
Mulcair håller sitt "acceptance speech" på NDPs kongress 24 mars 2012. Bild från wikimedia commons
Som jag skrivit om tidigare valde NDP, det kanadensiska socialdemokratiska partiet, en ny partiledare förra veckan genom medlemsomröstning. Jag skrev också om den politiska situationen efter valet på Dagens Arena idag. I det här inlägget tänkte jag fördjupa mig lite i modellen med medlemsomröstning för partiledarval och vad de svenska socialdemokraterna skulle kunna ta till sig av detta.
Det verkar som att det generellt här i Kanada varit vanligt med mer öppna partiledarvalprocesser än vi har varit vana vid i Sverige, även om det inte alls alltid varit rena medlemsomröstningar. Tidigare verkar NDP haft en modell som mer pÃ¥mint om hur brittiska Labour väljer ledare med olika röstningsblock för facket, parlamentsledamöter och partimedlemmar. Den här gÃ¥ngen valde alltsÃ¥ NDP att istället ha en ren medlemsomröstning, ”one member one vote”. Alla som ville kandidera behövde en viss mängd stödunderskrifter frÃ¥n flera olika provinser, och partiet organiserade debatter runt om i landet och gav kandidaterna förutsättningar att bedriva kampanj. Samtidigt samlade kandidaterna själva in pengar och organiserade sina kampanjer. Hela regelverket finns att läsa här, och pÃ¥ wikipedia finns en bra överblick över hela processen.
I samband med de tre senaste partiledarvalen i svenska socialdemokraterna har frågan om hur valet ska gå till blivit allt intensivare, framför allt spänningen eller avvägningen mellan öppenhet och medlemsinflytande å ena sidan och samling och enighet å den andra. Det har blivit alltmer uppenbart att den gamla traditionella slutna processen uppfattas som alltmer obsolet och att en ny form måste till samtidigt som det finns en inte helt ogrundad rädsla för splittring. Och det finns ju onekligen en risk om till exempel gamla SSU-strider skulle ta över ett partiledarval. Men jag tror ändå att det finns stora fördelar av att inspireras av till exempel de kanadensiska socialdemokraterna.
En ska som jag tycker varit särskilt inspirerande, är hur den rena medlemsomröstningen gjort partimedlemskapet intressant och värdefullt. Kort uttryckt: den som blir medlem i partiet fÃ¥r pÃ¥ ett väldigt konkret sätt inflytande, vilket ocksÃ¥ gör det meningsfullt att bli medlem. I de ”halvöppna” partiledarval vi sett i Sverige de senaste Ã¥ret, som i centern, vänsterpartiet och miljöpartiet, sÃ¥ har det ju funnits flera kandidater och processen har varit betydligt öppnare än i t ex socialdemokraterna, men det har ju fortfarande handlat om ett förslag frÃ¥n en valberedning (som ocksÃ¥ vunnit) till en representativ kongress. I en ren medlemsomröstning finns det skäl för människor att bli medlemmar, och ett incitament för kandidaterna att värva medlemmar – under NDPs partiledarkampanj fick partiet 50 000 nya medlemmar vilket betyder en medlemsökning med ungefär 60% (131 152 medlemmar var röstberättigade). Även om en del av dem kanske inte kommer vara fullt sÃ¥ engagerade framöver (särskilt inte de som gick med för att stödja en kandidat som sedan förlorade) sÃ¥ har man ändÃ¥ värvat mÃ¥nga nya medlemmar som dessutom engagerat sig, en bra bas för en kommande valrörelse.
Partiledarvalet har ocksÃ¥ inneburit en massiv mediabevakning. Det kan ju vara bÃ¥de positivt och negativt – om partiledarstriden blir hÃ¥rd kan ju bilden som sätts vara negativ (jämför det republikanska primärvalet där ingen kandidat framstÃ¥r särskilt positiv). Ã… andra sidan har ju de senaste svenska socialdemokratiska partiledarvalen ocksÃ¥ följts av ett massivt mediauppbÃ¥d men där den främsta bilden varit att ingen kan eller vill leda det socialdemokratiska partiet. En bild som jag tror pÃ¥ lÃ¥ng sikt är otroligt negativ. En ”strid” mellan 4-5 duktiga kandidater som har idéer och verkligen vill leda socialdemokratin tror jag skulle vara otroligt positivt i ett framtida val. Hos NDP har det i viss mÃ¥n handlat om olika program eller agendor och olika idéer för hur partiet ska gÃ¥ in i framtiden, men de politiska skillnaderna har ärligt talat inte varit jättestora. Skillnaderna mellan kandidaterna har i mycket handlat om deras bakgrund och erfarenheter, vilken provins de kommer ifrÃ¥n och deras inriktning, som jag kan bedöma det. Min gissning skulle vara att nÃ¥got liknande skulle vara fallet i ett hypotetiskt svenska partiledarval – nÃ¥gon lite yngre och nÃ¥gon mer erfaren, nÃ¥gon med tydlig facklig profil och nÃ¥gon klart akademisk, nÃ¥gon frÃ¥n storstad och nÃ¥gon frÃ¥n skogslänen, nÃ¥gra med lÃ¥ng erfarenhet frÃ¥n riksdag och VU och nÃ¥got erfaret kommunalrÃ¥d och sÃ¥ vidare.
