Feltänkt förbud

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

Att välja sin församling – del 2

I ett tidigare inlägg gav jag lite bakgrund till frågan om friare församlingstillhörighet och territorialprincipen (apropå detta ärende). Här följer del 2, om de olika kyrkosyner och församlingssyner ligger i botten.

I Läronämndens* yttrande (i slutet på detta dokument) över territorialprincipen står följande:

Läronämnden framhåller att den territoriella principen syftar till att varje människa lokalt ska ha tillgång till Guds ord och sakrament. Denna princip utgör en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse. Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera. Det finns inga teologiska och läromässiga skäl för att den territoriella principen endast ska grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den skulle också kunna kopplas till andra sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t ex arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag. Det hör till vår kyrkosyn att alla döpta har ett ansvar för sin lokala församling.

Frågorna om den tekniska folkbokföringen återkommer jag till i ett kommande inlägg, jag ska fokusera på det teologiska här (om än i en kortfattad och kanske inte helt akademiskt nyanserat korrekt version).

Den territoriella principen som Läronämnden lyfter fram handlar alltså om principen att kyrkan inte är en förening som konstitueras av de engagerade och övertygade kristna i en sluten grupp, utan att Kyrkan är något mer än en sammanslutning av individer. Kyrkan är Kristi kropp på jorden med ett uppdrag att bringa Guds ord och sakrament till alla människor. Svenska kyrkan, och varje församling, är en ”lokalavdelning” av Kristi kyrka på just den platsen. Denna syn (uttryckt i olika versioner och med olika nyanser) har alla de stora historiska kyrkorna som har något typ av folkkyrkoideal – som katolska kyrkan, de nordiska folkkyrkorna, anglikanska kyrkan bland andra. Ambitionen är alltså att (mer eller mindre) omfatta alla kristna på en plats och det hänger inte på individens val som konstituerar församlingen.

Mot denna syn står en så kallad föreningskyrklig syn, där kyrkan alltså är just summan av de troende individerna och konstitueras av de (rätt)troende kristna. Det är en sådan syn som avvisas av läronämnden som oförenlig med Svenska kyrkans lära.

De flesta som vill ha en friare församlingstillhörighet i Svenska kyrkan menar sig inte vilja förändra detta, utan säger sig avvisa en föreningskyrklig syn. De menar däremot att territorialprincipen i medlemskapet inte är nödvändig, utan att skulle kunna grundas i var man firar gudstjänst och känner sig hemma.

Då hamnar man i frågan vad en församling är – en gemenskap av kristna som firar gudstjänst tillsammans på söndagarna, eller alla tillhöriga (oavsett engagemang, tro eller gudstjänstfirande) på en viss plats. I det svenska bondesamhället var det ingen fråga, eftersom alla (mer eller mindre) gick i gudstjänst, och alla gjorde det i sin lokala kyrka. De två definitionerna sammanföll alltså. Idag är situationen uppenbart annorlunda.

Det är uppenbart att människor vill fira gudstjänst där man trivs, och att människor som vänder sig till kyrkan främst i livets viktiga stunder kanske har andra kriterier på var man vill gifta sig eller döpa sitt barn än var man bor (just nu). Det är ju också ett faktum att församlingsgränderna framför allt i de större städerna inte framstår som särskilt naturliga, och de flesta uppfattar sig kanske snarare som medlemmar i Svenska kyrkan än i en specifik geografisk församling.

Det finns inga som helst hinder för att engagera sig och fira gudstjänst någon annan stans än där man bor. Det finns inte heller något hinder för att ha dop eller vigslar i annan församling – sedan ett antal år finns ett clearingsystem som dessutom löser de ekonomiska frågorna för individen. Det som är ”låst” till församlingen är dels ekonomin, att ens avgift går till församlingen, dels röstning och valbarhet.

