Visioner är livsfarliga

I sitt inledningstal på moderatstämman varnade, vilket många uppmärksammat, partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt för att ha för mycket visioner i politiken. Det är ju på sätt och vis helt följdriktigt, med hans och regeringens postpolitiska hållning, att det bara handlar om att ”ta ansvar” och att på något sätt rodda ihop en balanserad statsbudget, helst med allt minskande statsskuld.Det är ju också helt i linje med talet om ”allmänintresset” som inte alls är opolitiskt, som Marie Demker skrivit om väldigt mycket mer välformulerat än jag skulle kunna göra.

Men det blir ju väldigt intressant när man under helgen också kunde läsa historikern Henrik Arnstads intressanta kulturdebattartikel i Svd, just om att socialdemokraternas stora problem är avsaknaden av visioner. Under 1900-talets första halva och en bit in under efterkrigstiden var socialdemokratin tätt ihopknuten med modernitetens löften om framsteg, utveckling och förbättringar. Steg för steg byggde man ett bättre samhälle, och framtiden var ett löfte och inte ett hot. I och med 68-rörelsens tillväxt- och civilisationskritik uppfattades den breda vänstern allt mer som antimoderna, och det blev nyliberalismen som tog över platsen som framtidens och det modernas förespråkare i svensk politik.

Jag tror att Arnstad har helt rätt. S har inte på länge formulerat en sammanhängande berättelse och vision om vilket samhälle vi vill se i framtiden. Vi har inte heller gjort något genomtänkt arbete med att fundera ut vilka reformer som steg för steg skulle ta oss i en sådan riktning. Det gröna folkhemmet var ett bra embryo, men det omsattes dels aldrig i praktisk politik i någon större omfattning, och det har inte heller konkretiserats i en mer genomtänkt formulerad vision. De visioner som s behöver idag handlar inte om att sammankopplas med industrialismens modernitet utan om att formulera visioner om att ett annat samhälle är möjligt och att det går att förändra samhället med politiska medel. Just när det börjar visa sig som allra tydligast att marknader är väldigt dåliga som styrsystem för rätt många av våra gemensamma problem och behov utan snarare ökar klyftorna, när vi ser allt tydligare att jämlika samhällen är framgångsrika samhällen och att vi står inför samhällsproblem (varav klimatkrisen är det tydligaste) där kraftfull och aktiv politik är nödvändig, behövs en vision om ett grönt folkhem mer än någonsin. Eller vi kan kalla det något annat om just grönt folkhem doftar för mycket 90-tal, men en vision om ett jämlikare, hållbarare och i alla bemärkelser rikare samhälle och en färdplan med reformer som kommer leda oss i den riktningen. Utan en sådan kommer s aldrig kunna visa på varför regeringens idéfattiga postpolitik inte kommer kunna lösa våra gemensamma problem, tror jag.

Jag förstår varför Reinfeldt varnar för visioner. De är nämligen livsfarliga för en regering som har som mål att sitta still och avpolitisera område efter område. Visioner kan ju få oss att tro att en annan värld är möjlig och faktiskt börja arbeta för att den ska bli verklighet.

Jämlikhetsanden och Alliansfritt skriver också om detta. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , , ,

Struktur är inte konspiration – om medialisering

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera påverkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan också förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization på engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgått en dubbel utveckling och institutionalisering: från att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan också medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, såväl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, så har Hjarvard och många andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer påverkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahåller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna få ut sitt budskap men kan också genom medierna förstå vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar också med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt på en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan också för att leverera innehåll till program och tidningar som lever på annonsintäkter. För att få del av denna resurs som medierna innebär, så formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrågor, stort fokus på konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig på slagfärdiga sätt men väljer också frågor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik påverkas å sin sida både av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men också alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav på att fylla sin produkt med innehåll. Det här påverkar alltså, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan också på lång sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och på sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild påverkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga från politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill påverka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill påverka politik eller samhällsliv kan undgå en sådan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som något extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, så att det inte ens längre upplevs som en påtvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. Från att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker måste konstant bygga på bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att återknyta tydligare till veckans händelser, så tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker också att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser på läckor). Men jag hoppas också på en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer långsiktiga sätt att påverka såväl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förståelse för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver också förstå den för att kunna göra motstånd när det behövs, och för att åtminstone ibland kunna ta några kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppskärpning

