Ligger lösningen i mitten?

Häromdagen skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida om Lena Sommestad som partiledarkandidat för socialdemokraterna, eller kanske framför allt om kampanjen som förs för henne på komigenlena.nu. Apropå den hade jag ett litet meningsutbyte med Rayman på Twitter om huruvida den politik Lena står för skulle vara bra eller dåligt för socialdemokratin. Det gick framför allt ut på att jag inte tror på Raymans analys att den politik Sommestad pekar mot skulle marginalisera s. Jag tänkte utveckla det lite.

Raymans huvudsakliga argument (som jag förstår det) mot att Sommestad skulle kunna leda socialdemokraterna mot framgångar är dels att hon inte kommer med konkreta politiska förslag, dels att den kritik som Sommestad för fram skulle innebära en vänstersväng som inte lockar väljare. Om vi lämnar frågan om idédebatt och konkreta förslag därhän så länge, så utgår Raymans artikel från en syn på den politiska mitten och vilka förslag/politik som är ”valvinnande” som är ganska vanlig och ofta är en outtalad och icke ifrågasatt utgångspunkt i diskussioner om svensk politik. Det är just den utgångspunkten som jag tycker är problematisk och som gör att jag tror att Rayman har fel.

Utgångspunkten, eller tankebilden, är att det politiska spektrumet i sverige finns på en höger-vänster-skala där vad som är höger och vänster definieras av i grova drag nivån på skatteuttaget, hur ägandet och eventuellt driftsformer för välfärd och samhällstjänster ser ut (privat eller offentligt) samt maktbalansen på arbetsmarknaden (det här är väldigt förenklat, men ungefär). Väljarna tänks mestadels ligga i mitten, vilja ha hög kvalitet, valfrihet och betala inte så mycket skatt, i af inte onödan, samt ha smidiga lösningar på sina egna problem. När nu moderaterna tagit makten just genom att flytta sig till den där mitten, hur skulle då socialdemokraterna kunna vinna över moderatväljare genom att göra något annat än att lägga sig tätt intill dem där i mitten och konkurrera med liknande förslag som riktar sig till samma väljargrupper.

Det stämmer ju i viss mån, höger-vänster-skalan är dominerande i svensk politik. Och det verkar ju logiskt att om väljarna är i mitten och man vill vinna över dem ska man lägga sig där. Men det förutsätter flera saker:

1) ”Mitten” är nån sorts statisk plats

2) Det är bara dessa mittenväljare som avgör val

3) dessa mittenväljare är bara intresserade av ett visst smalt spektrum av frågor, det är dessa, främst plånboksinriktade frågor, som avgör hur man röstar.

Den viktigaste premissen att ifrågasätta här är i mina ögon den första. Mitten är ju, per definition, inte nån fast plats utan helt enkelt punkten mitt i det existerande politiska spektrumet. Beroende på vilka andra politiska aktörer som finns och hur de talar om politik (och vilka konkreta förslag de lägger och hur de bemöts) så förflyttas mitten. Och Socialdemokraterna har under lång tid definierat mitten i svensk politik. Att tro att lösningen på våra problem är att låta moderaterna definiera mitten är ju att ge upp totalt. Det finns ingen anledning till det – tvärtom.

Det är också osant att det bara är de här tänkta mittenväljarna (som jag återkommer till snart) som avgör val. Självklart är det de potentiella blockbytarna som är tungan på vågen – men även mobilisering är en viktig del. Och med Sverigedemokraterna och flera småpartier med i bilden är situationen inte lika enkel. Men i varje val hittills har en stor grupp bytt block eller övervägt att byta block, så det finns något i detta. Men frågan är om de bara finns i den här tänkta mitten, och det är den här begränsade gruppen av frågor som pekas ut som ”mittenväljarfrågor” som är avgörande?

Det här är nämligen det jag tror är det stora tankefelet. Att det är den politik som moderaterna har drivit framgångsrikt (i röstetal alltså) i sig, i sitt politiska innehåll som definierar mitten och att det är bara där det går att vinna = socialdemokraterna ska lägga sig nära.

Jag tror att det är tvärtom. Att det socialdemokraterna behöver inte är att bli en karbonkopia, utan att hitta sin Unique Selling Point, som man säger i marknadsföringssammanhang. Om socialdemokraterna driver nästan samma politik som alliansen men med lite mindre populära företrädare – varför skulle någon rösta på socialdemokraterna då? även om vi skulle vinna över nån procentenhet så skulle säkert stora delar av väljarkåren finna oss allt mindre relevanta överhuvudtaget.

Jag tror i och för sig inte heller att någon enkel ”vänstersväng” eller vallöfte om att allt skulle bli som 2005 vore någon valvinnare heller. Men jag har ärligt talat inte hört särskilt många tala om det heller (jag bloggade lite om det tidigare). Det som Lena Sommestad skriver i inlägg efter inlägg, är att vi behöver ha en bättre kunskap om hur verkligheten ser ut, och inte minst vilka reformer och politiska förslag som leder till vilket resultat (i den mån det går att förutse, förstås) istället för att drivas av en gamla konfliktlinjer och fasta idéer om vad som fungerar och inte. Sedan är det ju, vilket Sommestad är noga med att ständigt påpeka, en politisk fråga vilka resultat man vill att politiken ska leda till. Alla vill (i ord, i alla fall) att vi ska ha ett välfungerande samhälle. Men om det är ett jämlikt och solidariskt samhälle eller ett samhälle där människor får och kan klara sig själva så långt som möjligt (och några därmed klarar sig betydligt sämre) är en politisk och ideologisk fråga. Ett liknande spår är det som Marika Lindgren-Åsbrink skrivit om gång efter gång, nämligen att det inte handlar om att gå tillbaka till 90-talets konfliktlinjer utan att vi behöver utgå från dagens situation, men här och nu identifiera problemen utifrån att vi vill ha ett jämlikt, fritt och solidariskt samhälle, och sedan hitta de lämpliga förslagen för att uppnå det.

Jag blir mer och mer övertygad om att vägen framåt för socialdemokraterna är att fundera ganska lite på hur opinionsmätningarna rankar olika förslag riktade till nån viss väljargrupp. Det handlar snarare om att fundera på vilka som är de stora problemen för människor idag (i hela Sverige – inte bara storstädernas villaförorter), vilket samhälle vi vill ha och utifrån forskning och kunskap väga olika alternativa förslag för att röra oss i den riktningen. Eller som Aron Etzler uttryckte det direkt efter valet, och som jag citerade i mitt ovanstående länkade inlägg:

Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare.