En kommentar på mitt förra inlägg hävdade att det var ologiskt att acceptera eller uppmuntra gudstjänstfirande i annan än den egna församlingen, men inte tillåta medlemskap. Jag håller inte med. Förutom en rad praktiska konsekvenser som jag ska återkomma till i nästa inlägg, så är det för mig en teologisk fråga hur vi menar att kyrkan är konstituerad. Det behöver inte betyda att individen är låst vid en viss församling men påverkar hur vi gemensamt beslutar att kyrkan är organiserad i sin uppbyggnad.

Biskopen i Skara, Erik Aurelius, uttryckte det under kyrkomötet som att ”nuförtiden kan man välja vårdcentral, men man väljer inte sina syskon”. Som kyrka är vi ohjälpligt förbundna med varandra, oavsett om vi vill det eller inte. Vi må tycka och tänka olika, och vara uppdelade i olika kyrkor, men vår uppgift är att sträva mot enhet, att ta ansvar och dela med varandra. Kyrkan är inte bara vi som trivs ihop, utan också de vi inte valt. I kyrkoordningen är det uttryckt dels i ovan nämnda paragraf, men också i att församlingen har ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Givetvis med respekt för att alla inte är intresserade av vad vi har att komma med.

Personligen, med stor respekt för att människor verkligen inte är fria att bosätta sig var de vill, gillar jag tanken på att fira gudstjänst och vara engagerad där man bor, oavsett om det är precis ens eget stuk på gudstjänsterna eller kyrkorummet är det finaste i stan. Samtidigt har ju även jag (även om det inte är så ofta numera) cyklat över församlingsgränsen till andra kyrkor (och dessutom, under mitt eget pastorsadjunktsår pendlat till en annan stad) och jag vill inte hindra det. Men det bör inte vara huvudinställningen till hur vi relaterar som kyrka till vad det innebär att vara medlem och vad en församling är.

Det som jag har diskuterat här gäller ju huvudprincipen om man skulle ha en helt fri församlingstillhörighet, något som de flesta i kyrkomötet (numera) inte driver, utan de vill snarare ha en ”friare” tillhörighet. Problemen med det återkommer jag till i nästa inlägg.

*Läronämnden är ett organ i Svenska kyrkan, bestående av alla biskopar samt 9 övriga ledamöter varav de allra flesta är forskare i olika relevanta (mestadels teologiska) discipliner. Läronämnden har att uttolka Svenska Kyrkans tro, bekännelse och lära och måste yttra sig över alla beslut som rör dessa. Särskilda regler gäller om kyrkomötet vill rösta emot läronämndens rekommendation (vilket aldrig händer)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att välja sin församling – del 1

I förmiddags röstade kyrkomötet ner ett förslag om att utreda förutsättningarna för en friare församlingstillhörighet med siffrorna 130-116. Liknande förslag har förekommit nästan varje år under lång tid och debattens vågor gick höga i plenum men också på twitter och facebook. Själv företrädda jag utskottets linje i debatten och har blivit mer och mer övertygad om att det här är en väldigt viktig fråga att inte agera för naivt i – jag vill verkligen värna territorialprincipen och alltså inte tillåta friare församlingstillhörighet. Jag tänkte skriva lite om mina argument för detta, och har insett att det kommer att bli en rad inlägg.

Spontant tycker många – oavsett om man själv är aktiv i kyrkan eller inte – att det låter väl rimligt att man ska få välja själv vilken församling man vill vara med i. Men det är inte så självklart utan en förändring skulle få stora konsekvenser. Det är en teologisk, organisatorisk, ekonomisk och praktisk fråga. Jag tänkte gå igenom dessa olika delar. Dock börjar jag i det här inlägget med lite bakgrund.

I Svenska kyrkan är man medlem i den församling där man är folkbokförd, precis som man tillhör den kommun där man är skriven. Det betyder att man betalar sin medlemsavgift dit och har rösträtt där samt (om man är döpt, över 18 år och inte anställd i församlingen) valbar till kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Det finns ett utjämningssystem, likt det som finns mellan kommunerna för att säkra ekonomin och se till att kyrkobyggnader såväl som verksamhet ska finnas i hela landet. Om kyrkomedlemmar vill döpa sina barn, konfirmeras, gifta sig eller begravas i en annan församling än där man tillhör, finns ett clearingsystem som gör att det inte kostar något för individen. Självklart finns inga hinder för att fira gudstjänst eller vara engagerad som frivillig i en församling än den där man bor.