Det har inte blivit ens särskilt mycket sporadiskt bloggande här på länge. Det beror delvis på helt andra saker i mitt liv, men också på att jag har tyckt att det har känts trögt. Jag har antingen tyckt att jag inte har så mycket att säga, eller att jag har alldeles för mycket att säga att jag inte kommer få till någon vettig text. Förr, när jag bloggade mycket, kunde jag skriva korta texter och nappa på snabba bollar och kommentera saker som händer. Men i och med att bloggandet blivit alltmer sällsynt har jag också höjt kraven för mig själv och tänkt att texterna behöver ha mer substans och längre hållbarhet.
Den senaste veckans kaos i partiet har jag tyckt varit oerhört jobbigt, och det har varit både intressant och plågsamt att läsa en del av de mer nyanserade och initierade analyserna av vad som händer. Jag tänker främst på Torbjörn Nilssons artikel i Fokus men även andra. Jag håller delvis med om analysen, men inte helt. Och framför allt tycker jag att det finns mycket mer att säga – kanske om spelet och bakgrunden, men framför allt om politiken och organisationen.
En av mina slutsatser de senaste dagarna har varit att det kompetenstapp som skett inom partiet varit förödande, och att jag verkligen hoppas och förväntar mig att människor som har mycket erfarenhet, kunskap och idéer ställer dessa till partiets förfogande. Och då kan jag ju inte vara sämre själv. Jag vet inte om jag har så väldigt mycket att komma med, men det duger inte att sitta på kammaren och formulera mer eller mindre skarpsynta analyser om sakernas tillstånd.
Kanske blir det kortare kommentarer, kanske längre analyser. Kanske forskning, kanske tyck. Hur som helst ska jag göra vad jag kan för att bidra till reflektion, analys, politik och engagemang för en återupprättad socialdemokrati och valseger 2014. Det låter ju pretentiöst, men något mindre mål kan vi ju inte ha.

Nästa bloggpost kommer ikväll. Den ska handla om medialiseringsteori och skillnaden på struktur och konspiration.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den kunskapsbaserade politiken kliver in i partiledningen

Håkan Juholt. Foto: Klas-Herman Lundgren

Håkans Juholts tal var efterlängtat av många tillsammans med mig, och det fanns mycket vi både ville och behövde höra. Och många av de sakerna kom också i talet. Efter ökenvandring, ängslighet och förvirring i månader kom nu ett tal med självförtroende, hög ambitionsnivå och en tydlig riktning. Det här är som att ge mat åt svultna kattungar, kommenterande en vän på sms.

Det finns redan hundratals kommentarer på nätet så jag tänker inte ge något referat av talet här. Men det finns några avsnitt och saker han tog upp som gör att det är roligare att vara sosse idag än på väldigt, väldigt länge.

För det första så verkar den kunskapsbaserade politiken klivit in i partiledningen. Juholt markerade av valförlusten 2010 främst berodde på en bristande samhällsanalys. Han bjöd in till ett bredare arbete och att vi måste ha ett konstant samtal, och inte bara med partimedlemmarna utan också med forskare och andra expert såväl som vanliga människor för att utveckla politiken. Han talade om vikten av högt i tak i partiet och om att våga debattera med varandra, och ta till oss ny kunskap och insikten om att vi verkar i en ny tid. Partiet är inget börsbolag med en VD utan en rörelse. Även om många med mig är lite besvikna över att Lena Sommestad inte valts till något uppdrag idag så verkar det som väldigt mycket av de idéer om politiken som hon har drivit och diskuterat på sin blogg under hösten och vintern nu har fått gehör i partiledningen. Det är en väldigt uppfriskande insikt.

