Mina vallöften: en solidarisk, engagerad och öppen folkkyrka i hela landet

Publicerat lördag 14 september 2013 av Marta Axner

Imorgon är det kyrkoval, Svenska kyrkans medlemmar har möjlighet att påverka vilka som ska styra på de tre beslutsnivåerna under fyra år framöver. I traditionella och sociala media handlar det mesta om Sverigedemokraterna, om valsystemet och om de politiska partierna, och mindre om sakfrågorna som ligger på bordet. Därför tänkte jag skriva lite om mina vallöften – vad jag vill ägna mig åt om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet. Vi socialdemokrater går till val på ett 12-punktsprogram som du kan läsa här (klicka på +-tecknet efter varje punkt för att läsa mer). Av dessa är det några jag särskilt vill ägna mig åt de kommande fyra åren.

Fortsatt solidarisk finansiering, för en öppen kyrka i hela landet

Den senaste mandatperioden har mycket kyrkopolitiskt arbete, i kyrkomötet såväl som på lokalplanet, handlat om den så kallade strukturreformen. Efter en lång och välförankrad utredning har nu en förändring av Svenska kyrkans struktur genomförts, som sjösätts i och med detta kyrkoval, för att på ett långsiktigt sätt ge möjlighet för församlingarna att samverka utan att upphöra som egna församlingar. Jag har skrivit mer utförligt om detta tidigare. Den ska dock inte ses som en enskild reform, utan är en del i ett mer långsiktigt arbete för att ställa om Svenska kyrkan till långsiktigt hållbara strukturer för såväl finansiering som verksamhet. När en minskande andel av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, och den geografiskt och demografiskt inte ser ut som den gjorde då många av kyrkobyggnaderna uppfördes, måste det finnas både en vilja till solidarisk finansiering och kapacitet att förvalta byggnader såväl som verksamhet.

Under den kommande mandatperioden kommer den pågående utredningen om utjämningssystem, clearing och vård av kyrkobyggnader att slutföras. Även om det låter som ospännande och tekniska ämnen, så handlar det just om en solidariskt finansierad öppen folkkyrka i hela landet. Öppen folkkyrka här menar jag även i bokstavlig bemärkelse, alltså att kyrkobyggnaderna ska finnas kvar, användas och hållas öppna. Om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet (och särskilt om jag får fortsätta i Organisationsutskottet) lovar jag att arbeta för en lösning som innebär fortsatt solidarisk finansiering och gemensamt ansvar för kyrkan i hela landet.

En solidarisk folkkyrka i samhället och världen

Det sägs ibland att ordet öppen folkkyrka är en floskel. För mig betyder folkkyrka dels att folket – inte bara präster – är med och bestämmer och tar ansvar, men framför allt att en folkkyrka har ambitionen att finnas till för och bry sig om hela folket, inte bara de mest engagerade. Och då får det konsekvenser i ett engagemang utanför de egna aktiva medlemmarnas tillvaro, i Jesu efterföljd. Det sker dels genom att vara aktiva partners i lokalsamhället och finnas på skolor, sjukhus, fängelser och högskolor; dels genom diakoni vara inte bara ett konkret stöd till utan också en röst för utsatta och marginaliserade grupper. Det handlar också om att se utanför våra egna gränser, för ett fortsatt starkt internationellt arbete och en röst för fred och rättvisa i världen. Alla dessa frågor gör att Svenska kyrkan ibland tar ställning i frågor som uppfattas som politiska – det är en nödvändig konsekvens av att vara kyrka i världen. Oavsett vilken färg regeringen kommer ha de närmaste fyra åren måste Svenska kyrkan kunna stå upp för de minsta, som är våra bröder och systrar.

I kyrkomötet vill jag fortsätta arbeta för ett starkt internationellt arbete, en tydlig röst för fred och rättvisa och ett aktivt engagemang lokalt och nationellt för ett sammanhållet, solidariskt samhälle.

En kyrka med delaktighet och engagemang

I svenska kyrkan pågår sedan ett antal år arbetet med en ny kyrkohandbok, alltså ordningar, formuleringar och former för gudstjänster. I år pågår försök med nya ordningar i ett antal församlingar, och under nästa mandatperiod kommer det arbetet gå in i beslutsfasen. Det kommer vara en viktig uppgift för det nyvalda kyrkomötet. Jag vill arbeta både för formuleringar och ordningar som gör evangeliet och den kristna gemenskapen levande i gudstjänsterna, med språk och former som både bär kyrkans långa tradition och samtidigt är begripliga och meningsfulla för människor idag.

Delaktigheten och engagemanget ska genomsyra gudstjänsterna, men också församlingarnas arbete i övrigt. På många håll har arbetet med frivilliga kommit långt, på andra ställen drivs den svenskkyrkliga verksamheten främst av anställda. Svenska kyrkan ska vara en bra arbetsgivare, men också en möjliggörare för frivilliga engagerades insatser. Det här hänger också ihop med den ovanstående punkten – det är främst genom engagerade frivilliga som vi kan vara en engagerad kyrka i lokalsamhället. Om jag blir vald till kyrkomötet ska jag fortsätta arbeta för engagemang och delaktighet, såväl i handboksarbetet som i övrigt församlingsarbete och hitta sätt som de nationella strukturerna kan underlätta ett sådant arbete.