Förutom att klyftorna växer i Sverige så behövs enorma infrastruktursatsningar, en ny bostadspolitik och satsningar på forskning, kunskap och innovation. Regeringen slösar bort enorma mängder skattepengar och deras slarviga och illa genomtänkta ideologiska reformer finns det stort utrymme att inte bara kritisera utan också komma med konkreta förslag som borde tilltala stora väljargrupper. Och då har vi inte ens börjat diskutera behovet av och möjligheten för större välfärdsreformer som exempelvis tandvården och förstärkta generella trygghetssystem som omfattar en väldigt stor del av befolkningen.

För övrigt så har ju en lång rad europeiska socialdemokratiska partier gjort den här mitten-trianguleringsgrejen. I några fall framgångsrikt till en början, men nu har uppenbarligen tredje vägen nått vägs ändå. Varför s i Sverige skulle vilja gå den vägen som nu socialdemokrater i Tyskland, Storbritannien, Norge osv vänt sig ifrån ter sig väldigt märkligt för mig.

Sen tror jag att vi måste hitta fler begrepp för konfliktlinjerna i vårt parti. Höger och vänster finns absolut, men det som falangtänkandet handlar om är i hög grad andra saker. Men det får jag utveckla i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Okej, då pratar vi lite politik istället

Jag är såklart lika frestad som the next guy att ge mig in i personspekulationerna och analyserna och gissningarna om vem som står näst på tur. Inte minst för att det cirkulerar så många mer eller mindre märkliga förslag både i traditionella medier och på facebook, twitter etc som jag gärna skulle dissa offentligt. Men samtidigt som alla ägnar sig åt det så klagar många på att vi nu bara pratar person och inte politik. Så: okej, då pratar vi lite politik.

Många har sagt, även jag själv, att det var bristen på politik, bristen på en berättelse, bristen på visioner som var problemet i valrörelsen. Lösningen är inte ett eller annat alexanderhugg eller enkel lösning som kommer fixa allt. Det blev nästan komiskt när programledaren i P1 morgon imorse försökte klämma SSU:s Jytte Guteland på ett politiskt förslag som typ skulle rädda socialdemokraterna. När hon vägrade svara blev han nästan lite sur och försökte komma med förslag, som sänkt skatt för unga eller sänkta arbetsgivaravgifter. Jytte vägrade ståndaktigt att svara men det var en lysande illustration av ena diket – enstaka reformer, där andra diket är personfixering eller svepande rop på ”en vision” utan nån som helst riktning.

Alltså: vi måste prata om politiken, utan att komma med så konkreta förslag att det låser diskussionen till bara handla om just de enstaka förslagen. Jag tror att nyckeln till det är något som både Marika Lindgren Åsbrink och Kajsa Borgnäs var inne på precis efter valet: den konkreta politik och förslag som socialdemokraterna har fört fram har inte stämt med den övergripande retoriken, och de förslag som lagts har inte varit relevanta. Framför allt har vi inte kunnat svara på vilket samhälle vi vill ha, eller åtminstone inte hur de förslag vi har lagt ska kunna ta oss dit. På vilket sätt leder sänkt restaurangmoms och betyg i sjunde klass till Möjligheternas land?

Lösningen kan inte komma i ett enda blogginlägg eller artikel (eller linjetal för den delen), men diskussionerna måste börja någonstans. Så jag tänkte helt enkelt lista några saker som jag tycker att vi borde diskutera. Många av de här sakerna har såklart varit uppe i luften (jag hävdar ingen originalitet här) men det är de saker jag tycker är intressanta. Feel free att påbörja diskussionen i kommentarerna. Det här ska alltså inte ses som någon sorts total lista på alla politiska frågor som måste diskuteras, utan de som jag tycker är intressantast och viktigast att prata om. i a f just nu.