Styrande för detta är dels Lagen om Svenska kyrkan, där det framgår att Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, och att församlingen består av de kyrkotillhöriga som bor inom församlingens område. Dels är kyrkoordningen, svenska kyrkans stadgar, reglerande gällande hur lagen ska tolkas, regler om valbarhet etc.

Frågan om fri eller friare församlingstillhörighet har som sagt diskuterats under ett antal år. 2004 gjordes en utredning i svenska kyrkan som tog upp olika modeller, betänkandet heter Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). Tyvärr finns den inte som pdf på Svenska kyrkans hemsida (där finns utredningar från 2005 och framåt) men går att beställa från Svenska kyrkan. Den presenterar och går igenom konsekvenserna för olika former för medlemskap.

I kommande inlägg här återkommer jag med de olika frågorna som ryms inom den till synes enkla fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om kristendomens särställning i religionsundervisningen

Idag har Jan Björklund meddelat att regeringen gör en del ändringar i Skolverkets förslag till ny kursplan för religionsämnet i skolan, med syfte att förstärka och lyfta fram kristendomens plats och särställning i det svenska samhället.

Jag skrev flera inlägg om detta i våras, och jag tror att mina synpunkter då fortfarande håller. Dels tycker jag inte att det är så hemskt oroande utifrån hur förslaget var formulerat, men framför allt finns det många större faror med religionsundervisningen än just hur mycket tid de olika religionerna får, nämligen hur fokuset ser ut vad gäller individ/samhälle och hur mycket religion betraktas som ett fast fenomen utifrån. Där verkar det nya förslaget till kursplan absolut hamna rätt.
Jag utvecklar dessa punkter här och här samt i en ledare i Tidningen Broderskap här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dagen går vilse + tips om två intressanta sommarläger

Tidningen Dagens beslut att att inte publicera annonsen ovan, har väckt enormt mycket uppmärksamhet. Tyvärr är det inte så förvånande, varken att annonsen stoppas eller att andra medier gärna hugger på historier som bekräftar att kristna i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet är homofoba och inskränkta. Dock är just det här tyvärr ett exempel på just det senare. Eller, om inte homofoba och inskränkta, så åtminstone drivna mer av rädsla och en feg publicistiskt linje. Jag har inget vettigare att tillägga i den frågan än att hänvisa till Emanuel Karlstens modiga och ärliga beskrivning av sin tidigare arbetsgivare.

Personligen tycker jag den här historien är sorglig på flera plan. Förutom att den göder förakt för kristna (även om det är svårt att argumentera emot) så är det så sorgligt att Dagen som i övrigt varit en intressant röst nu helt går bort sig. Tidningen tappar också trovärdigheten i att hävda sig vara en röst för och i den samlade svenska kristenheten – genom att säga som Elisabeth Sandlund gjort ett antal gånger (bl a i P1 imorse) att Dagens läsare inte vill se något som förespråkar (eller accepterar?) ”utlevd homosexualitet” menar hon alltså att hon gör en tidning just för denna, alltmer krympande del av svensk kristenhet. Dessutom kan man väl tänka sig att även en del av de som liksom Sandlund tycker att det är ”en svår fråga”, vad nu det betyder, ändå kan leva med att se en påminnelse om att det finns olika sätt att handskas med en ”svår fråga” om det gäller ens eget liv. Till exempel att få åka på läger med andra ungdomar och läsa bibeln, fira gudstjänst och diskutera.

Det enda bra med den här historien är väl att EKHOs sommarläger nu får betydligt mer kännedom och spridning genom alla nationella medier än vad en liten annons i Dagen hade fått. Förhoppningsvis innebär det att ytterligare några kristna hbtq-ungdomar får möjlighet att komma på lägret som verkar vara en väldigt bra idé.