Ja, det var några av de saker jag vill ägna mig åt i kyrkomötet. Valet äger rum imorgon söndag 15/9, och allt du kan behöva veta om själva valet kan du läsa hos Svenska kyrkan.

Om islamofobi och ett drev som spelar på negativa stereotyper

Publicerat måndag 15 april 2013 av Marta Axner

I debatten inför och efter Omar Mustafas avgång är vi många som pekat på de islamofoba tendenser som visat sig i drevet, något vi bland annat skriver om i den debattartikel på SvD Brännpunkt som jag varit med och undertecknat. En invändning mot detta har varit att det måste vara möjligt att kritisera muslimer och islam/muslimska organisationer och idéer utan att bli anklagad för islamofobi. Så är det naturligtvis, men det jag har syftat på har inte varit den ursprungliga kritiken i sig, utan hur den uttrycks och fått fäste, hur osakligheter kunnat sägas och föras vidare okritiskt. Jag tror inte heller att det går att förstå det här drevet utan att sätta det i relation till mediebilden och synen på muslimer i det svenska samhället generellt. Därför tänkte jag i det här inlägget skriva lite om forskning om muslimer, medier och islamofobi, bland annat utifrån min egen avhandling.

Det är ett väl belagt faktum genom forskning, att attityderna i Sverige till muslimer är mer negativa än till många andra minoritetsgrupper. T ex i Mångfaldsbarometern som gjorts flera år på Uppsala universitet framgår detta, liksom i de återkommande SOM-undersökningarna. Attityden till invandring har blivit stadigt mer positiv under många år i Sverige (se tex artikel av Marie Demker om SOM-materialet här), och även om de negativa attityderna mot muslimer också minskar, så är de fortfarande betydligt mer utspridda i befolkningen. Det är alltså ingen slump att sd, liksom många andra högerpopulistiska partier i Europa numera hellre pratar om muslimer än om invandrare.

Det tankekomplex som kallas för islamofobi, som bygger på gamla orientalistiska föreställningar om muslimer som ”de andra”, som har något att dölja, som är opålitliga och en i grunden annan kultur, tillsammans med den konsprirationsteori som brukar kallas eurabia, finns nog medvetet närvarande hos en ganska liten del av befolkningen. Detta tankekomplex har beskrivits och analyserats utförligt, t ex av Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i boken Islamofobi (2010), och i journalisten Andreas Malms Hatet mot muslimer (2009). Men även om en minoritet av svenskarna medvetet har starkt negativa attityder till muslimer (Mella & Palm uppskattar det till ca 20% i mångfaldsbarometern) så finns tankespåren från den här idétraditionen betydligt mer spridda bland befolkningen, och har långa historiska rötter, vilket inte minst Gardell visar i sin bok.

En bidragande orsak till negativa attityder gentemot islam och muslimer i Sverige och västvärlden i övrigt är den mestadels negativa mediebevakningen av såväl muslimer i väst som av den muslimska världen. Detta beskrevs redan av Edward Said 1981 i Covering Islam: how the media and the experts determine how we see the rest of the world (ny upplaga 1997) men har belagts ett antal gånger i olika studier, såväl i USA, Europa som i Sverige. En bra, ganska ny bok är Framing Muslims : stereotyping and representation after 9/11 (2011) av brittiska medieforskarna Peter Morey och Amina Yaqin. Några exempel på svensk forskning i ämnet finns tex i denna översikt (på engelska) av islamforskaren Göran Larsson (från 2006). Naturligtvis är inte all mediebevakning av muslimer och islam negativ, men övervägande del, och den bygger ofta på vissa stereotyper.

Den amerikanska islam- och medieforskaren Nabil Echchaibi på University of Colorado at Boulder, som jag lyssnade på vid en akademisk konferens i somras, beskrev muslimers (i USA) situation i relation till medier som ”double trap of representation”. Den negativa mediebilden är så stark att det inte går att börja i någon annan ände. När muslimer på olika sätt försöker medverka i medier för att gå emot de negativa stereotyperna så blir det ändå i relation till de negativa bilderna inte minst genom att ta avstånd till våld och extremism, och de riskerar då att skapa en ny sterotyp, den ”goda muslimen” och även om syftet är att få en bredare bild så är sterotyperna så starka att de riskeras att förstärkas ytterligare.