  • Behovet av mer kunskap – både i form av forskning och utbildning. Många pratar om satsningar på forskning och innovation, och det är bra, men verkligt innovativ forskning får man ytterst sällan genom innovationscentrum eller strategiska forskningssatsningar. Visst är det bra med hjälp till forskare att kommersialisera (eller kanske hellre, nyttiggöra dem) men det kommer knappast bli varken nobelpris eller nya storindustrier av de hårt politiskt styrda satsningarna som den här regeringen gjort. Å andra sidan har s inte alltid heller varit så bra på det som faktiskt behövs: något så osäkert som fria forskare med stora resurser som de får använda efter (mer eller mindre) eget huvud. Rejäla basanslag och stora medel till vetenskapsrådet behövs, även på humsamområdet, trots att det inte kommer gå att kontrollera antalet patent efter en tre-fyra-årsperiod. Det är just det som är poängen, att fri forskning ger möjlighet till stora framsteg även om det också innebär en risk. Vi behöver också mer kunskap i form av möjlighet för fler att läsa högre utbildning, både en ”första gång” och som möjlighet till livslångt lärande. Vi behöver både fler platser, högre ersättning per plats och bättre villkor för studenter. Det kommer att kosta, men det kommer i längden bli oerhört dyrt för Sverige om utbildningsnivån i befolkningen sjunker och/eller den sociala snedrekryteringen ökar till följd av att det inte går att leva på studiemedlet och färre studenter utan ekonomiskt stöttande föräldrar läser vidare. Redan idag är de alltmer arbetande (på annat andra arbeten än sina studier, alltså) studenterna ett problem för utbildningskvaliteten.
  • Apropå behovet av mer kunskap gäller det också grund- och gymnasieskolan. Hur vi kunnat hamna i en situation där utbildningsministern sägs företräda kunskapsskolan i motsats till s ”flumskola”, när det är Björklund som systematiskt går emot all forskning på punkt efter punkt är en gåta för mig. Det måste finnas en väg mellan Björklunds disciplin och faktarabblande å ena sidan, och bilden av en gammal sosseflumskola å den andra. Jag tror att den består av två viktiga delar: en rejäl utvärdering av vad de senaste decenniernas reformer och resursurholkning betytt för skolornas ekonomiska situation och övriga resurser och förutsättningar (ökad segregering mm), dels en mycket tydligare knytning till den forskning som finns om vilka insatser och former som verkligen gynnar barns lärande.
  • En självklar sak att diskutera är den ekonomiska politiken, och då även de mest grundläggande delarna. Det finns ett spann mellan ansvarsfulla statsfinanser och den totalt rigida utgiftstaks- och budgetregeldisciplin som gällt sedan 90-talskrisen. När till och med Lars Calmfors och andra högerekonomer under finanskrisen pratade om att det var helt rimligt att skippa utgiftstaket under en krisperiod tvingade Östros m fl vänstern in i just det och hävdade att de annars var nån sorts ansvarslösa populister. Det faller ju på sin egen orimlighet. Några saker att börja diskutera är ju till exempel arbetslöshetsmål och inte bara inflationsmål för riksbanken och om vi verkligen ska ha överskottsmål (och inte mål på +/-noll) över en konjunkturcykel. Vi kan ju i alla fall börja prata om det. Och i samband med det kan vi ju försöka ta oss an de värsta avarterna på finansmarknaden också.
  • Vi har pratat mycket om jobben. Och det måste vi fortsätta göra. Men jag tror också att vi behöver prata mer om jobbet – hur det är på jobbet alltså. Dels att inte vilket jobb som helst är bra (för det är det inte), eftersom vi vill ha fler kvalificerade jobb, men också att situationen på jobbet har blivit så otroligt mycket sämre över tid. Stressen har ökat, inflytandet minskat, fackets försvagning syns inte bara i de stora samhällsstrukturerna utan konkret på många arbetsplatser där ingen tar grundläggande strider för en bättre psykisk och fysisk arbetsmiljö. Ett arbetareparti kan inte bara prata om antalet jobb, utan också att livet på jobbet ska vara värdigt, givande och ha rimliga villkor. Dit hör också arbetet mot diskriminering och trakasserier och för jämställdhet på kort och lång sikt. Rätt till heltid har varit snack om länge,  det är dags nu, men vi borde kunna hitta många fler konkreta politiska förslag som gör arbetslivet bättre och mer rättvist. Bemanningsföretagen också, såklart.
  • Det gäller såklart inte bara anställda, utan också företagarna. Det pratas mycket om de små företagen och entreprenörerna och hur de är framtiden, men då måste det också gå att leva som småföretagare. Och då borde en given utgångspunkt för socialdemokraterna vara att prata socialförsäkringar och arbetsvillkor, snarare än skatter. Elin Grelssons krönika från förra veckan kan vara en bra start för den diskussionen.
  • I samband med ovanstående två punkter måste vi också angripa det som tyvärr fått namnet livspusslet. Tyvärr, eftersom det antyder att stressen i arbets-, familje och vardagslivet är ett individuellt problem med individuella lösningar. Det är det inte. Det är ett gemensamt problem för många, och måste kunna angripas med gemensamma lösningar. En del sådana diskuterade jag tillsammans med några till i ett kapitel i s-studenters 10-talsprogram. Det handlar om en del konkreta saker på detaljnivå, men framför allt att inte tro att de här problemen är individproblem som ska lösas med skatteavdrag, utan måste ses i ett mycket större sammanhang av arbetsmarknad, jämställdhet men också vilka krav och förväntningar vi har på vår tillvaro. En viktig start är prata om det här i politiska termer – inte bara enstaka lösningar, utan grunderna till problemen.
  • I Uppsala där jag bor är bostadsbristen konstant stor, men akut varje år i augusti/september. Det gäller i fler studentstäder också ( I stockholm fick utbytesstudenterna tälta i flera veckor) men framför allt i och nära storstadsområdena. När studenterna antingen fått inackorderingsrum, andrahandskontrakt eller gett upp och flyttat hem verkar alla (utom studentkårerna) tro att problemet är löst. Det är det inte. Ungdomskullarna är stora, bostadsbyggandet lågt, och framför allt byggs nästan inga små hyresrätter eller studentbostäder. Det som byggs är stora dyra bostadsrätter, och de billiga hyresrätterna säljs ut. Bostadssituationen nu är värre än när miljonprogrammet beslutades – det är kanske inte svaret, men en kraftfull bostadspolitik är akut. Det borde vara inriktad på genomtänkt stadsbyggnad för att minska segregationen, upprustning av de slitna miljonprogrammen och massivt byggande av billiga hyresrätter.
  • Apropå byggandet behövs andra typer av byggen, och framför allt infrastruktursatsningar. Resandet måste ske mer och mer med tåg och andra kollektiva färdmedel, och det behövs både i storstadsområdena, mellan dem och i fler städer. Visst borde fler städer i Sverige ha befolkningsunderlag för spårbunden kollektivtrafik? Och vill vi verkligen vara sist i Europa med snabbtåg som på allvar konkurrerar med flyget? Personligen så ligger tågspår mellan Uppsala och Enköping (enligt uppgift en av Sveriges mest trafikerade bussträckor) högt på agendan men det finns säkert fler högrelevanta projekt.
  • Både vad gäller bostäder och segregation, och jobben (som vi kommer till strax) så kommer vi inte undan maktfrågorna. Och inte bara de som bygger på ägande och utbildning, utan också den rena diskrimineringen. Socialdemokratin har sedan sin födelse en analys (även om den skiftat över tid i utformning, omfattning och klarhet) och språk för att tala om klass och ekonomiska klyftor. Sedan ett par decennier har vi också en analys och språk för att tala om orättvisor grundade i kön (sen är ju utfallet i konkret politik lite varierande). Men vi har fortfarande alldeles för lite genomtänkt analys, språk och idéer för att prata på ett konstruktivt sätt om etnicitet eller snarare om rasism. Den främlingsfientlighet som sd är ett uttryck för grundar sig delvis på ekonomiska klyftor och känsla av att hamna efter i föränderlig tid. Men den strukturella diskrimineringen på arbets- och bostadsmarknaden är ett faktum, det finns spår av koloniala tankesätt och rasismen finns djupt inbäddat på många håll där vi inte ser – eller vill se den. Ett problem är att vi sällan pratar om rasism och oftare om rasister – att rasism alltid (eller oftast) skulle vara en uttalad, medveten hållning som finns genomtänkt hos individer som kallar sig rasister, och att det är de som är problemet, de onda. Men så ser få förtryckande strukturer ut, och det gäller även rasismen. Precis som det finns strukturer som gör att kvinnor har mindre makt än män i vårt samhälle oavsett om vi kan identifiera de individer som är sexisterna, så finns det strukturer som gör att vita har stora privilegier även om vi inte kan hitta ”rasisterna”. Vi måste börja hitta ett sätt att analysera, kunskapsbilda och prata om det här, och använda en sådan analys som grund för politiska förslag. Det borde dessutom vaccinera oss från att komma med billiga populistiska förslag som fiskar i grumliga vatten.
  • Sen är det de där stora frågorna som pratades om för mycket och för lite om i valet. Arbetslösheten och jobben, försäkringssystemen och transfereringarna. Vi lyckades inte föra den diskussionen på ett konstruktivt sätt i valrörelsen utan uppfattades som nån sorts bidragsparti. Det säger inte så mycket om vår politik, som vår oförmåga att sätta saker i sammanhang. Försäkringar är inte bidrag. En stark arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkring ligger inte bara i försäkringstagarens utan också i arbetsgivarens och samhällets intressen. En rimlig pension är inte en allmosa utan uppskjuten lön. Vi måste kunna prata om hur försäkringssystemen ser ut både från perspektivet att de ska innebära en värdig och konstruktiv tillvaro för individen och underlätta att (i de fall det är relevant) komma tillbaka i arbete, men också vara hållbara ur samhällsperspektiv. Och jag tror att den gamla devisen ”trygga människor vågar” är en bra utgångspunkt.
  • Det gäller också diskussionen om välfärden. Just över välfärdsfrågorna har gamla låsningar lagt sig som ett lock över hela diskussionen – antingen är man typ frihetshatare eller så måste vi (som idag) ha de mest generösa reglerna i världen för vinstuttag för privata företag i offentliga verksamheter. Det måste finnas en mer konstruktiv diskussion än så. För det första så tror jag inte på att det är egalt vem som är utförare – inte minst är det tydligt i diskussionen om meddelarfrihet för välfärdsarbetare i privata företag. Sen är det i mina ögon helt orimligt att miljoner efter miljoner av skattepengar går i vinst till företag och privatpersoner varje år. Om det ska stoppas genom förbud eller genom kraftigt höjda kvalitetskrav kan vi såklart diskutera. Men diskutera det måste vi. Det måste gå att hitta former för vård, skola och omsorg som ger människor möjlighet till flexibilitet och inflytande men som inte, likt vårdvalet och andra liknande konstruktioner, ger utförarna fri dragningsrätt på skattemedel och omöjliggör politisk styrning av en gemensamt finansierad verksamhet. Här tror jag inte minst att den ideella sektorn är intressant som välfärdsaktör, som ju inte är offentlig men heller inte vinststyrd och fungerande efter marknadslogiken.
  • Vi måste också se utanför våra egna gränser. Och utanför EU:s gränser. Vi behöver en politik för Sverige i världen, och en internationell solidaritet värd namnet. Grejen är ett det här är faktiskt ett starkt kort för oss. Det engagemang och kunnande som finns i alla de olika internationella projekt och kontakter som finns, dels centralt på Palmecentret, dels ute i partidistrikt, arbetarekommuner och föreningar borde vara en bra bas för att återuppliva den internationella solidariteten som en paradgren för s, som också har en klangbotten inte minst bland unga. Vi måste bara låta allt det här engagemanget få genomslag i utrikes-, bistånds- och flyktingpolitiken. Vi måste se att våra villkor och fackliga arbete här hänger ihop med arbetares villkor i andra länder osv.
  • Den förra punkten hör ju ihop med det faktum att vi inte själva råder över vårt öde. Klimatfrågan, och i ett större perspektiv hållbarhetskrisen är kanske vår tids största utmaning. Den måste hanteras mycket långsiktigare än att bara handla om elpriser, bensinskatter och ekomat (även om det spelar roll) utan att det handlar om stora omställningar i hur vi ser på tillväxt och vad ett hållbart samhälle är. Där är forskning och ny teknik en viktig del, men inte tillräcklig. Vi måste våga ta både de stora diskussionerna, ett internationellt ledarskap och börja en konkret omställning av samhället.