För den som vill ägna några sommardagar åt att diskutera progressiv teologi och bibelstudier utan att nödvändigtvis identifiera sig som hbtq-ungdom (även om ni såklart också är välkomna) bör snarast anmäla sig till Ung Kristen Vänsters sommarkurs Kristen och vänster? i Stockholm 1-3 juli. Ung kristen vänster är Broderskapsrörelsen/kristna socialdemokraters ungdomsnätverk, men kursen är öppen för alla rödgröna som vill lära sig mer om progressiv teologi mm. Föreläser gör bl a KG Hammar och Annika Spalde.

Uppdatering: kommentarsfunktionen har lagt av, som ni kanske sett. Om någon försökt kommentera så har jag alltså inte redigerat bort det utan det är något tekniskt fel. Min ideella techsupport jobbar på det, men eftersom den är just ideell så kan det dröja lite…
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vem får gifta sig i kyrkan – och hur?

I torsdags gick debattvågorna höga om brudöverlämning, kulturarv och prinsessbröllop efter Annika Borgs välskrivna debattartikel i DN om vikten av att Victoria och Daniel går in tillsammans i kyrkan och inte praktiserar den angosaxiska traditionen där pappan lämnar över bruden. Jag var inte så förvånande också en av de som gick igång på frågan. Men det finns nog ändå lite nyanser i den här frågan, och efter att ha diskuterat lite om kyrkbröllop i Julia Skotts kommentarfält häromveckan tänkte jag ta upp några av de bollarna också. Jag tänker lämna just prinsessbröllopet därhän och diskutera själva vigselfrågorna istället.
Som präst har jag förättat drygt ett tiotal vigslar och jag har bevistat minst lika många till (både som gäst och som prästpraktikant) och många av dem har varit sinsemellan väldigt olika. Det finns väldigt många uppfattningar om hur en vigsel ska vara och vad som är tradition, hur mycket som ska vara ”personligt” (vad nu det är) och vem som bestämmer över vigselns utformning. Det är uppenbart att även om det finns en fastställd ordning för vigsel enligt svenska kyrkans ordning, så är det väldigt mycket som inte regleras där, det finns massor av influenser från olika håll (som med alla kulturella fenomen), det finns flera olika aktörer från såväl kyrkan som brudparet (och deras anhöriga ibland) som rimligen har åsikter. Det gör att det oftast blir roligt och spännande att planera en vigsel men ibland också lite komplicerat.

Frågan om brudöverlämning har jag diskuterat med prästkollegor sedan jag började läsa till präst för ungefär tio år sedan. Det uppfattas i varierande grad som ett problem och alla präster jag pratat med (vilket säkert börjar bli uppemot hundra det senaste decenniet) har någon form av strategi för att bemöta önskemålet om brudöverlämning, från helt accepterande, via diskussion till totalvägran. Vissa församlingar har pastoraler (ungefär =handlingsprogram, policy) för vigsel där man kommit överens i arbetslaget och/eller kyrkorådet om hur man hanterar frågan. Min gissning är det vanligaste i de fallen är att man är negativ till brudöverlämning.

Personligen tycker jag föga förvånande väldigt illa om brudöverlämning som rituellt inslag. Även om jag inser att många läser in andra saker i det, så har jag svårt att se att det inte också manifesterar hur en man lämnar över kvinnan till en annan. Den svenska traditionen med att brudparet går in tillsammans har också tillskrivits just att det varit syftet, nämligen att visa att brudparet frivilligt valt varandra (vilket jag iofs inte vet hur långt tillbaka det stämmer). Och den viktigaste invändningen mot att alla borde få välja själva och kan bestämma vilket innehåll seden har för dem, är just att en symbol är laddad med vad den refererar till, och inte bara vad den som planerar vigseln vill att den ska betyda. Och att vigseln är en gudstjänst som är en helhet, där texter, sånger, tal och riter/handlingar hänger ihop och berättar med olika språk om samma sak. Om då en rit berättar en helt annan sak än resten av vigselns sånger, ord och handlingar så blir det problematiskt. Och ytterst är det faktiskt prästen som har ansvaret för vigselgudstjänsten och inte brudparet. För mig som präst skulle det också vara väldigt problematiskt om brudparet ville ha en sång eller dikt med som hade ett budskap som på något sätt direkt går emot kyrkans bild av äktenskapet (t ex att parterna inte är jämlika).