I min egen forskning där jag studerar debattartiklar skrivna av religiösa aktörer syns den här tendensen väldigt tydligt. I min avhandling tittar jag på alla debattartiklar skrivna av någon typ av religiös aktör i tre svenska dagstidningar (DN debatt, SvD Brännpunkt och Expressen sidan 4) under perioden 2001 – 2011. Avhandlingen som helhet fokuserar alltså inte just muslimer (eftersom en majoritet av artiklarna är skrivna av kristna) men i ett kapitel analyserar jag artiklarna skrivna av muslimska respektive judiska företrädare. Det är i mitt material väldigt tydligt att de muslimska aktörerna skriver mer defensivt än de kristna, eller förhåller sig mer aktivt till de negativa bilderna. Många artiklar handlar om att på olika sätt försöka förklara muslimsk tro och att den är kompatibel med svenska värderingar. I materialet finns en spänning mellan att å ena sidan vilja visa på den islamofobi och rasism som möter muslimer i Sverige och de många sociala problem och ökade klyftor som inte beror på religion men i hög grad drabbar muslimer; och å den andra sidan visa att muslimer inte står i konflikt med det svenska samhället, att man själv har ett ansvar för att ta avstånd från våld och extremism och för att integreras mer i Sverige. Jag uppfattar den här balansgången som ett uttryck just för det som Echchaibi beskrev, att de negativa bilderna i så hög grad bestämmer samtalet att även försöken att motvisa dem riskerar att bekräfta att detta är den ”naturliga” utgångspunkten.

Och det är just här det blir relevant att tala om islamofobi och negativa stereotyper i relation till drevet mot Omar Mustafa. Den ursprungliga kritiken från Expo var inte islamofobisk, men efter att Mustafa tagit avstånd från de tidigare inbjudna talarna till islamiska förbundet, så dök en rad påståenden upp som återgavs i många medier utan att någon verkade granska dem. Flera av dem anspelade på idéer om en muslimsk konspriration, t ex Expressens helt felaktiga uppgifter om miljoninkomster med oklart ursprung eller diverse artiklar som argumenterade för att muslimer ”inflitrerar” socialdemokratin. Men också det faktum att människor uppenbarligen inte litade på Mustafa när han klart och tydligt deklarerade sina egna uppfattningar utan förutsatte att han hade en dold agenda, att ”egentligen” tyckte något annat än det han sa och hade sin lojaliet någon annanstans. Därför kunde beskrivningarna från den s k ”familjestadgan” presenteras som Mustafas uppfattningar trots att han tydligt deklarerat något annat. Som vi skrev i debattartikeln: ”Partikamrater och journalister hade knappast så okritiskt spridit felaktiga uppgifter om dessa inte redan bekräftat deras egna föreställningar om muslimer. ” Till det kommer mindre offentliga uttryck, som en del mycket obehagliga diskussioner förda i olika kommentarstrådar på facebook (även av partikamrater) som mer direkt ger uttryck för det islamofobiska tankekomplexet. Veronika Palm, ordförande i Stockholms ak har också vittnat om hur hon under veckan överösts av mejl med hat mot muslimer.

En kritisk granskning och diskussion är inte islamofobi. Men det går inte att förstå drevet utan att sätta in det i den kontexten. Alla som skriver i medier, som för artiklar vidare i sociala medier och bilder sig en uppfattning om saker utifrån dem, har ett stort ansvar att se förbi de första intrycken och göra både källkritik och fundera vilka stereotyper som förusätts och förstärks. På den punkten är det oerhört många som inte bara brustit utan klappat ihop totalt i det här drevet.

—

Min avhandling med arbetstiteln Public Religions in Swedish Media: a study of religious actors on opinion pages 2001-2011 kommer ut i höst i samband med att jag disputerar vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Där kommer jag skriva om vilka religiösa aktörer som deltar i svensk samhällsdebatt, i vilka frågor och på vilket sätt, och kommer sätta det i relation både till teori och forskning om sekularisering och religion i offentligheten och till forskning om religion och media.

[Uppdaterad: eftersom jag misstänker hur diskussionen här skulle kunna utvecklas har jag slagit på förhandmoderering av kommentarer. Inget hatiskt, osakligt eller grovt otrevligt kommer tillåtas, inte heller anonyma kommentarer]

Lärdommar från ett öppet partiledarval

Publicerat söndag 1 april 2012 av Marta Axner

Mulcair håller sitt "acceptance speech" på NDPs kongress 24 mars 2012. Bild från wikimedia commons

Som jag skrivit om tidigare valde NDP, det kanadensiska socialdemokratiska partiet, en ny partiledare förra veckan genom medlemsomröstning. Jag skrev också om den politiska situationen efter valet på Dagens Arena idag. I det här inlägget tänkte jag fördjupa mig lite i modellen med medlemsomröstning för partiledarval och vad de svenska socialdemokraterna skulle kunna ta till sig av detta.

Det verkar som att det generellt här i Kanada varit vanligt med mer öppna partiledarvalprocesser än vi har varit vana vid i Sverige, även om det inte alls alltid varit rena medlemsomröstningar. Tidigare verkar NDP haft en modell som mer påmint om hur brittiska Labour väljer ledare med olika röstningsblock för facket, parlamentsledamöter och partimedlemmar. Den här gången valde alltså NDP att istället ha en ren medlemsomröstning, ”one member one vote”. Alla som ville kandidera behövde en viss mängd stödunderskrifter från flera olika provinser, och partiet organiserade debatter runt om i landet och gav kandidaterna förutsättningar att bedriva kampanj. Samtidigt samlade kandidaterna själva in pengar och organiserade sina kampanjer. Hela regelverket finns att läsa här, och på wikipedia finns en bra överblick över hela processen.