Hm, det blev en liten nätt lista. men det är ju bara en start. vad ska vi börja diskutera?

Alla de här sakerna hänger på olika sätt ihop. Alla politikområden påverkar människors liv, och människor är hela, komplexa. De här, och ytterligare områden, utgör tillsammans det vi måste ägna oss åt om vi ska bygga möjligheternas land eller vad vi vill kalla det. Den socialdemokratiska tanken om ett samhälle som hänger ihop, där klyftor minskar, där människor behövs och gör nytta, där målet är frihet, jämlikhet och solidaritet för alla är en föråldrad. Problemet är att vi inte drivit politiska förslag som (i alla fall inte så att väljarna förstår det) pekar mot och leder till ett sådant samhälle.

(sen behöver vi prata om partikultur och organisation och idédebatt och medier och allt sånt. men det tar vi inte just nu)

Jo, en sak ska jag förresten säga om det där med personfrågorna. Att jag förväntar mig att de som är seriösa partiledarkandidater faktiskt ger sig till känna och säger vad de vill, vart de vill leda partiet och vad de ser som vägen framåt i förslagsvis de här listade frågorna. Jag har de senaste dagarna hört och läst många säga att de inte vill ha något påveval där allt görs upp i slutna rum. Då bör ju kandidaterna också tycka något, så vi kan göra det här påtvingade personvalet till ett val av politisk inriktning också. För övrigt håller jag med Sara i Rebella:

Valberedningens utgångspunkt bör inte vara att titta på vilka i partiledningen som ska bort, utan att titta på vilka i partiledningen som tar ett aktivt ansvar för ett öppet och konstruktivt förändringsarbete. Det är dessa individer,
och bara dessa individer, som ska få glädjen att bli nominerade på nytt. Om man inte visar medlemmarna att man tar sig an socialdemokratins utmaningar med lika delar entusiasm och allvar, ja då finns det många många andra som bara väntar på möjligheten att bidra till partiets nytändning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dags för en ny fas i efterval(s)debatten

Eftervalsdebatten i socialdemokraterna har rört sig genom några olika faser den dryga månad som gått sedan valet. Efter de första dagarnas krisreaktioner och den efterföljande riksdagsformeringen har det börjat bli mer eller mindre vardag i politiken igen. Och då gäller det att vi inte bara går tillbaka till någon sorts business as usual utan tar de stora politiska utmaningarna på allvar.