I Monas Sahlins tal igår talade hon om behovet av en återuppväckt tilltro till politikens möjligheter. Jag uppfattade just det som ett av huvudtemana i Juholts tal. Han talade om de misslyckade marknadsprojekten och privatiseringar, om att vi är medborgare, inte kunder, om att vi måste våga se problemen med det fria skolvalet (utan att förbjuda alternativa huvudmän) och vinster i välfärden och klara av att ta ett politiskt grepp kring allt detta.

Just detta att se människor som medborgare och inte kunder, som växande och lärande fick sin början i det ovanliga greppet att inleda talet med kulturpolitik. För mig var det otroligt befriande – vi måste vara grundande i vår människosyn och vår övergripande bild av vad samhället ytterst är. Han talade om gemensamt ansvar, behovet av att göra saker tillsammans och ett samhälle där inte bara de allra flesta utan ALLA får del av utveckling och tillväxt.

Sen var det bra med talet om en pensionsuppgörelse med fackens centralorganisationer, ett löfte om att utrota barnfattigdomen och ett storskaligt kunskapslyft. Men de mer konkreta sakerna bygger på en vitaliserad partiorganisation och en tilltro till politikens möjligheter. Det verkar faktiskt vara möjligt – och det gör att det är särskilt roligt att vara sosse idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Missa inte Netrootsbloggarna: bl a Cecilia Dalman Eek, Röda bergetAnna Ardin, Fredrik Strömqvist,

Sahlins tal: vi behöver en nystart för tilltron till politikens möjligheter

Mona Sahlin höll sitt sista tal som partiledare

Mona Sahlin möttes av stående ovationer och började med att dissa välkomsthälsarnas (Veronica Palm och Mikael Damberg) sinne för humor. Vilket i och för sig var befogat efter deras krystade manusbundna välkomsthälsning som skulle påminna om melodifestivalen (eller grammis/guldbaggegalan, och var ungefär lika roligt).

Själva talet var på många sätt ganska traditionellt, på ett bra sätt. En lång sektion om internationell politik (där hon bland annat krävde att Sverige ska erkänna Palestina), en inskärpning av att kärnkraften måste avvecklas och en uppmaning till enighet i partiet (som jag återkommer till nedan).

Men viktigast var i mina ögon den del som handlade om att återuppta problemformuleringen i samhället. Genom att formulera saker som just samhällsproblem, inte individuella problem, som kräver gemensamma lösningar kan vi återta initiativet och framför allt öka tilltron till politiken och de politiska lösningarna. Det arbetet görs inte i en handvändning utan kräver rejäl analys och genomtänkt reflektion där vi använder såväl forskning som annan sakkunskap om både vilka som är problemen och vilka lösningar som är möjliga. Ett fösta steg är att trycka upp kriskommissionens rapport och se till att den verkligen blir  diskuterad runt om i partiet. Den verkar i och för sig ha spridits en del i elektronisk form, ganska många ombud i den efterföljande debatten refererade till kriskommissionens rapport. Men den håller för mer.

En annan viktig sak som Sahlin satte fingret på – och som också väckte mest applåder – var att hon manade till enighet i partiet. Det finns inga höger- och vänsterfalanger, sa hon, och att hon aldrig mer vill höra av sina partikamrater att de säger om varandra att de inte är riktiga socialdemokrater. Och det sista kan jag stämma in i. Det är enormt tröttsamt med folk som beskyller varandra för att inte vara riktiga sossar och även om det ofta sägs av människor som vill kunna kritisera så är det ett effektivt sätt att döda all konstruktiv diskussion. Det är motsatsen till ett förtroendefullt, konstruktivt och spänstigt samtalsklimat. Självklart finns det ideologiska och andra politiska spänningar i ett så stort och brett parti som socialdemokraterna men de kan inte reduceras till någon sorts enkel höger-vänster-skala. Det har pratats mycket på sistone om att prata med varandra istället för att rata om varandra. och det är ju bara att hålla med om.