I samband med de tre senaste partiledarvalen i svenska socialdemokraterna har frågan om hur valet ska gå till blivit allt intensivare, framför allt spänningen eller avvägningen mellan öppenhet och medlemsinflytande å ena sidan och samling och enighet å den andra. Det har blivit alltmer uppenbart att den gamla traditionella slutna processen uppfattas som alltmer obsolet och att en ny form måste till samtidigt som det finns en inte helt ogrundad rädsla för splittring. Och det finns ju onekligen en risk om till exempel gamla SSU-strider skulle ta över ett partiledarval. Men jag tror ändå att det finns stora fördelar av att inspireras av till exempel de kanadensiska socialdemokraterna.

En ska som jag tycker varit särskilt inspirerande, är hur den rena medlemsomröstningen gjort partimedlemskapet intressant och värdefullt. Kort uttryckt: den som blir medlem i partiet får på ett väldigt konkret sätt inflytande, vilket också gör det meningsfullt att bli medlem. I de ”halvöppna” partiledarval vi sett i Sverige de senaste året, som i centern, vänsterpartiet och miljöpartiet, så har det ju funnits flera kandidater och processen har varit betydligt öppnare än i t ex socialdemokraterna, men det har ju fortfarande handlat om ett förslag från en valberedning (som också vunnit) till en representativ kongress. I en ren medlemsomröstning finns det skäl för människor att bli medlemmar, och ett incitament för kandidaterna att värva medlemmar – under NDPs partiledarkampanj fick partiet 50 000 nya medlemmar vilket betyder en medlemsökning med ungefär 60% (131 152 medlemmar var röstberättigade). Även om en del av dem kanske inte kommer vara fullt så engagerade framöver (särskilt inte de som gick med för att stödja en kandidat som sedan förlorade) så har man ändå värvat många nya medlemmar som dessutom engagerat sig, en bra bas för en kommande valrörelse.

Partiledarvalet har också inneburit en massiv mediabevakning. Det kan ju vara både positivt och negativt – om partiledarstriden blir hård kan ju bilden som sätts vara negativ (jämför det republikanska primärvalet där ingen kandidat framstår särskilt positiv). Å andra sidan har ju de senaste svenska socialdemokratiska partiledarvalen också följts av ett massivt mediauppbåd men där den främsta bilden varit att ingen kan eller vill leda det socialdemokratiska partiet. En bild som jag tror på lång sikt är otroligt negativ. En ”strid” mellan 4-5 duktiga kandidater som har idéer och verkligen vill leda socialdemokratin tror jag skulle vara otroligt positivt i ett framtida val. Hos NDP har det i viss mån handlat om olika program eller agendor och olika idéer för hur partiet ska gå in i framtiden, men de politiska skillnaderna har ärligt talat inte varit jättestora. Skillnaderna mellan kandidaterna har i mycket handlat om deras bakgrund och erfarenheter, vilken provins de kommer ifrån och deras inriktning, som jag kan bedöma det. Min gissning skulle vara att något liknande skulle vara fallet i ett hypotetiskt svenska partiledarval – någon lite yngre och någon mer erfaren, någon med tydlig facklig profil och någon klart akademisk, någon från storstad och någon från skogslänen, några med lång erfarenhet från riksdag och VU och något erfaret kommunalråd och så vidare.

En av nackdelarna med NDP:s modell bör vi dock också ta lärdom av. För att göra ledarvalet så schysst som möjligt, fick ingen av kandidaterna inneha någon tung post under kampanjen (förutom att behålla sina uppdrag i parlamentet etc). De som innan var talespersoner/utskottsordförande i någon viss fråga fick lämna den, och partiet leddes av en interimsledare som inte var någon av kandidaterna. Även om det gjorde kampen åtminstone på ytan mer jämn, och minskade risken för att partiets centrala politik skulle användas för att positionera en kandidat i valet, så innebar det också att många av partiets starkaste krafter var helt borta från den nationella dagspolitiken. Partiledarkampen fick mediauppmärksamhet, men det var desto svårare att komma ut med sin oppositionspolitik från parlamentet. Jag tror att det här har varit en stor nackdel för NDP och jag tror att man i en svensk kontext bör tänka noga på hur man gör detta. Kanske kan man tvärtom ge de kandidater som är mer ”perifera” i partiet tyngre uppdrag under kampanjen för att kompensera? I vilket fall bör man se hur ett partiledarvals regler påverkar inte bara valet i sig, utan också partiets politik framför allt i riksdagen.

