag har tidigare, i samband med partiledarturbulensen i svenska socialdemokraterna, skrivit om NDP:s partiledarval. De har för första gången ordnat en regelrätt medlemsomröstning där varje medlem har en röst, och inga särskilda viktningar finns för parlamentsledamöter eller fackföreningar. Alla kandidater (i nuläget 7 stycken) har på olika sätt kampanjat och partiet har ordnat offentliga utfrågningar och debatter runt om i landet. Reglerna som omgärdar detta kan man läsa här. När det nu är dags för konvent kan man som medlem i NDP rösta på tre sätt: antingen kan man redan i förväg ha skickat in (i pappersform eller elektroniskt) sin röst i rangordning, så att ens förstahandsval får ens röst så länge hen finns kvar i röstningen, sedan går rösten till ens andrahandsval osv. Eller så kan man som medlem delta på konventet och rösta på plats i de olika omgångarna, eller så följer man konventet i realtid och röstar online i respektive valomgång. Det finns alltså stora möjligheter för alla medlemmar att delta.

Konventet börjar idag fredag, och på eftermiddagen kommer de olika kandidaterna presentera sig och pläderingar äga rum, och den första valomgången ske. Resultatet från den (inklusive förhandsrösterna) kommer presenteras imorgon bitti kl 10 (kl 15 svensk tid) och om någon kandidat har fått 50% av rösterna kommer den att vara vald. Sannolikt kommer det behövas flera valomgångar, och då tas den som fått minst antal röster bort (och de återstående kandidaterna ges 30 min betänketid om de vill vara kvar i racet), sedan hålla nya valomgångar med någon timmes mellanrum tills någon valts med 50% av rösterna. Sannolikt kommer det bli ett intensivt kampanjande mellan omgångarna, både på konventsgolvet och på nätet och via telefon/mejl, för att fånga in röster från de kandidater som faller från. Det har diskuterats en hel del om att andrahandsrösterna kanske är det viktigaste i hela valet och att det kanske snarare är den som har bredast andrahandsstöd, än den som är flest förstahandsval, som kommer avgå med segern. Kandidaterna har också offentligt, bland annat i debatter, angett vem de själva har som andrahandsval och tycker att deras supportrar ska rösta på om de själva åker ut.

Eftersom det är en sådan här medlemsomröstning, är det också svårt att på kremlologiskt vis försöka räkna ut vem som vinner, och det verkar som att åtminstone 5 av kandidaterna anser sig ha möjlighet att ta hem det här. Kandidaterna har rätt olika bakgrund och profil, men det verkar på många sätt koka ner till en diskussion om att ”modernisera” partiet dvs gå mot mitten/höger, eller ”hålla fast vid partiets kärna” dvs profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i politiken. Känns retoriken igen? Det märkligaste med detta är att jag inte hört en enda referens till den Europeiska socialdemokratiska diskussionen i detta (även om jag måste erkänna att jag såklart inte läst allt som skrivits och inte följt så mycket intern debatt). Varken till New Labours framgångar på 90-talet eller dess sedermera nedgång, eller till valvinnare som Stoltenberg och Thorning-Schmidt  som samarbetat vänsterut, eller till socialdemokratin i Tyskland och andra länder där idéutvecklingen efter tredje vägens slut varit intressant. Det verkar alltså som att NDP står helt avskurna från den europeiska socialdemokratiska diskussionen såväl som den politiska realiteten där, vilket verkar oerhört märkligt för mig. Givetvis förhåller man sig främst till sin egen politiska kontext, men med tanke på hur annorlunda den kanadensiska politiska kartan är jämfört med USA:s, så borde ju jämförelser eller utbyte med europeiska socialdemokratiska partier vara det naturliga? Eller är det bara de kanadensiska politiska journalisterna som helt struntar i och/eller är okunniga om europeisk politik?