Sen finns det ett problem i debatten, som också en klok vän påpekade på en av alla diskussionstrådarna på facebook när frågan kom upp. Nämligen att det i den här diskussionen förekommer ett ganska utbrett förakt mot brudöverlämningsivrande brudpar från kyrkoarbetare och andra ”kyrkproffs”. Jag har också i vissa sammanhang uttryckt irritation över hollywoodifieringen av bröllopen i Svenska kyrkan. Jag tycker att det finns goda skäl att aktivt motverka den kommersialisering som snabbt ökar kring kyrkliga handlingar, inte bara bröllop längre utan även dop omges av allt mer krav om rätt saker och fina fester. Där är det viktigt att kyrkan visar på alternativ och att det inte finns någon inneboende självklar koppling mellan kyrkbröllop och stort och dyrt ”fint” bröllop (även om det är en väldigt utbredd uppfattning, vilket studerats i en kommande doktorsavhandling i religionssociologi från Umeå Universitet som kommer nästa år). Jag tror också att en hel del brudpar har sett betydligt fler vigslar på film och tv än de varit med på själva och därmed inte funderat så mycket på skillnaden mellan de lika ordningarna – även om det nu verkar vara en ganska utbredd diskussion på bland annat bröllopsforum på nätet och då ökar väl också medvetenheten om att det här är en fråga. Här riskerar det att bli en fin linje mellan att värna svenska kyrkans rätt att ”ha sista ordet” om vad som är kyrkans ordning å ena sidan, den pedagogiska uppgiften att förmedla hur den svenskkyrkliga traditionen ser ut å andra sidan och å tredje sidan rent föraktande eller åtminstone uppfostrande/översittande kommentarer eller synsätt mot brudparens vilja att vara med och utforma sin vigsel så som de tycker är fint eller på riktigt. Dock tycker jag inte att risken för det sistnämnda ska innebära att prästerna eller Svenska kyrkan som helhet ska kapitulera i frågan. Däremot kan det stämma till eftertanke för en och annan som gärna hänger sig åt kyrklig elitism.

Sen bör man ju också i min mening vara försiktig med att så tydligt hänvisa till att det inte är en svensk tradition (eller ännu mindre att det är specifikt amerikanskt). Massor med människor i Sverige och därmed även brudpar kommer inte ursprungligen från Sverige och är inte så intresserade av att gifta sig enligt svensk tradition, och att hävda att saker är dåliga i sig för att de är just amerikanska riskerar ju att hamna i den sistnämnda kategorin ovan, dvs elitism. De gånger jag själv haft vigslar med brudöverlämning (ja, det har hänt) har det i alla fall utom ett handlat om par som kommer från länder/traditioner där det varit självklart. I ett av de fallen lämnades även brudgummen över av sin mamma. Huvudskälet mot vissa inslag i våra gudstjänster kan ju inte vara var de kommer ifrån utan vad de symboliserar och innehåller.
Karin Långström Vinge har efterfrågat ett biskopsbrev om vigselgudstjänsten, och det tycker jag skulle vara mycket välkommet. Jag misstänker att frågan kommer att hanteras i någon form när en ny ordning för vigselgudstjänst kommer att tas fram i Svenska kyrkan i och med revisionen av kyrkohandboken som kommer att vara klar inom ett par år. Även om jag skulle välkomna en instruktion i handboken att utgångspunkten är att brudparet går in tillsammans, så tror jag att det vore väldigt bra om biskoparna också tillsammans formulerade sig kring en rad olika frågor om avvägningar i vigselgudstjänsten, inte bara just hur man går in i kyrkan.