En av nackdelarna med NDP:s modell bör vi dock ocksÃ¥ ta lärdom av. För att göra ledarvalet sÃ¥ schysst som möjligt, fick ingen av kandidaterna inneha nÃ¥gon tung post under kampanjen (förutom att behÃ¥lla sina uppdrag i parlamentet etc). De som innan var talespersoner/utskottsordförande i nÃ¥gon viss frÃ¥ga fick lämna den, och partiet leddes av en interimsledare som inte var nÃ¥gon av kandidaterna. Även om det gjorde kampen Ã¥tminstone pÃ¥ ytan mer jämn, och minskade risken för att partiets centrala politik skulle användas för att positionera en kandidat i valet, sÃ¥ innebar det ocksÃ¥ att mÃ¥nga av partiets starkaste krafter var helt borta frÃ¥n den nationella dagspolitiken. Partiledarkampen fick mediauppmärksamhet, men det var desto svÃ¥rare att komma ut med sin oppositionspolitik frÃ¥n parlamentet. Jag tror att det här har varit en stor nackdel för NDP och jag tror att man i en svensk kontext bör tänka noga pÃ¥ hur man gör detta. Kanske kan man tvärtom ge de kandidater som är mer ”perifera” i partiet tyngre uppdrag under kampanjen för att kompensera? I vilket fall bör man se hur ett partiledarvals regler pÃ¥verkar inte bara valet i sig, utan ocksÃ¥ partiets politik framför allt i riksdagen.
När det gäller själva konventet och valet sÃ¥ finns det flera intressanta saker att titta pÃ¥. Rent tekniskt gick valet till sÃ¥ att alla medlemmar i förväg haft möjligheten att brevrösta med en ”preferential ballot” alltsÃ¥ en rangordnad valsedel. Under konventet skedde valet i omgÃ¥ngar, och brevröstarnas röster räknades sÃ¥ länge deras förstahandsval fanns med i gemet, sedan räknades dem som röster pÃ¥ deras andrahandsval o.s.v. Alla medlemmar som ville var ocksÃ¥ välkomna att delta fysiskt pÃ¥ själva konventet och rösta där i varje omgÃ¥ng, eller sÃ¥ kunde medlemmar rösta i ”realtid” via nätet i varje omgÃ¥ng samtidigt som konventet pÃ¥gick. Fördelen med att rösta via nätet i realtid eller vara pÃ¥ konventet var att inte i förväg behöva bestämma rangordningen pÃ¥ sina kandidater, utan rösta utifrÃ¥n vilka som faktiskt var kvar och i nÃ¥gon mÃ¥n ha mer utrymme för taktikröstning eller att ändra sig utifrÃ¥n hur fältet sÃ¥g ut.
ca 55 000 personer valde att förhandsrösta, ca 4000 deltog pÃ¥ plats och knappt 10 000 (i första omgÃ¥ngen) röstade online, vilket betyder att bara knappt hälften av medlemmarna faktiskt röstade. Det anses lÃ¥ngt, men frÃ¥gan är vad som är en rimlig jämförelse. En del har klagat här pÃ¥ att de inte förstod att utskicket frÃ¥n partiet faktiskt var röstningsinformationen eftersom det sÃ¥g ut som reklam, och onlineröstningen omgavs med tekniska problem vilket delvis berodde pÃ¥ en attack (vilket inte pÃ¥verkade resultatet i sig, men gjorde att servern överbelastades och gjorde det svÃ¥rt för folk att komma in pÃ¥ sidan och lägga sin röst). Huruvida den tekniska lösningen skulle fundera bättre i Sverige är svÃ¥rt att svara pÃ¥, men en skillnad mot Kanada är ju att vi inte har olika tidszoner – här skedde första valomgÃ¥ngen över natten (frÃ¥n fredag kväll till lördag morgon) men sedan var varje omgÃ¥ng bara ungefär en timme enligt ursprungsplanen, och när andra omgÃ¥ngen startade kl 11 i Toronto var klockan bara 8 pÃ¥ morgonen i Vancouver. Det är ju dock, tycker jag, en väldigt spännande modell att medlemmar kan vara med och rösta i realtid.