Kandidaterna som verkar ha störst chanser är hur som helst följande:

Thomas Mulcair från Quebec anses vara ”frontrunner” och har bredast stöd i parlamentsgruppen. Han har tydligast profilerat sig som att han vill gå mot mitten, och har faktiskt tidigare suttit i Quebecs parlament för det lokala liberala partiet (som inte har formell koppling till något nationellt parti). Oerhört populär i Quebec och eftersom det har blivit en av NDP:s viktiga baser talar det för honom. Samtidigt finns oerhört mycket motstånd från delar av partiet som inte vill gå mot höger.

Etablissemangets kandidat är Brian Topp som fått stöd från många i partiledningen men verkar ha sämre med stöd i medlemsbasen. Han sitter inte heller i parlamentet vilket kan utgöra ett problem. Uppstickare är dels den fackliga kandidaten Peggy Nash från Toronto som har ett förflutet som huvudförhandlare inom bilarbetarfacket (och som anses vara den främsta anti-Mulcair-kandidaten) och Nathan Cullen från British Columbia (som är partiets starkaste bas) som föreslagit valsamverkan med liberalerna och de gröna för att skapa en majoritet mot de konservativa. Paul Dewar har fått bra siffror i flera mätningar men hans i princip obefintliga franska kommer antagligen utgöra ett alltför stort hinder i ett NDP som som måste vinna Quebec. De två sista kandidaterna, Martin Singh och Niki Ashton, har starka supporters men anses vara chanslösa.

Läs mer om alla kandidater på NDP:s officiella sida, på Wikipedia eller hos politiska räknebloggen ThreeHundredEight.com (inklusive mätningar, sammanställningar av endorsements och insamlade pengar). Eller för den som vill fördjupa sig ordentligt: The Pundits’ Guide to the NDP Federal Leadership Race

Hur som helst kommer partiledarvalet här påverka NDP:s framtida politiska inriktning. Och många här verkar ha ett – inte helt orealistiskt – hopp om att Kanada nästa gång för första gången kan få en socialdemokratisk regering.

Följ konventet live på NDP:s sida, hos CBC:s politiska bloggare Kady O’Malley eller på twitter under taggen #ndpldr
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skarpt läge i tunnelbanefrågan för Mayor Ford

Idag diskuterar city council i Toronto inför sin slutgiltiga omröstning om tunnelbana eller LRT (ovan jord-spårväg) ut till Scarborough. Som jag skrivit om tidigare är det en stor stridsfråga mellan borgmästare Ford som vunnit valet på löftet att bygga tunnelbana och stora delar av city council inklusive TTC:s (lokaltrafikens) ordförande Karen Stintz som vill bygga spårväg som då skulle kunna bli en betydligt mer omfattande satsning eftersom det kostar betydligt mindre.

Sedan jag skrev om detta sist (då hade Ford just förlorat en omröstning om att återuppta de tidigare skrinlagda planerna på LRT) har det varit ett flertal turer fram och tillbaka. Bland annat har city council bytt ut ett antal personer i TTC:s styrelse som var lojala med Ford, efter att samma styrelse gett högste tjänstemannen sparken för att han stött Stinz (hon kunde nämligen inte petas från sitt uppdrag utan majoritet i council). I förra veckan presenterades den politiskt fristående expertrapport som council efterfrågat, och den kom fram till att en satsning på LRT är överlägsen tunnelbana på samtliga punkter, men Ford avfärdade rapporten som ”biased” innan han ens läst den.

Och nu kokar det alltså ner till dagens debatt i council. Det största problemet för Ford är att han inte har någon finansiering för den betydligt dyrare tunnelbanan. Hans inställning verkar vara att börja bygga och räkna med att finansieringen löser sig allt eftersom, främst med privata pengar. Hans allierade konservativa councillors verkar dock inte vilja rösta ja utan full finansiering och olika typer av förslag på skattehöjningar diskuteras enligt Toronto Star.

Det största problemet för Ford är dock inte någon enskild fråga, tror jag, utan hans totala ovilja att kompromissa. Flera politiska kommentatorer har påpekat att det under ett antal tillfällen under den här processen så har det funnits goda möjligheter till att hitta breda politiska kompromisser, men Ford syn på politiken som allt eller inget och kompromiss som feghet verkar bli det som hans viktigaste vallöfte faller på.