För det handlar ju inte bara om ingången, utan också om avvägningen att vigselgudstjänsten är en gudstjänst i svenska kyrkans ordning som prästen ansvarar för och hålls i församlingens gemenskap (och i princip är offentlig) men ju också är brudparets rit och stora dag. Samma avvägningar finns ju också vid begravningar och dop, men blir kanske ännu tydligare vid vigsel. Min erfarenhet, och som jag hört från många andras berättelser, att det oftast går ganska bra att hitta ett samarbete och tillsammans planera en vacker, meningsbärande och högtidligt vigselgudstjänst. Präster och musiker och vaktmästare är oftast väldigt bra på att känna av vad som passar för varje brudpar, de har oftast mycket erfarenhet av vad som ”funkar” och inte, och är dessutom lyhörda för brudparens önskemål. Min erfarenhet är också att brudpar oftast litar rätt mycket på den kompetens som kyrkoarbetarna har. Problemen i min mening kommer snarare när man inte är överens om vad det är man planerar – när prästen/musikern planerar en gudstjänst (med brudparets rit i centrum) medan brudparet planerar en show/föreställning med kyrkorummet som kuliss. Det kan ändå gå att hitta en bra kompromiss, men min bild är att just grundläggande olika synsätt på vad vigseln är ofta ligger bakom kommunikationsproblem och missnöje från såväl brudpars som kyrkoarbetares sida.

I det sammanhanget kommer man också nära den frågan som jag diskuterade i Julias bloggpost som jag nämnde ovan, nämligen vem som får och ”bör” gifta sig i kyrkan. Formellt ska ju en av kontrahenterna vara medlem i Svenska kyrkan för att paret ska få gifta sig i kyrkan, men ofta menar människor också att det är oärligt att gifta sig i kyrkan om man inte tror på Gud eller aldrig går i kyrkan annars, och att det skulle vara vanligt att folk bara vill vara i kyrkan för att det är ”fint” och helst vill att prästen är med så lite som möjligt och helst inte ska prata så mycket om Gud. När det gäller det sistnämnda så har det aldrig hänt mig, och jag uppfattar nog att många ändå vill vara i kyrkan för att det betyder något mer än bara ett snyggt rum. Människor vill ofta (vilket både min erfarenhet och en del religionssociologisk forskning visar) vända sig till kyrkan vid livets stora högtider även om de inte gör det annars, för att sätta sig själv och sina liv i ett större sammanhang, få del av riter och ett språk för det som är svårt att uttrycka med ord. Kanske kallar man det för att det är ”fint” eller ”tradition”, men jag tycker inte att det är min uppgift som präst att sätta mig över de skäl som får människor att söka sig till kyrkan. Dessa par är också ofta öppna för att hitta en bra avvägning mellan egna önskemål och kyrkans ordning. Det är i så fall ett större problem i de fall paren har ett uttalat ”kulisstänkande” som jag beskrev ovan, och kommer till mötet med prästen (som är den man oftast planerar med) med en utgångspunkt att det ska bli en förhandling där ”kunden alltid har rätt” eller där man förutsätter att prästen kommer att vara emot allt man själv tycker är fint eller modernt. Då kan det bli väldigt svårt att komma överens, och då kanske man ska fundera ett varv till på vad man tycker att det innebär att gifta sig enligt Svenska kyrkans ordning.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,

Ledare om religionsämnet i skolan

Jag har skrivit veckans ledare i Tidningen Broderskap på ett bekant tema för läsare ev den här bloggen: de nya kursplanerna för religionskunskap i skolan. Jag har ju skrivit om det tidigare.