När det gäller själva konventet och valet så finns det flera intressanta saker att titta på. Rent tekniskt gick valet till så att alla medlemmar i förväg haft möjligheten att brevrösta med en ”preferential ballot” alltså en rangordnad valsedel. Under konventet skedde valet i omgångar, och brevröstarnas röster räknades så länge deras förstahandsval fanns med i gemet, sedan räknades dem som röster på deras andrahandsval o.s.v. Alla medlemmar som ville var också välkomna att delta fysiskt på själva konventet och rösta där i varje omgång, eller så kunde medlemmar rösta i ”realtid” via nätet i varje omgång samtidigt som konventet pågick. Fördelen med att rösta via nätet i realtid eller vara på konventet var att inte i förväg behöva bestämma rangordningen på sina kandidater, utan rösta utifrån vilka som faktiskt var kvar och i någon mån ha mer utrymme för taktikröstning eller att ändra sig utifrån hur fältet såg ut.

ca 55 000 personer valde att förhandsrösta, ca 4000 deltog på plats och knappt 10 000 (i första omgången) röstade online, vilket betyder att bara knappt hälften av medlemmarna faktiskt röstade. Det anses långt, men frågan är vad som är en rimlig jämförelse. En del har klagat här på att de inte förstod att utskicket från partiet faktiskt var röstningsinformationen eftersom det såg ut som reklam, och onlineröstningen omgavs med tekniska problem vilket delvis berodde på en attack (vilket inte påverkade resultatet i sig, men gjorde att servern överbelastades och gjorde det svårt för folk att komma in på sidan och lägga sin röst). Huruvida den tekniska lösningen skulle fundera bättre i Sverige är svårt att svara på, men en skillnad mot Kanada är ju att vi inte har olika tidszoner – här skedde första valomgången över natten (från fredag kväll till lördag morgon) men sedan var varje omgång bara ungefär en timme enligt ursprungsplanen, och när andra omgången startade kl 11 i Toronto var klockan bara 8 på morgonen i Vancouver. Det är ju dock, tycker jag, en väldigt spännande modell att medlemmar kan vara med och rösta i realtid.

De sju kandidater som var kvar när konventet började på fredagen fick alla presentera sig på scenen under 20 minuter, och sedan pågick röstningen under natten tills första omgångens resultat presenterades på lördag förmiddag. Då ströks den kandidat som fått minst antal röster (vilket var Niki Ashton) och ytterligare två kandidater som fått få röster valde att själva kliva av (Martin Singh och Paul Dewar). Sedan pågick röstningen tills en kandidat fått 50% av rösterna vilket blev totalt 4 omgångar. På grund av de tidigare nämnda tekniska problemen drog det ut rejält på tiden och sista omgången var inte klar förrän lagom till de sena kvällsnyheterna på lördagkvällen. Säkert finns ett och annat i de tekniska och tidsmässiga aspekterna som skulle kunna gå att göra betydligt bättre.

Frågan om vad det här öppna valet har betytt politiskt är nog för tidigt att avgöra. Huruvida Mulcair hade kunnat vinna i en annan modell är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra, men kanske hade utfallet blivit annorlunda. Mulcair har heller inte gjort några personförändringar ibland talespersoner etc än (det förväntas komma efter parlamentets påskuppehåll) så det är för tidigt att säga något om vad som händer med de kandidater som gick förlorande ur striden, även om det väl inte är osannolikt att några av dem kommer att få (tillbaka) tunga positioner. Intressant nog verkar det som att de av de förlorande kandidaterna som var underdogs och därmed inte tog sig så långt ändå framstår som något av vinnare, till skillnad från de mer etablerade ”förlorarna”. Niki Ashton och Martin Singh som fick minst röster verkar anses ha drivit bra kampanjer, värvat mycket folk och har nog stärkt sin ställning i partiet. Det gäller i ännu högre grad Nathan Cullen som kom trea trots att han länge låg långt längre ned både vad gällde interna opinionsmätningar och ”endorsements”- Han drev en stark gräsrotskampanj och värvade väldigt mycket medlemmar i redan starka NDP-provinsen British Columbia (där Vancouver ligger). Han är för övrigt en av få (den enda?) parlamentsledamoten för NDP som vunnit sin plats mot en sittande konservativ, och verkar ha stärkt sin position som valvinnare med gräsrotsstöd. De mer etablerade kandidaterna Paul Dewar, Peggy Nash och Brian Topp framstår som mer av förlorare jämfört med de tidigare nämnda. Dewar fick långt färre röster än någon räknat med (kanske beroende på sin närmast icke-existerande franska?) och hoppade av efter första omgången, och den mycket rutinerade Nash med facklig bakgrund och tidigare ekonomisk-politisk talesperson kom bara fyra trots att hon ansågs som en av de troliga vinnarna. Hon är dock en stark person i parlamentet och det ska bli intressant att se om och i så fall vilken post hon får i en ny skuggregering. Topp är en av få kandidater som inte sitter i parlamentet och hans tyngd låg i hans ”bakom-kulisserna”-arbete i de senaste valkampanjerna och nära samarbete med tidigare ledaren Jack Layton. Återstår att se om och i så fall hur han stannar kvar i partitoppen, det spekuleras kring att han kanske lämnar politiken efter det här.