De sju kandidater som var kvar när konventet började på fredagen fick alla presentera sig på scenen under 20 minuter, och sedan pågick röstningen under natten tills första omgångens resultat presenterades på lördag förmiddag. Då ströks den kandidat som fått minst antal röster (vilket var Niki Ashton) och ytterligare två kandidater som fått få röster valde att själva kliva av (Martin Singh och Paul Dewar). Sedan pågick röstningen tills en kandidat fått 50% av rösterna vilket blev totalt 4 omgångar. På grund av de tidigare nämnda tekniska problemen drog det ut rejält på tiden och sista omgången var inte klar förrän lagom till de sena kvällsnyheterna på lördagkvällen. Säkert finns ett och annat i de tekniska och tidsmässiga aspekterna som skulle kunna gå att göra betydligt bättre.
FrÃ¥gan om vad det här öppna valet har betytt politiskt är nog för tidigt att avgöra. Huruvida Mulcair hade kunnat vinna i en annan modell är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra, men kanske hade utfallet blivit annorlunda. Mulcair har heller inte gjort nÃ¥gra personförändringar ibland talespersoner etc än (det förväntas komma efter parlamentets pÃ¥skuppehÃ¥ll) sÃ¥ det är för tidigt att säga nÃ¥got om vad som händer med de kandidater som gick förlorande ur striden, även om det väl inte är osannolikt att nÃ¥gra av dem kommer att fÃ¥ (tillbaka) tunga positioner. Intressant nog verkar det som att de av de förlorande kandidaterna som var underdogs och därmed inte tog sig sÃ¥ lÃ¥ngt ändÃ¥ framstÃ¥r som nÃ¥got av vinnare, till skillnad frÃ¥n de mer etablerade ”förlorarna”. Niki Ashton och Martin Singh som fick minst röster verkar anses ha drivit bra kampanjer, värvat mycket folk och har nog stärkt sin ställning i partiet. Det gäller i ännu högre grad Nathan Cullen som kom trea trots att han länge lÃ¥g lÃ¥ngt längre ned bÃ¥de vad gällde interna opinionsmätningar och ”endorsements”- Han drev en stark gräsrotskampanj och värvade väldigt mycket medlemmar i redan starka NDP-provinsen British Columbia (där Vancouver ligger). Han är för övrigt en av fÃ¥ (den enda?) parlamentsledamoten för NDP som vunnit sin plats mot en sittande konservativ, och verkar ha stärkt sin position som valvinnare med gräsrotsstöd. De mer etablerade kandidaterna Paul Dewar, Peggy Nash och Brian Topp framstÃ¥r som mer av förlorare jämfört med de tidigare nämnda. Dewar fick lÃ¥ngt färre röster än nÃ¥gon räknat med (kanske beroende pÃ¥ sin närmast icke-existerande franska?) och hoppade av efter första omgÃ¥ngen, och den mycket rutinerade Nash med facklig bakgrund och tidigare ekonomisk-politisk talesperson kom bara fyra trots att hon ansÃ¥gs som en av de troliga vinnarna. Hon är dock en stark person i parlamentet och det ska bli intressant att se om och i sÃ¥ fall vilken post hon fÃ¥r i en ny skuggregering. Topp är en av fÃ¥ kandidater som inte sitter i parlamentet och hans tyngd lÃ¥g i hans ”bakom-kulisserna”-arbete i de senaste valkampanjerna och nära samarbete med tidigare ledaren Jack Layton. Ã…terstÃ¥r att se om och i sÃ¥ fall hur han stannar kvar i partitoppen, det spekuleras kring att han kanske lämnar politiken efter det här.
Det går kanske inte att översätta och ta in en sådan här modell i de svenska socialdemokraterna rakt av. Men nog vore det intressant för Organisationsutredningen att utveckla en modell för hur ett öppet partiledarval skulle gå till? Det är ju nu, när det knappast kommer vara aktuellt med ett partiledarbyte på länge, som det är rätt tidpunkt att diskutera formerna utan att riskera att fastna i personfrågor eller positioneringar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, ndp, mulcair, medlemsomröstning, interndemokrati, partiledarval, organisationsutredningen