Desto viktigare är frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. I en tid då vi både ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner, samtidigt som det finns ett stort intresse och nyfikenhet på nya och gamla religiösa traditioner i vårt land, blir det viktigt både med sakinnehållet och attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som ”de andra” ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Läs hela ledaren här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mer om religionskunskap i skolan och Björklunds miss i debatten

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig. En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna – det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte ”tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart – det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om ”kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

  • Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
  • Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
  • Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad – inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska 🙂 – utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör ”de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent – det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

Handboksgruppen vill diskutera de teologiska principerna – en bra start

Arbetet med att revidera och f?rnya Den Svenska Kyrkohandboken (som allts? ?r de i svenska kyrkan stadf?sta gudstj?nstordningarna f?r s?v?l s?ndagarnas gudstj?nster som dop, vigsel och begravning mm, f?r er som inte kan kyrklingo) har p?g?tt l?nge. Efter att f?rslaget som kom 2000 avvisades tillsattes en ny grupp f?r n?gra ?r sedan, och nu b?rjar det sakta men s?kert att h?nda saker.

F?rra omg?ngen (2000, allts?) fick f?rslaget mycket kritik. Ett sk?l till det var sannolikt att det kom som ett f?rdigt f?rslag och inte var s? f?rankrat som en s?dan h?r bok beh?ver vara f?r att bli accepterad. Det fanns andra problem ocks? – f?rslaget hade p? vissa punkter brister, och p? vissa punkter handlade det kanske om att de var lite f?re sin tid.

F?r att inte g?ra om samma misstag har den nya handboksgruppen valt en annan arbetsmodell. Att det har dr?jt flera ?r innan vi h?rt fr?n dem, bror p? att de gjort ett omfattande f?rankringsarbete, f?r att pejla av vilka behov som finns inf?r en ny handbok och vilka avv?gningar som ska g?ras. Det som kommer nu fr?n gruppen ?r inte heller n?gra f?rdiga gudstj?nstordningar som domkapitel och f?rsamlingar (eller andra remissinstanser) ska s?ga ja eller nej till, utan ett i mitt tycke mycket genomarbetat dokument med teologiska grundtankar och reflektioner kring principer f?r en ny handbok. Dessa ?r v?l v?rda en genoml?sning. De har ocks? identifierat n?gra av de saker som inte fungerade f?rra g?ngen – d? f?rs?kte man g?ra spr?ket mer inkluderande genom att stryka personliga pronomen (han om Gud) samt k?nade gudanamn (som Fader, Herre etc). Gruppen nu menar att det bara ?r klumpigt att ?ndra i redan etablerade formuleringar, utan vill hellre se att handboken kompletterar med flera olika alternativ med nya formuleringar. Jag tror att det ?r en klok v?g fram?t.

P? en punkt ?r de ?verens med det f?rra f?rslaget: ist?llet f?r att ha en rad olika gudstj?nstordning som idag (h?gm?ssa, h?gm?ssogudstj?nst, s?ndagsgudstj?nst etc) f?resl?r de en gemensam struktur, ordo som det kallas p? kyrkiska, f?r alla gudstj?nster, men med m?nga olika alternativ samt som kan firas med alla eller bara delar av momenten med. Ett f?rslag p? hur en s?dan struktur ska se ut finns ocks? utskickat med f?rslaget.

D?r lyfter de ocks? en rad fr?gor som de specifikt efterfr?gar remissvar p?. Exempelvis om trosbek?nnelsen b?r vara obligatorisk, samt hur man ska se p? beredelsen (syndabek?nnelse och f?rl?telse) d?r det r?der delade meningar.

Jag tror dels att det h?r ?r en v?ldigt bra l?sning f?r att jobba vidare med handboken – att f?rst diskutera sakfr?gorna i princip, f?r att sedan g? in i formulerandet av specifika texter. Ist?llet f?r att hamna i l?nga diskussioner om enstaka formuleringar s? ?ppnar de f?r att ta de teologiska tjurarna vid hornen. Vad ?r trosbek?nnelsens plats i gudstj?nsten? Hur ska vi se p? synd, bek?nnelse, f?rsoning, f?rl?telse och hur ska det ta sig liturgiskt uttryck? Hur mycket m?ste vara gemensamt i Svenska kyrkans gudstj?nster och hur mycket frihet ska varje f?rsamling ha? Jag anar en aning kritisk ton i f?rslaget (som jag delar) mot att i l?ngtan efter att hitta lokala uttryck har m?nga f?rsamling mer eller mindre helt lagt handboken ?t sidan, och att det inte alltid har ett helt lyckat resultat. Med en ny handbok med st?rre valm?jligheter och utrymme f?r lokal variation skulle kanske n?rheten till de ?verenskomna ordningarna (eller handboksdisciplinen om man kallar det s?) faktiskt kunna ?ka gentemot dagens situation.