En av de absolut klokaste valanalyserna – i alla fall av de som gjordes precis efter valet – stod en vänsterpartist för, men jag tror att den i minst lika hög grad gäller socialdemokraterna. Aron Etzler på Flamman skrev

Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat.
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att gå till vänster‚ då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare. (min kursivering)

Jag tror att det är precis det som behövs, att lämna såväl käpphästar som falangtänkandet (som kanske är något av det mest destruktiva strukturella draget i vårt parti och helt obegripligt hur det kan ha ett så starkt grepp) och istället börja med att identifiera problem, ställa diagnos, osv. Då krävs det krismedvetande, men inte panik. Och det kräver rejäla analyser och att vi inte tänker för kortsiktigt eller taktiserande, och framför allt inte tror att vi ska lösa alla partiets problem genom något listigt alexanderhugg som ska fixa allt. Nedgången har pågått länge, och det kommer ta lång tid att komma tillbaka.

Men tillbaka till faserna i eftervalsdebatten. I debattartiklar och bloggar har mycket klokt sagts de senaste veckorna, om behovet av en genomgripande problemanalys, om behovet av att återupprätta alliansen mellan arbetare och tjänstemän/medelklass (till skillnad från den nuvarande mellan överklass och medelklass), om behovet av att få bättre interndemokratiska strukturer och formulera en ny vision om vad socialdemokrati och ett solidariskt och framgångsrikt välfärdssamhälle är på 2010-talet (och kanske ännu mer 20- och 30-talen). Men det känns fortfarande som det finns delar vi inte diskuterar ordentligt.

Det blev tydligt i ett blogginlägg av Lena Sommestad i förra veckan, och ännu mer i Karin Petterssons ledare i aftonbladet igår. Lena skriver om behovet av en i grunden ny ekonomisk politik som inte utgår från skattesatser men också om ledarskap och vilka personer som får ansvar (och i förlängningen en ny ekonomisk-politisk talesperson), Karin Pettersson skriver om ”elefanten i rummet” – att ledarskapet i socialdemokratin är helt intakt. Pettersson skriver träffande om hur alla är rädda för en uppslitande personstrid, vilket leder till att ingen tar ansvar. Nu behöver ju inte ansvar alltid vara lika med avgång, men det är oroväckande tyst. Särskilt i kombination med det Lena Sommestad skriver om, att kompetenta politiker flyttas runt mellan utskott och inte får ägna sig åt (och bli riktigt duktiga på) ett frågeområde under längre tid, samtidigt som några personer, och anmärkningsvärdast i sammanhanget Thomas Östros verkar vara helt oberörd.

Jag tror inte att personfrågorna är det allra viktigaste – som bland annat Ann-Marie Lindgren uttryckt det: om man inte har en ny och i grunden genomtänkt politik spelar det ingen roll om man byter ut personerna. Men vi måste ha personer som kan driva en sådan genomgripande förnyelseprocess och göra det utan att ha en bestämd plan om vart vi ska innan hemläxan är gjord. Och att partiledningen är helt intakt och inte visar så stora tecken på att röra på sig är oroväckande.

Jag har fortfarande stort förtroende för kriskommissionen och att de kan komma med genomarbetade och modiga analyser och förslag, i alla fall om det är själva kärngruppen (och inte de brett sammansatta undergrupperna) som får sista ordet. Men det gäller att vi har ett ledarskap som har förtroende och kraft att genomföra det nödvändiga arbetet när kriskommissionen är klar. Ett helt oförändrat VU är ur det perspektivet otänkbart. Och då känns det ju som att Lena Sommestad sätter fingret på den havererade ekonomiska politiken – eller snarare bristen på en egen genomtänkt ekonomisk politik som bottnar i en egen analys och inte i en nervös anpassning av regeringens reformutrymme av rädsla för att framstå som oansvarig. Samtidigt är Thomas Östros en av mycket få som behåller sin post oifrågasatt (?) bland de politiska talespersonerna. När det blir dags att utkräva ansvar och ta in nya krafter som kan leda partiets förnyelsearbete känns det som att den ekonomiska politiken – och ledarskapet för den – är central.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Självinsikt är viktigare än tidsgränser

I veckan, i samband med att de nya utskottsgruppledarna i riksdagen utsågs, så gjorde SSU ett utspel där man bland annat krävde att det införs en tidsgräns för riksdagsledamöter på max tre mandatperioder, ungefär som miljöpartiet har på alla sina uppdrag. Många s-ledamöter har suttit för länge i riksdagen, blir bekväma och lata och är inte längre rätt personer att driva politiken framåt, enligt SSU-ordföranden Jytte Guteland. När sedan gruppledarna presenterades så visade det sig att det var några nykomlingar men också ganska många omflyttningar av redan befintliga gruppledare och talespersoner. Frågan har också aktualiserats i samband med den omorganisering av riksdagsgrupp och partikansli som nu sker där det verkar bli en hel del omflyttningar av folk och där onekligen en hel del kommer vara tvungna att gå.

Jag tycker att det finns flera aspekter som är intressanta och viktiga i detta. För det första att det inte nödvändigtvis så att förnyelse betyder nya personer. Att bara byta folk för att byta ut dem, om man inte sätter rätt person på rätt plats, är såklart meningslöst. Det är inte heller så att människor automatiskt blir gamla och trötta medan de unga och fräscha alltid kan tänka nya och klarare tankar. Ibland är det absolut så, men det viktigaste för att uppnå det är klokhet, integritet och en kombination av erfarenhet och kreativitet. Det finns personer i arbetarrörelsen som varit med i decennier som fortfarande är knivskarpa och är oumbärliga i partiets förnyelse, och det finns ganska nya krafter som är fast i ett inte så konstruktivt tänkande och långt ifrån människors vardag.

Med detta sagt så är det ändå så att vi har ett grundläggande systemfel i politiken generellt och inte minst i socialdemokratin. Människor sitter alldeles för länge på sina poster, alldeles för många är beroende av politiken/partiet för sin försörjning och på tok för många har aldrig haft något annat jobb och ser politiken som sitt yrke och har ingen stans att ta vägen om uppdraget skulle försvinna. Det gör att massor med människor sitter kvar där de inte längre är den starkaste kraften och en hel del flyttar runt mellan olika politiska jobb. Även om jag tror att det har blivit lite bättre i meningen att partiet inte längre ”automatiskt” tar ansvar för alla som någon gång varit avlönade så är tendensen fortfarande alldeles för stark. Förutom dessa effekter så gör det folk mindre benägna att kritisera och mindre förmögna att ifrågasätta de rådande strukturerna i partiet. (jag har skrivit om det här tidigare också)