Mötet med city council ajournerades kl 20 ikväll utan omröstning, så inget beslut har fattats än.

Här finns länksamling till hela Toronto Stars bevakning av frågan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nyval i grannvalkretsen verkar gå till NDP

Valskylt i trädgården hos en Craig Scott-supporter i Toronto-Danforth

[Uppdaterat – se nedan] Idag är det parlamentsval – i en valkrets i Toronto, nämligen Toronto-Danforth vilket är valkretsen precis öster om den jag bor i. Därifrån kom Jack Layton, NDP’s (socialdemokraternas) populäre partiledare som avled i somras bara ett par månader efter parlamentsvalet som blev det mest framgångsrika på många år då NDP gick från att vara den ständiga trean (efter de konservativa och liberalerna) till att bli näst största parti och officiell opposition (vilket alltså är en formell titel). Den här veckan ska inte bara Laytons parlamentsplats fyllas, utan i helgen äger också den extra partikongress rum där hans efterträdare på partiledarposten ska väljas.

Men idag är det alltså val. I Kanada väljs parlamentet genom personval i enmansvalkretsar (ungefär som i Storbritannien och USA, alltså) och trots att det finns 13 registrerade kandidater så står striden i realiteten mellan två kandidater, Craig Scott från NDP och liberalen Grant Gordon. Alla förhandsspekulationer har tytt på att NDP lyckas behålla platsen, trots att Liberalerna drivit en väldigt aktiv kampanj i området. Dock kom de igång sent vilket är en nackdel, och Layton var oerhört populär i sin valkrets vilket ger NDP ett försprång.

... och motsvarande skylt hos en liberal väljare.

De första prognoserna (en timme efter att vallokalerna stängt) tyder också på seger för NDP. (Jag misstänker att artikeln på denna länk kommer uppdateras allteftersom).

Här uppdateras resultatet kontinuerligt hos valmyndigheten Elections Canada

(Bilderna tog jag på en promenad österut för några veckor sedan. Hade jag tagit dem nu hade det varit betydligt mer vårblommor och garanterat ingen snö).

[Uppdatering] Som väntat (och som ni har sett om ni klickat på någon av länkarna) så vann NDP:s Scott Craig med god marginal. Faktiskt större marginal än väntat – han fick 59,4% (vilket alltså nästan nådde upp till Laytons valresultat förra året på 60%) medan Liberalerna landade på 28,5%. Mer spännande var det under kvällen om vem som skulle komma på tredje plats, men till slut slog de konservativa (5,4%) de gröna (4,7%).

Här kan du se en intervju med vinnaren från Public service-kanalen CBC:s program Power & Politics från tidigare idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tillbaka i Toronto

Notis

Efter ytterligare resande är jag nu tillbaka i Toronto. Det var ännu mer vår i New York än i Boston, och nu verkar den vara på gång här också (även om det var 10 minusgrader här i måndags). Strax kommer bilder från mitt resande, så småningom också lite inlägg om den politiska skandal som briserade i Ottawa förra veckan och om hur Mayor Ford åkt på stryk i kollektivtrafikfrågan igen. Det är spännande tider.

semesterstiltje

här händer inte så mycket på bloggen – inte för att det inte händer saker i Torontos lokalpolitik eller i min forskning eller i Sverige, men jag har haft lite annat för mig. Forskningsmässigt har jag ägnat mig åt det nödvändiga men föga stimulerande arbetet att förbereda mitt material för import till analysprogrammet genom att sortera det i ett excel-ark (ja, det är ungefär lika intellektuellt utmanande som det låter) så det är inte så mycket att blogga om. Och den senaste veckan har jag tillbringat hos en vän i Boston och imorgon åker jag på minisemester till New York. Men det kommer lite bilder och turistanekdoter här snart, och när jag är tillbaka ordentligt i Toronto ska jag ta upp vardagsbloggandet igen. Då ska jag förhoppningsvis också kunna ordna fram lite bildbevis på att våren är på ingång i Toronto redan nu.