Det går kanske inte att översätta och ta in en sådan här modell i de svenska socialdemokraterna rakt av. Men nog vore det intressant för Organisationsutredningen att utveckla en modell för hur ett öppet partiledarval skulle gå till? Det är ju nu, när det knappast kommer vara aktuellt med ett partiledarbyte på länge, som det är rätt tidpunkt att diskutera formerna utan att riskera att fastna i personfrågor eller positioneringar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, ndp, mulcair, medlemsomröstning, interndemokrati, partiledarval, organisationsutredningen

Partiledarval i NDP – här får medlemmarna rösta

Publicerat fredag 23 mars 2012 av Marta Axner

Idag inleder kanadensiska New Democratic Party (NDP) sitt Leadership convention, alltså partikongress enbart för partiledarval. NDP är ett socialdemokratiskt parti som under lång tid varit det tredje största i Kanada efter Liberalerna och Konservativa som i omgångar innehaft regeringsmakten. I förra årets parlamentsval hade NDP historiska framgångar och är nu näst största parti och för första gången ”official opposition” i parlamentet till Harpers konservativa regering. Valframgångarna innebar bl a att liberalerna i princip imploderade och att Quebecks separatistparti Bloc Québécois tappade nästan alla sina platser till NDP, allt mycket tack vare den otroligt populäre partiledaren Jack Layton. Strax efter valet blev det dock känt att Layton insjuknat i cancer, och i augusti avled han. Det är alltså hans efterträdare som ska väljas imorgon.

Jag har tidigare, i samband med partiledarturbulensen i svenska socialdemokraterna, skrivit om NDP:s partiledarval. De har för första gången ordnat en regelrätt medlemsomröstning där varje medlem har en röst, och inga särskilda viktningar finns för parlamentsledamöter eller fackföreningar. Alla kandidater (i nuläget 7 stycken) har på olika sätt kampanjat och partiet har ordnat offentliga utfrågningar och debatter runt om i landet. Reglerna som omgärdar detta kan man läsa här. När det nu är dags för konvent kan man som medlem i NDP rösta på tre sätt: antingen kan man redan i förväg ha skickat in (i pappersform eller elektroniskt) sin röst i rangordning, så att ens förstahandsval får ens röst så länge hen finns kvar i röstningen, sedan går rösten till ens andrahandsval osv. Eller så kan man som medlem delta på konventet och rösta på plats i de olika omgångarna, eller så följer man konventet i realtid och röstar online i respektive valomgång. Det finns alltså stora möjligheter för alla medlemmar att delta.

Konventet börjar idag fredag, och på eftermiddagen kommer de olika kandidaterna presentera sig och pläderingar äga rum, och den första valomgången ske. Resultatet från den (inklusive förhandsrösterna) kommer presenteras imorgon bitti kl 10 (kl 15 svensk tid) och om någon kandidat har fått 50% av rösterna kommer den att vara vald. Sannolikt kommer det behövas flera valomgångar, och då tas den som fått minst antal röster bort (och de återstående kandidaterna ges 30 min betänketid om de vill vara kvar i racet), sedan hålla nya valomgångar med någon timmes mellanrum tills någon valts med 50% av rösterna. Sannolikt kommer det bli ett intensivt kampanjande mellan omgångarna, både på konventsgolvet och på nätet och via telefon/mejl, för att fånga in röster från de kandidater som faller från. Det har diskuterats en hel del om att andrahandsrösterna kanske är det viktigaste i hela valet och att det kanske snarare är den som har bredast andrahandsstöd, än den som är flest förstahandsval, som kommer avgå med segern. Kandidaterna har också offentligt, bland annat i debatter, angett vem de själva har som andrahandsval och tycker att deras supportrar ska rösta på om de själva åker ut.

Eftersom det är en sådan här medlemsomröstning, är det också svårt att på kremlologiskt vis försöka räkna ut vem som vinner, och det verkar som att åtminstone 5 av kandidaterna anser sig ha möjlighet att ta hem det här. Kandidaterna har rätt olika bakgrund och profil, men det verkar på många sätt koka ner till en diskussion om att ”modernisera” partiet dvs gå mot mitten/höger, eller ”hålla fast vid partiets kärna” dvs profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i politiken. Känns retoriken igen? Det märkligaste med detta är att jag inte hört en enda referens till den Europeiska socialdemokratiska diskussionen i detta (även om jag måste erkänna att jag såklart inte läst allt som skrivits och inte följt så mycket intern debatt). Varken till New Labours framgångar på 90-talet eller dess sedermera nedgång, eller till valvinnare som Stoltenberg och Thorning-Schmidt som samarbetat vänsterut, eller till socialdemokratin i Tyskland och andra länder där idéutvecklingen efter tredje vägens slut varit intressant. Det verkar alltså som att NDP står helt avskurna från den europeiska socialdemokratiska diskussionen såväl som den politiska realiteten där, vilket verkar oerhört märkligt för mig. Givetvis förhåller man sig främst till sin egen politiska kontext, men med tanke på hur annorlunda den kanadensiska politiska kartan är jämfört med USA:s, så borde ju jämförelser eller utbyte med europeiska socialdemokratiska partier vara det naturliga? Eller är det bara de kanadensiska politiska journalisterna som helt struntar i och/eller är okunniga om europeisk politik?