Det ska s?gas att det h?r f?rslaget bara handlar om s?ndagens gudstj?nst. Andra ordningar som dop och vigsel har gruppen inte b?rjat med ?nnu. Men om de arbetar efter samma modell kanske vi ocks? f?r en s?dan principiell remissomg?ng ang?ende dessa – och d? kommer sannolikt den redan nu p?b?rjade diskussionen om arvsyndsl?ran blomma ut p? m?nga h?ll i Svenska kyrkan.

Jag hoppas p? intensiva och konstruktiva diskussioner om f?rslagen och ser fram emot hur handboksgruppens arbete kommer att g? vidare. F?rslaget f?r grundordning f?r m?ssan finns h?r (pdf) och dokumentet med de teologiska principerna finns h?r (pdf). Enligt de uppdaterade direktiv gruppen har f?tt ska ett helt f?rdigt f?rslag p? ny handbok f?religga 2014 s? de har en del kvar att g?ra…

Andra bloggar om: , , , , ,

Ny läroplan för religionsämnet lyfter viktiga frågor

I veckan rapporterade bland annat Ekot om att den nya kursplan för grundskolan i religionskunskap som nu är ute på remiss stött på kritik från kristna grupper, då kristendomens särställning skruvats ner och det på de flesta ställen talas om religion i allmänhet eller världsreligionerna snarare än den kristna tron och traditionen specifikt. Det blev också debatt i P1 Morgon där skolminister Jan Björklund avvisade förändringarna på denna punkt och ville se ett förslag med tydligare skrivningar om kristendom (till skillnad från motdebattören Lars Ohly). Förslaget finns här (pdf).
Efter att ha läst förslaget känner jag mig ärligt talat inte särskilt orolig vad gäller bristen på kristendomskunskap. Visst kunde det kanske finnas någon skrivning om den kristna bakgrunden till de svenska helgdagarna – de flesta röda dagar i den svenska kalendern kommer ju från det (väst)kristna kyrkoåret. Men flera av de skrivningar som i teorin är ”religionsneutrala” kommer sannolikt innebära kunskap om just kristna kyrkor, till exempel att man ska besöka och känna till religiösa byggnader/grupper i närområdet. Det kommer ju för de allra flesta innebära besök i en kyrka. Och för de barn som bor granne med en moské är det väl högst relevant att besöka den.

Något jag tycker är glädjande i läroplanen är det fokus på religionens betydelse för människor, både individuellt och för samhället som helhet. Det jag tycker är ett större problem än bristen på kunskapen om just kristet trosinnehåll är synen på religion som något helt annorlunda eller speciellt, inte integrerat i människors liv tillsammans med andra aspekter, och som färdiga ”paket”. Som att olika religioner är odynamiska system med ett fast innehåll som man kan lära sig fakta om från utsidan. Visst kan man det, men det ger en väldigt grund förståelse av religion som fenomen (om man kan kalla religion ett fenomen överhuvudtaget) och dess betydelse för människor. Då föredrar jag läroplansförslagets syn där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet.

Framför allt tror jag det är en betydligt större risk att skolan behandlar religion (och kanske specifikt kristendom) enbart i religionsämnet. För att få in det som frågas efter i debatten, om kristendomens särskilda betydelse i vårt land, så borde det ju finnas med i historieämnet, i geografi och samhällskunskap, i svenska språket och i andra ämnen. I ett samhälle där religionens närvaro blir allt synligare och olika religioner finns närvarande, räcker det inte att se religion som ett avgränsat ämne, utan kompetens att se och förstå religionens betydelse behövs hos lärare i många ämnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,