Däremot är det viktigt att den här maningen till – och som jag uppfattar det längtan efter – enighet i partiet inte betyder locket på. Tvärtom, nu behöver vi låta tankar brytas och alla förslag och idéer på bordet. Och då måste man både få ifrågasätta sånt som varit och få säga emot varandra. Men enighet handlar om något mycket djupare än om att hålla tyst och hålla med. Det handlar tvärtom om lojalitet mot idéerna och rörelsen, om tilltro till att vi rör oss mot samma mål, om omsorg om varandra. Jag tror att vi kan ha enighet och frimodighet samtidigt. Utan det blir det svårt att bli det som kriskommissionen efterfrågade: Sveriges mest nyfikna, öppna och ödmjuka parti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

A little less conversation, a little more action, please

Håkan Juholt. foto: Klas-Herman Lundgren

Det var en både högtidlig och uppsluppen stämning i den knökfulla kongresshallen när Håkan Juholt valdes till partiordförande idag. Och självklart, som på alla sådana här välregisserade tillställningar, finns det ett uttänkt soundtrack. När klubban föll och applåderna rasade spelades Håkans favorit Elvis: A little more conversation, a little more action, please.

Ett väldigt bra val med tanke på alla de viktiga utmaningar som ligger framför den nye partiledaren. Men aningen ironiskt, med tanke på att det nu följer två hela dagars kongress där i princip inga beslut ska fattas. Ganska mycket conversation den här helgen alltså. Vi får hoppas på a little more action på måndag. Please.

Bilden på Håkan Juholt är tagen av Klas-Herman Lundgren. Se fler av hans bilder från kongressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kongressen är igång

Det är knökfullt, finns dåligt internet, det är lång kö till kaffet och de flesta är på gott humör. ungefär som det brukar vara på såna här tillställningar. Har nu varit på kongressen ett par timmar, träffat vänner från Uppsala, från broderskapsrörelsen, studentförbundet, bloggare/twittrare och en del andra. dock tar det ju alltid mycket mer meck och tid än man tror så det har inte blivit så värst mycket bloggande än… men snart kommer en kommentar till Mona Sahlins avskedstal för ett par timmar sedan.

Mona Sahlins inledningstal på partikongressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kongressbloggare

Jag är ju som ni märkt en sporadisk bloggare numera. Dock ska jag återuppliva den här bloggen under helgen (eller delar av helgen i alla fall) då jag fått en plats som ackrediterad bloggare på partikongressen i helgen. Det ska bli väldigt spännande att vara med och lyssna, även om det riskerar att bli mer ”Ring P1 för socialdemokratiska kommunalråd” än skarpa politiska beslut.

Nu har vi ju också fått valberedningens förslag till nytt VU och kanske blir det fler förändringar i partistyrelsen också. jag återkommer med kommentarer om det innan helgen. Min största förhoppning när det gäller kongressdebatten är att den kommer utgå från kriskommissionens rapport snarare än de urvattnade kongresshandlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

Stämningen bland kremlologiskt intresserade (och andra) på twitter och facebook är just spänd efter att ekot rapporterat att valberedningen kallat in alla distriktsordföranden idag kl 11. kanske får vi ett förslag på partiledare i eftermiddag.

Det mesta som finns att säga om den här farsen – som inte blivit bättre av att kongresshandlingarna sågas av såväl ombud som kriskommissionen för att vara utan krisinsikt – har väl redan sagts, men en sak gnager hos mig. Det är att de olika kandidaterna som diskuteras och framför allt motståndet mot dessa kandidater beskrivs i termer av höger och vänster. Jag tror att det i ganska stor utsträckning är en missriktad beskrivning.

Självklart finns det spänningar mellan mer och mindre marknadsinriktade, mer och mindre villighet till statlig/kommunal reglering o.s.v. inom socialdemokraterna, och visst spelar det stor roll hur en kommande partiledning ser på de frågorna. Men det är inte alls bara en personfråga och kommer inte avgöras av en kommande partiledares åsikter om RUT-avdrag eller vinster i välfärden.