Jag tror nog inte att fasta tidsgränser är lösningen på det. Tre mandatperioder är ganska kort tid, särskilt för dem som så småningom får tyngre uppdrag så är det olyckligt om folk behöver avgå mitt i. Miljöpartiet är inte bara en förebild utan också ett avskräckande exempel på den punkten som nu måste byta ut sina språkrör. Men det vore ändå rimligt att valberedningar, nomineringsmöten och inte minst de förtroendevalda själva hade med sig det som en inställning. Att göra en rejäl självrannsakan med jämna mellanrum och för de som nominerar att våga fundera på om den som sitter nu verkligen är rätt person en mandatperiod till. Det gäller såväl på politiska uppdrag som inom partiet och organisationerna. Ofta, i alla fall i de sammanhang jag varit med i och även sett utifrån i vårt parti, så är det utgångspunkten att man nominerar om den som suttit och att man alltid frågar om folk vill sitta kvar i första hand innan nya kandidater tillfrågas. Att inte få välja själv när man ska avgå uppfattas inte sällan som en petning och som ett totalt misstroende eller svek. Så borde det inte vara. Utgångspunkten borde ju rimligen vara att i en nomineringsprocess, särskilt när det handlar om allmänna val där massor av kandidater till massor av poster ska utses och rangordnas, att man försöker se både vilka personer som finns till hands och vad de har för erfarenheter, kunskaper och egenskaper (och intressen, såklart) och å andra sidan vilka poster som vi ska fylla, och sedan försöka sätta rätt person på rätt post så långt det är möjligt. Då kanske det dels ibland är läge att ge upp en plats för någon annan, men kanske också att prova ett nytt uppdrag eller ha en annan position. Att lämna ett uppdrag behöver inte betyda att man lämnar politiken.
Alltså tror jag att självinsikt hos kandidater samt mod, integritet och överblick hos valberedningar och nomineringsgrupper är betydligt viktigare och bättre än tidsgränser. Tyvärr är det inte sällan som den självinsikten finns hos ”fel” personer – många av dem som lämnar sin plats och går vidare är de som ännu har en hel del kvar att ge, medan de som borde gått för länge sedan klamrar sig fast. Inte i alla fall, såklart, men sorgligt ofta. Förhoppningsvis kan den förnyelseprocess vi nu ska gå igenom i partiet också innebära en del nytänkande på den här punkten.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , ,

Missa inte heller Victor Bernhardz som skriver bra om förnyelsearbetet på Dagens Arena.

Hoppfull kriskommission

Nu haglar de mer eller mindre genomtänkta eftervalsanalyserna tätt, och på ett sätt tycker jag att SSU:s Jytte Guteland säger dagens vettigaste sak i Aftonbladet idag:

– Jag tycker att det är anti-intellektuellt och helt oseriöst att tre dagar efter valet ha en klar uppfattning om vad som inte gick bra. Ett så här dåligt valresultat kräver en riktig valanalys. De som springer ut nu har antingen en egen politisk agenda eller vill profilera sig själva.

Samtidigt har det gjorts ett och annat vettigt inspel, som Peter Weideruds artikel på DN debatt idag, Irene Wennemos i Aftonbladet och Lena Sommestad liksom de artiklar av Marika Lindgren Åsbrink och Ulf Bjereld som jag länkade till häromdagen. Gemensamt för dessa är att de mer pekar på att en mer grundläggande ny analys behövs än att de kommer med färdiga svar och enkla lösningar. Och de där enkla lösningarna, ofta de som respektive person alltid brukar åberopa, bör vi vara försiktiga med att lyssna för mycket på.

Desto muntrare var det att höra partistyrelsens besked idag om kriskommissionen.[DN, SvD] Som jag och vad de verkar de allra flesta socialdemokrater verkar tycka, så har Mona Sahlin inga tankar på att avgå utan hon gör helt rätt i att istället dra igång ett rejält analys- och förnyelsearbete. Och jag tycker det ser riktigt bra ut. Dels bra namn, alla yngre, ingen tillhörande den ”innersta kärnan” utan de har sina baser på andra platser i partiet än nära partiledningen (här är möjligen Ardalan Shekarabi undantaget) och har potential att faktiskt komma med självständiga och kritiska analyser. Här är jag såklart särskilt glad att Kajsa Borgnäs, nyss avgången ordförande för studentförbundet, gammal vän från Laboremustiden och en av de smartaste och mest ideologiskt genomtänkta personer arbetarrörelsen har, ska leda gruppen för idédebatt. Men allra gladast blev jag över det faktum att de inte ska göra en valanalys men inte heller ett rådslag (med färdiga förslag) utan en mer förutsättningslös, grundläggande genomlysning av hela partiets politik och organisation över längre tid än bara vad som gick fel de senaste veckorna. Jag tycker att det känns väldigt hoppfullt, och väldigt mycket bättre än jag hade vågat hoppas.

För ett par år sedan, ungefär när de stora rådslagsarbetena drog igång i början på 2008, skrev jag en krönika i Tiden [finns bara som pdf] om behovet av nytt ledarskap i socialdemokratin och framför allt om behovet av att stävja ja-sägeriet och uppmuntra fritänkande. Den utgick från ett avsnitt av West wing där president Bartlet anställer en republikan och motiveringen som ges är att ”the president likes smart people who disagree with him”. Min tes var att partiet behöver ge mycket mer plats för smarta människor som inte håller med. Även om jag tror att det har blivit lite bättre på den fronten, så är det fortfarande knappast något som kännetecknar socialdemokraterna som parti.

Ur just det perspektivet är kriskommissionen extra hoppfull. Den består sv smarta människor som inte (nödvändigtvis, i alla fall) håller med, eller i alla fall smarta människor som har förutsättningar att tänka nya tankar och våga säga det även om det inte är precis vad partiledningen vill höra. Det är precis vad vi behöver.

p.s. dagens bästa artikel om sverigedemokraterna har Anna Ardin skrivit. måsteläsning!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys, val2010, mona sahlin, kajsa borgnäs, hopp, kriskommission

Dagen efter

Det finns mycket att säga idag. Om Sverigedemokraterna, det parlamentariska läget men framför allt socialdemokraternas katastrofval. För en katastrof är det. det är som många har sagt idag för tidigt för analyser, men sen har de i nästa andetag påbörjat en sådan analys. Så det tänkte jag också göra, eller i alla fall några första tankar. Framför allt tankar kring vad jag inte gillat i diskussionerna idag.