Kandidaterna som verkar ha störst chanser är hur som helst följande:

Thomas Mulcair från Quebec anses vara ”frontrunner” och har bredast stöd i parlamentsgruppen. Han har tydligast profilerat sig som att han vill gå mot mitten, och har faktiskt tidigare suttit i Quebecs parlament för det lokala liberala partiet (som inte har formell koppling till något nationellt parti). Oerhört populär i Quebec och eftersom det har blivit en av NDP:s viktiga baser talar det för honom. Samtidigt finns oerhört mycket motstånd från delar av partiet som inte vill gå mot höger.

Etablissemangets kandidat är Brian Topp som fått stöd från många i partiledningen men verkar ha sämre med stöd i medlemsbasen. Han sitter inte heller i parlamentet vilket kan utgöra ett problem. Uppstickare är dels den fackliga kandidaten Peggy Nash från Toronto som har ett förflutet som huvudförhandlare inom bilarbetarfacket (och som anses vara den främsta anti-Mulcair-kandidaten) och Nathan Cullen från British Columbia (som är partiets starkaste bas) som föreslagit valsamverkan med liberalerna och de gröna för att skapa en majoritet mot de konservativa. Paul Dewar har fått bra siffror i flera mätningar men hans i princip obefintliga franska kommer antagligen utgöra ett alltför stort hinder i ett NDP som som måste vinna Quebec. De två sista kandidaterna, Martin Singh och Niki Ashton, har starka supporters men anses vara chanslösa.

Läs mer om alla kandidater på NDP:s officiella sida, på Wikipedia eller hos politiska räknebloggen ThreeHundredEight.com (inklusive mätningar, sammanställningar av endorsements och insamlade pengar). Eller för den som vill fördjupa sig ordentligt: The Pundits’ Guide to the NDP Federal Leadership Race

Hur som helst kommer partiledarvalet här påverka NDP:s framtida politiska inriktning. Och många här verkar ha ett – inte helt orealistiskt – hopp om att Kanada nästa gång för första gången kan få en socialdemokratisk regering.

Följ konventet live på NDP:s sida, hos CBC:s politiska bloggare Kady O’Malley eller på twitter under taggen #ndpldr
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kanada, ndp, socialdemokrati, partiledarval

Löfven blir nog bra – men laget blir avgörande

Publicerat torsdag 26 januari 2012 av Marta Axner

På sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte många i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och på det sättet är han okontroversiell. Han har också bred respekt långt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt från fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att återkomma i den frågan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framåt. Jag är inte heller fullt så orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte så märkligt med tanke på att ett fackförbunds uppgift är att ta vara på medlemmarnas intressen. De förespråkade istället låglönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lågavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har också välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att få starka företrädare i jämställdhetsfrågor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu måste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelålders männen måste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju både vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem måste vara kvinna, och om man så småningom ska ha nya talespersoner i olika frågor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”låst” till riksdagen och att mångfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet måste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, så att vi får en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation på listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor står utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin Moberg, Parkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stefan löfven, partiledare, socialdemokraterna, skris, nystart

En unik situation?

Publicerat tisdag 24 januari 2012 av Marta Axner

Jag är en av de många som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat på frågor och hållit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (åtminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. På den posten lär hon vara ohotad under överskådlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att få ett långsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls så säker på att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi får en ledare med lång erfarenhet, stark integritet och ett ettårigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka så tror jag att en sådan person skulle kunna göra stordåd. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast får mest gjort de sista åren på sin andra ”term” när de inte kan väljas om till något.

I bästa fall kan det gå som med påve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, då han var 77 år gammal) som ansågs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) så kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa påve. Ingen hade då kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll på 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. Så man kan ibland få se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, carin jämtin, skris, juholt, partiledare, demokrati, öppenhet

Omröstning? i alla fall öppenhet

Publicerat måndag 23 januari 2012 av Marta Axner

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag också att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sådan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi får skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som går att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igår, så finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut på olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att få en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom får förklara vad hen vill politiskt och därmed få ett tydligt politiskt mandat. På kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att få en helt annan typ av partiordförande med en sådan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser någon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att någon eller några själva går ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gången var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrågad, och även om det var långt ifrån en öppen kandidatur så verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att några personer går ut öppet med att de ställer upp – då måste ju såväl valberedning som kongressombud förhålla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har någon kandidat i nuläget. Jag kan inte se någon självklar person som har allt som krävs för att gå in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet på lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater så finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhåller det jag skrev igår – vald i en öppen process, helst genom omröstning men åtminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp på (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, s-kris, juholt, medlemsomröstning, demokrati