Min erfarenhet av att ha upplevt falangstriderna i SSU från sidan (och i s-studenter på den tiden, innan s-studenter gick vidare och i stor utsträckning lade de destruktiva delarna av det här bakom sig) och även inom partiet är att det i liten mån handlar om sakpolitik och i ganska stor utsträckning om andra saker. Om lojalitet och makt och allianser och inflytande såklart. Men också synen på politik, på interndemokrati, på var fokus ska ligga.

Och det är här jag tror att det underskattas vad det betyder att välja en enande eller splittrande ledare. Jag tror inte egentligen att motståndet som finns i vissa distrikt mot Mikael Damberg i första hand handlar om hans inställning i vissa sakfrågor. Jag tror att det handlar om en historia av brist på förtroende, interndemokrati och synen på politiken. Det är säkert väldigt orättvist att just personen Damberg får klä skott för allt elände som hände i SSU, men man ska inte underskatta betydelsen av tillit till själva formerna och politiken som sådan. Om någon väljs till partiledare, som många aktiva i partiet har personliga upplevelser av (sant eller inte) att den personen inte respekterar interndemokrati, inte går att lita på och är mer intresserad av att bevara makten än att ena sitt förbund, då är det något helt annat än att det väljs en ledare som har åsikter i sakfrågor som vissa distrikt (eller medlemmar) inte delar. Om exempelvis Damberg skulle nomineras, kommer det krävas ett oerhört stort förankringarbete och tydliga beslut tidigt som visar att han är beredd att vara hela partiets ledare. Jag säger inte att det är omöjligt, och trots att jag i sak inte alltid delar åsikter med Damberg så hoppas jag att han skulle ha förmågan till ett sådant enande. Det kommer itne att ske av sig själv.

Tyvärr måste jag säga att även de här interndemokratiska frågorna är ett av skälen till att jag har oerhört svårt att se hur Tomas Östros skulle kunna vara en enande ledare. Jag fick en fråga på twitter häromdagen om varför jag hade sånt motstånd mot Östros, och svarade att det dels beror på hans ansvar för valförlusten, dels att han efter valet inte visat någon som helst krisinsikt, i alla fall inte med någon analys som jag tror går i rätt riktning. Men det finns fler skäl. Jag håller inte med om att det sotra problemet med östros att han skulle vara tråkig och okarismatisk och sånt, som ofta framställs. Tvärtom är han en duktig debattör. Det som oroar mig betydligt mer är huruvida partiet skulle utvecklas i en öppnare riktning med plats för kärleksfulla kritiker under hans ledarskap. Tyvärr kan man inte påstå att det har varit en stämning som frodats i Uppsala läns partidistrikt under hans ledning. I Uppsala arbetarekommun har stora förändringar skett till det bättre de senaste åren med ett betydligt öppnare klimat, mer progressiv politik och bättre interndemorkati. Men min upplevelse är att det är trots, inte tack vare partidistriktets ledning. Jag är på allvar orolig för hur den kreativa och kärleksfullt kritiska debatt som växt fram under hösten inte minst i kriskommissionens rapport skulle gå vidare om vi väljer en partiledning med bas i det gamla ledarskapet.

Jag vet väldigt lite om vad Håkan Juholt, den tredje som det spekuleras om nu, tycker i olika sakfrågor. Men jag vet att han var oerhört uppskattad som biträdande partisekreterare och hade kontakt med och förankring runt om i partiet ända ner på föreningsnivå. Och han är uppenbarligen inte rädd för att säga vad han tycker och våga gå i en annan riktning. För mig är det väldigt mycket viktigare för ledarskapet än åsikter om RUT eller vinster i välfärden.

Partiets åsikt om RUT kan vi votera om på kongressen. Men en ledares ärliga vilja till interndemokrati och en fördjupad folkrörelse kan vi inte rösta fram. Det ledarskapet måste den som vill bli partiledare visa själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,