Framför allt tycker jag att det har varit en märklig diskussion om Sverigedemokraterna, och det parlamentariska läget, idag. Jag hörde visserligen till dem som inte var så övertygad om att sd skulle komma in i riksdagen, men sådär förvånad och chockerad kan jag inte påstå att jag är. Men jag tror inte att det har sådär väldigt mycket med rasism att göra, i alla fall inte alls i meningen att sd-väljarna är någon särskild sort, ”rasisterna” medan alla andra är goda demokrater. Rasism är ofta omedvetna strukturer som finns i vårt samhälle, mer sällan medvetna åsikter som vissa (särskilt onda) individer har (Teresa utvecklar detta välformulerat här). Sd:s grogrund är ökade klyftor, känslan av alienation och frånvaron av politiska svar från de etablerade partierna. Jag delar i hög grad Eric Roséns analys. Jag tror att socialdemokraterna har ett (visserligen mindre, men ändock) ansvar på två punkter: vi hade inte tillräckligt med politisk analys och svar på de problem som sd:s väljare tror att sd kan svara på, och vi ägnade för mycket tid och uppmärksamhet åt sd, något som i andra europeiska länder visat sig ge högerpopulister mer inflytande. Idag har massor med människor på facebook uttryckt sin avsky, och jag förstår dem. Men jag känner inget som helst sug efter att stödja meningslösa kvällstidningskampanjer eller grupper eller kläddemonstrationer utan längtar efter dels vettigt grundläggande politiskt arbete, dels en fördjupad förståelse av vad den strukturella rasismen i vårt samhälle innebär och hur dess mekanismer fungerar.
För jag tror att det stora problemet för socialdemokraterna varken var det rödgröna samarbetet eller ännu mindre Mona Sahlins fel, utan frånvaron av tillräckligt väl genomförd politisk analys och tillräckliga svar på de viktigaste frågorna. Det behövs betydligt mer tid för den analysen, men klart är att det sämsta för partiet nu vore att börja en process emd att byta partiledare. Och det verkar väldigt få – lyckligtvis – tycka. Inte minst på grund av hennes fantastiska insats sista veckorna i valrörelsen (som kröntes med ett förlusttal som kommer bli klassiskt) verkar hon nu ha starkt stöd i partiet, och jag känner samma sak. Jag tror att många personer i partiledningen behöver bytas ut de närmaste åren. Mona Sahlin är inte en av dem. Hon är fortfarande Sveriges nästa statsminister.

När det gäller det parlamentariska läget, så är jag ingen vän av blocköverskridande överenskommelser bara för att stänga ut sd. Det kommer att gynna deras offerposition och försvåra en vettig oppositionspolitik. Samtidigt vore det ju ännu värre på alla sätt om sd får inflytande. Att mp skulle, mindre än ett dygn efter valet, gå in och stödja en regering som de ägnat hela mandatperioden åt att kritisera och hela valrörelsen att kämpa emot, vore ju inte trovärdigt överhuvudtaget och hade jag röstat på dem hade jag blivit ärligt förbannad. Kanske är det någon sorts taktik för att få ut mer i kommande förhandlingar, men jag har ärligt talat svårt att se en alliansregering med mp. Samma med någon sorts mittenregering.

Mp:s förslag att ha gemensamma överläggningar skulle kunna landa i att oppositionen accepterar en alliansregering i minoritet utan att stödja dess politik. Att man lovar att inte rösta emot regeringsbildningen och inte  emot budgetpropositionerna under mandatperioden (eller lägga ner tillräckligt många röster för att inte fälla regeringens budget) eller någon annan typ av gentlemen’s agreement. Ingen optimal lösning, men kanske det minst dåliga alternativet.

Det finns mycket mer att säga, men kanske inte ikväll. Så länge tycker jag ni ska läsa Marika Lindgren Åsbrink, Ulf Bjereld samt många andra på netroots.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mer om det bästa feministiska alternativet (de rödgröna, alltså)

Häromdagen skrev jag här på bloggen om att en röst på Schyman är en röst på Reinfeldt, och att feministiska väljare borde rösta på något av de rödgröna partierna istället för Fi. En liten debatt utbröt på Twitter mellan mig och Lisa om taktikröstande, skrämseltaktik och huruvida sossarna faktiskt åstadkommit något det senaste decenniet (eller sitt sista decennium vid makten, snarare). I korthet gick Lisas kritik ut på att de rödgröna minsann får komma med bättre argument och bättre jämställdhetspolitik än att skrämmas med Reinfeldt om det ska vara värt en taktikröst (om jag förstod henne rätt).

Jag kan ge Lisa vissa poänger men håller ändå inte helt med. Det handlar dels om vad man menar med taktikröstning och vad som är det bästa alternativet att rösta på för ett mer jämställt Sverige, och där håller vi inte riktigt med varandra. Sen när det gäller att ”Reinfeldt är värre” inte är ett tillräckligt bra argument för att rösta rödgrönt så håller jag såklart helt med. Det finns många bättre skäl, och några av de tänkte jag ge här.

Frågan om Fi är det bästa feministiska alternativet att rösta på i valet är inte bara en taktikfråga, utan också en fråga om hur man ser på parlamentarism, partipolitik och reformism. Åsikten att Fi självklart är det bästa feministiska valet, medan en ”säker” taktikröst på de rödgröna är ett sämre men kanske taktiskt rimligt alternativ, bygger ju på utgångspunkten att Fi är mer renlärigt ideologiska och därmed bättre per default. Men det förutsätter för det första att renlärighet är viktigare än möjligheten att kunna genomföra sin politik och förändra samhället, dels att det går att bedriva en feministisk politik utan att ha en ekonomisk vänsterpolitik som tar ett större grepp över fördelningspolitiken. Gällande renlärigheten så är jag en klassisk reformist: hellre än att stå vid sidan av och ha rätt är jag hellre med och arbetar för en långsam men ändock förändring, och organiserar och övertygar en mycket större rörelse. Jag vill mycket hellre rösta på någon som har alla möjligheter att genomföra en utökning av de individuella månaderna i föräldraförsäkringen (som s och mp vill) än ett parti som i princip tycker som jag att den ska vara helt individualiserad men inte kommer ha någon möjlighet att påverka situationen (som Fi). Dessutom var den stora omsvängningen bland s medlemmar och väljare i den frågan en förutsättning för att reformen ska kunna genomföras, och det skiftet har varit beroende av de feminister som långsiktigt och aktivt arbetat för detta inom partiet istället för att gå nån annanstans tillsammans med folk som tycker likadant.