China town

Galleri

Detta galleri innehåller 22 bilder.

Idag promenerade jag hem efter att ha köpt lite knappar i fashion district (det finns nämligen knappt några tyg- eller sybehörsaffärer någon annanstans) och då tog jag vägen genom China town. Ungefär såhär ser det ut där. Läs även andra … Läs mer

Studentdemonstrationer mot utbildningsavgifter

Idag samlades studenter runt om i Kanada för demonstrationer mot utbildningsavgifter och mot att studenter här ofta får väldigt stora studieskulder om de lånar till avgifterna (vilket är vanligt). Ontario har landets högsta avgifter, och den liberala provinsregeringen gick till val förra året med ett löfte att sänka avgifterna med 30%. Det de har genomfört är inte en avgiftssänkning, utan en sorts återbetalning, men bara till heltidsstudenter från Ontario som kom direkt (inom fyra år)  från high school, som har studiestöd/studielån och vars föräldrar inte tjänar över en viss gräns. I realiteten är det en minoritet som fått sänkningen, och studentkårerna protesterar nu dels mot att avgifterna inte sänkts men också mot att de hävdar att provinsregeringen lurat studenterna genom att gå till val med en friserad bild av hur reformen egentligen var tänkt.

Jag var med en stund när studenterna samlades på Ryerson i förmiddags – sedan tågade de bort till University of Toronto där studenter från andra universitet anslöt (och möttes av en motdemonstration från det liberala studentförbundet) och alla gick sedan vidare till provinsregeringens högkvarter vid Queens Park. Lite bilder tog jag också (klicka för att se i full storlek eller kommentera en enskild bild):

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Torontos borgmästare vill skära ner – både på budgeten och sig själv

Torontos kontroversiella borgmästare, Rob Ford

Lokalnyheterna här i Toronto domineras av denna veckas city council special session, ungefär motsvarande kommunfullmäktiges budgetmöte, där 2012 år budget ska beslutas. Budgetförslaget som Rob Ford, Torontos borgmästare sedan oktober 2010, har lagt innehåller nedskärningar på 10% av stadens driftsbudget och har väckt stora protester – bland nedskärningsförslagen finns minskningar på kollektivtrafiken, stadsbiblioteken och simbassänger bland mycket annat. Om jag har förstått rätt består City Council av personvalda ledamöter och även om de tillhör partier måste koalitioner byggas för att få majoritet och utfallet verkar än så länge osäkert.

Ford är en kontroversiell politisk figur, konservativ och väldigt olik de proffspolitiker som brukar inneha den här sortens positioner. Han påminner nog mest om amerikanska tea party-politiker, både i sin skattesänkariver och ovilja till offentliga utgifter, och i sin totala brist på bekymmer över att visa sin okunskap och ”vanlighet”. Till en av mina kurser fick vi läsa ett långt porträtt av honom, publicerat strax innan valet, som ger en någorlunda nyanserad bild. Många har frågat mig vad jag tycker om Ford, och det är uppenbart att många jag möter här på universitetet är väldigt kritiska mot honom. Han fick heller inte särskilt mycket stöd i Downtown Toronto utan valdes tack vare de kranskommuner som numera, efter en kommunsammanslagning, ingår i GTA (Greater Toronto Area).

Dagens huvudnyhet, innan själva fullmäktige dragit igång, handlade dock inte om nedskärningar i Fords budget, utan nedskärningar för Ford själv. Han och hans bror Doug som är fullmäktigeledamot samt Robs politiska högra hand, har nämligen bestämt sig för att inte bara banta ner Torontos budget, utan också sig själva efter viss negativ publicitet kring Fords osunda livsstil. I ett klassiskt ”publicity stunt” vägde de in sig igår och har nu lovat att tappa 50 punds (ca 23 kg) på ett halvår.

Rob Ford är, även om han säkerligen skulle vara en av de sista politiker jag själv skulle rösta för, onekligen en intressant politisk figur. Han lär återkomma här på bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,