Dags för öppen medlemsomröstning – vi kan inspireras av Kanada

Publicerat lördag 21 januari 2012 av Marta Axner

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite på avstånd härifrån Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror på något sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framåt oavsett om det beror på politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen på Håkan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har såklart själv också bidragit till situationen. Jag tror inte att det är så enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada håller två av de tre stora partierna på att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgångsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val någonsin förra året. I båda fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hållits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare på NDP:s process (på partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man får kandidera, hur mycket pengar man får spendera, hur mycket stöd man måste ha (500 underskrifter från 5 provinser) för att ens få ställa upp samt hur omröstningen går till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar får komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid på internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar också. Den som är interim leader får inte kandidera utan kan jobba på i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt år leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till någon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare på riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller någon annan gamling på riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igång och har (åtminstone i pk:s fall) börjat med rådslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhållen information, debatter osv. Om de här processerna hålls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat år av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige råd med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna får vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken på ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav på de gamla garderna att hålla sig till spelreglerna och låta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svårt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, så det är dags att testa något nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter Högberg, Norrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, socialdemokraterna, juholt, jämtin, s-kris, kris, partiledare, partiledarval, kanada, ndp

Sista ordet – om välgörenhet

Publicerat tisdag 6 december 2011 av Marta Axner

Den här veckan skriver jag på Sista ordet i Tro & politik, om välgörenhet:

I den glättiga och kommersiella julretoriken går julens budskap ut på att vara snäll. Vara snäll och ge varandra dyra presenter, och vara snäll och ge en slant till de fattiga. En hundralapp i bössan en gång om året dövar det dåliga samvetet och sen konsumerar vi som vanligt.
Visserligen smakar inte en ostmacka bekostad av dåligt samvete sämre än en ostmacka bekostad av mer altruistiska skäl, som ofta påpekas.

Men en sådan ostmacka minskar inte klyftorna i vårt samhälle och förändrar inte orsakerna till fattigdom. Så länge situationen ser ut som den gör kommer akuta insatser behövas. Men utan att förändra de grundläggande problemen kommer ostmackorna aldrig räcka för att förändra situationen.
Julens budskap enligt den kristna tron handlar inte om snällhet. Julen handlar om att Gud blir människa och solidariserar sig med mänskligheten genom Jesus och delar våra liv. För mig är det kärnan i julens budskap – solidaritet. Att vi sen firar det genom att träffa våra nära och kära, dela med oss av presenter och äta god mat är inget fel, men det handlar inte om välgörenhet och någon ytlig snällhet, utan om att det är solidaritet som kan skapa verkliga band mellan människor.
Välgörenhet kan lindra det akuta symptomet, men det kan aldrig förändra ett samhälle i grunden. Tvärtom riskerar en symbolisk gåva till välgörenhet att cementera de strukturer som finns och minska vår verkliga solidaritet men människor och vår vilja att arbeta praktiskt och politiskt för en annan värld.

Läs hela texten här.

Det här blir sista gången jag skriver i Tro & politik för ett tag framöver. Anledningen till det är att jag efter nyår lämnar min vardag i Uppsala för en termin som gästdoktorand på ett universitet i Toronto, Kanada. Min plan är att återuppta ett mer regelbundet bloggande igen, men de politiska reflektionerna och analyserna kommer nog blandas upp mer med vardagsbetraktelser från mitt tillfälliga hem på andra sidan Atlanten, bilder och småsaker. Hoppas ni stannar kvar och läser ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, välgörenhet, tro & politik, toronto

Det är vinsterna som är grejen

Publicerat måndag 21 november 2011 av Marta Axner

I veckans nummer av Tro & Politik skriver jag om vinsterna som vattendelaren i välfärden. Det är fortfarande förvånande vanligt att även s-politiker säger att ”driftsformen inte spelar roll” och tro på att man med ännu mer regelverk, uppföljning och kontroll kan komma ifrån alla problem med höga vinster i välfärden.

Men problemet är ju själva vinstintresset – i ett försök att försvara de små, ideella, kooperativa etc aktörerna, har många hamnat i en position där de försvarar att skattepengar går till vinst och där företag som drivs av vinstintresset har tillåtits ta sig in i välfärdssektorn.

Jag tror att ett viktigt steg framåt är att sluta prata om offentliga och privata/fria utförare, utan istället skilja på de som drivs av vinst och de som arbetar nån-profit. På många sätt har ju non-profitaktörerna mer gemensamt med den gemensamt ägda och drivna välfärden än med riskkapitalbolagen.

Till exempel klumpar vi i begreppet friskolor ihop föräldrakooperativ, stiftelser med vissa pedagogiska inriktningar och religiösa och ideella aktörers skolor med hårdbantade jättekoncerners skolor som lägger minimalt med pengar på skolbibliotek och har gjort den lärarlösa billiga planeringen till sin pedagogik. Varför skolorna i den första gruppen skulle ha mer gemensamt med vinstskolorna än med de gemensamt ägda och styrda kommunala skolorna förstår jag inte. Detsamma gäller i omsorg, vård, förskola och så vidare. Det finns stora möjligheter att ha ett system med möjlighet till alternativ och val, till särskilda profiler och mer inflytande för såväl brukare som personal, även i ett system som inte tillåter vinstintresse.
Det som de allra flesta valfrihetsivrare vill värna, finns hos de ideella, religiösa, kooperativa och förenings/ stiftelsebaserade aktörerna.

Läs hela texten här.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vinster, välfärd, tro & politik, non-profit, skola, vård, carema, omsorg, socialdemokraterna Helena Ericsson skriver också om vinstintressen i välfärden idag.