Sen tror jag faktiskt att en rödgrön regering inte bara kommer vara mindre hemsk än alliansregeringen på jämställdhetsområdet, utan jag tror starkt på kommande reformer. I frågan om föräldraförsäkringen så finns ännu inget löfte eller överenskommelse – men det beror inte på att några inte vill ha mer individualisering, utan att de vill gå olika långt. S och mp vill ha en tredjedel av till vardera förälder medan v vill ha helt delad. Oavsett hur utfallet i frågan blir innebär det ett tydligt steg framåt i frågan och sannolikt helt individualisering på sikt. Vårdnadsbidraget kommer att avskaffas. Lagen om rätt till heltid, som diskuterats ett bra tag, verkar kunna bli verklighet under nästa mandatperiod och det vore en oerhört viktig jämställdhetsreform. I Almedalen lanserades jämställdhetskampanjen 50/50 som tyvärr inte verkar ha fått så mycket utrymme men som ändå innehåller en del viktiga saker, förutom rätt till heltid också utbyggd barnomsorg på obekväma tider.
Men jag tror också som jag skrev ovan att det inte räcker med jämställdhetspolitiska reformer, utan ett genomgående feministiskt perspektiv i många frågor, och en jämlikhets- och välfärdspolitik som minskar klyftorna generellt i samhället. För kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, är mer sjukskrivna och det betyder att när klyftorna i samhället ökar så drabbar det kvinnor mer. Den rikaste tiondelen män i Sverige tjänar 200 gånger mer än den fattigaste tiondelen kvinnor. Även om den socialdemokratiska regeringen under föregående decennium eller så inte genomförde så vansinnigt många jämställdhetsreformer – en till pappamånad, maxtaxa på dagis, sexköpslagen, skärpning av våldtäktslagstiftningen, kanske några fler – så drev de en politik på andra områden som inte ökade klyftorna så mycket och därmed var bättre för kvinnor (även om klyftorna ökade då också, och är något som måste förändras nu, och som det finns goda möjligheter att förändra). De mainstreamade jämställdhetsarbetet, satsade på genusforskning och jämställdhet i högre utbildning, och upprätthöll många av de samhällssystem som varit viktiga för att hålla ihop samhället och därmed motverka att alltför många frågor hamnar på köksbordet där det oftast blir svårt om inte omöjligt att få till strukturella förändringar.

Sedan ska man inte glömma att många av de viktigaste reformerna för kvinnors frigörelse och ett mer jämställt samhälle inte har varit tänkta som sådana. Det kändaste – och kanske allra viktigaste – exempel är den avskaffade sambeskattningen 1972 som syftade till att öka sysselsättningsgraden och skatteunderlaget men i praktiken innebar en enorm ökning av kvinnors deltagande i arbetskraften och därmed massiv ökning av kvinnors makt över sina egna liv. Detta medförde också behovet av utbyggd barnomsorg och andra reformer. Jag tror att en mer övergripande, genomtänkt och helhetstänkande politik för minskade klyftor och förståelse för hur olika maktordningar samverkar är det bästa feministiska alternativet. Därför tycker jag att feminister ska rösta rödgrönt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Studieavgiftsel?ndet

Jag har ju gl?mt l?nka: i m?ndags skrev jag ledare i Tidningen Broderskap om regeringen f?rslag att inf?ra studieavgifter och vikten av att socialdemokraterna g?r om, g?r r?tt i denna fr?ga.

Sorgligt nog har Socialdemokraterna varit drivande i detta. Efter ett kongressbeslut 2004 har partiet f?respr?kat avgifterna och tog inte heller chansen att ?ndra inriktning p? den senaste kongressen. Risken ?r allts? ?verh?ngande att denna utveckling forts?tter under en r?dgr?n regering. Vi beh?ver en f?rdjupad diskussion i partiet om vilken roll utbildningen ska ha i s?v?l det svenska samh?llet som de internationella relationerna. Med utbildningen som en handelsvara och inte i f?rsta hand ett kraftfullt verktyg i arbetet f?r ett j?mlikare, r?ttvisare och mer framg?ngsrikt samh?lle ?r Socialdemokratin inne p? en farlig v?g.

L?s hela ledaren h?r.

Andra bloggar om: , , , , ,

N?gra inl?gg fr?n Almedalen

Som tidigare meddelats har jag varit i Almedalen och d?r h?ngt med Broderskap och bloggat p? deras blogg Kristen v?nster. Det har varit m?nga andra som skrivit och vi har tillsammans bevakat en l?ng rad seminarier och alla talen. H?r kommer en lista p? mina inl?gg, men jag kan varmt rekommendera att l?sa mer p? bloggen ?n bara de inl?ggen.

Peter Eriksson talade till de?r?da

religion och politik ? spretigt och?stort

N?trot ? bloggarna har f?r?ndrat?nyhetsfl?det

Religionsfrihet ? ett bortgl?mt perspektiv i?utrikespolitiken?

F?rvirrad utfr?gning av kyrkopolitiker (och andra) i?Domkyrkan

Mindre p?l?st?centerpartist

Morgonandakt tisdag ? det f?rlorade?myntet

Andra bloggar om: , , , , ,

Valdag!

Idag ?r det valdag – och ?ven om jag sj?lv redan f?rtidsr?stat ska jag snart bege mig till vallokalen f?r att dela ut valsedlar, det brukar k?nnas h?gtidligt och roligt, oavsett om det ?r EU-val, kyrkoval eller allm?nna val. Och EU-valet ?r lika viktigt som de andra, vad som h?nder i Bryssel p?verkar v?r politik ?r hemma direkt och indirekt.

S? se till att komma iv?g och r?sta! Jag har som mina l?sare vet r?stat p? Evin Cetin, och p? hennes sida finns en Slutspurtsguide med allt du beh?ver veta. Jag kryssar Evin f?r flyktingpolitiken, f?r mer solidaritet i Europa och f?r att vi ska bli b?ttre p? att ta vara p? de resurser som m?nniskorna i v?rt land inneb?r – oavsett var de ?r f?dda eller hur de ser ut. Och jag r?star (s) f?r jobben, f?r klimatet, f?r l?ngsiktiga investeringar och mot l?nedumpning.

Vallokalerna ?r ?ppna ?nda till kl 21, det r?cker med legitimation f?r att r?sta!

M?nga s-bloggare skriver om valet idag och har gjort det under veckorna som g?tt. L?nkar till n?stan allt finns hos s-buzz och p? netroots.

Andra bloggar om: , , , ,