Vardag

Bild

20120215-232125.jpg

Här händer inte så mycket spännande, så det har inte blivit mycket bloggat. Jag har kommit in i flödet med att jobba med avhandlingen, så med en och annan fikapaus (på bilden: Bulldog Blanco = vit choklad med mörk chokladsås och espresso från cafét nära campus) är det mest den jag ägnar mig åt. Nästa vecka är det reading week på universitetet vilket väl är ungefär motsvarande sportlov. Innan dess ska jag förhoppningsvis ha betat av en etapp i sorterandet av mitt material så jag jobbar på… Förhoppningsvis ska jag dock snart sätta mig ner och skriva ett långt inlägg om de politiska striderna om kollektivtrafiken här som är väldigt spännande.

Snart helg!

Bild

20120210-134057.jpg

Inte så mycket nytt att blogga om här – jag sitter på kontoret och sorterar mitt material om dagarna. Äter lunch vid datorn (idag sushi på råris) och dricker termoskaffe. Men i helgen ska jag socialisera – imorgon promenad i High Park med Julia som bodde i mitt hus innan mig, och på söndag biomatiné med Joanna, en postdoc som jobbar i min korridor. Good times!

Den orättvisa pensionsåldern – om medellivslängd, klass och arbetsmiljö

Reinfeldts testballong om höjd pensionsålder och att människor kanske borde tänka sig att jobba till 75 har av förklarliga skäl retat upp folk. Samtidigt ligger det väl något i att medellivslängden ökat dramatiskt de senaste 50 åren utan att pensionsåldern ökat? Vi utbildar ju oss också längre, då är det väl rimligt att vi arbetar längre också?

Det är absolut rimliga argument, om det inte vore för att arbetslivet och pensionen är en synnerligen orättvis historia. I de förment lika och allmänna reglerna om pensionsålder och pensionsuttag döljer sig enormt stora skillnader framför allt baserade på klass och utbildningsnivå. Senaste dagarna har ett diagram föreställande den ökade medellivslängden cirkulerat på facebook. Jag tycker de här diagrammen är minst lika relevanta (från SCB).

Återstående medellivslängd vid 30 års ålder för kvinnor och män efter utbildningsnivå 2000–2010

Tabellen visar alltså återstående medellivslängd vid 30 års ålder, och som vi ser skiljer cirka 5 år i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade män och nästan lika mycket bland kvinnorna. Skillnaderna har ökat, och sista åren syns till och med en minskning i medellivslängd bland de lågutbildade.

Det finns också regionala skillnader, och det blir ännu tydligare nedbrutet på kommuner eller bostadsområden – de ökade klyftorna i Sverige syns i medellivslängden. (Marika Lindgren Åsbrink har skrivit bra om detta, bla här och här)

Det är också ett misstag att hävda att pensionsåldern i Sverige är 65 eller möjligen 67 för alla. Som Daniel Swedin skriver om i Aftonbladet, är nämligen den reella pensionsåldern 64 år, och för LO-anslutna mellan 60 och 62.

Reglerna ser ju i princip ut så, att om man väljer att gå i pension före 65 får man mindre pension, medan den som jobbar några år till får högre pension (och dessutom lägre skatt och inga arbetsgivaravgifter), så att det är upp till var och en att kalkylera hur länge man vill jobba och vad det är värt för en själv att gå i pension, och för att uppmuntra till att stanna i arbetskraften längre. Men problemet är ju att det inte något lika och rättvist val i realiteten.

Den som är utsliten i kroppen efter ett långt arbetsliv (som kanske började vid 16 års ålder, eller i alla fall 19) vid drygt 60 års ålder får alltså klart sämre pension än prognosen, särskilt om hen blir sjukskriven eller sjukpensionerad under några år innan ålderspension. Kvinnor får dessutom mycket sällan denna utslitning klassad som arbetsskada, eftersom det inte brukar kunna fastställas om hon slitit ut sig på jobbet eller i hemmet. Samtidigt kan många akademiker som började jobba nångång mellan 25 och 30 års ålder utan problem jobba på till 70,  och därmed inte bara klara sig betydligt bättre åren mellan 60 och 70 utan dessutom i resterande tid i livet (vilket statistiskt alltså är ca 5 år längre).

Den absolut viktigaste insatsen för att öka antalet arbetade timmar och stärka pensionssystemet, måste vara att förbättra arbetsmiljön och villkoren i arbetslivet så att den reella pensionsåldern går upp till 65. Se till att människor orkar jobba, fysiskt och psykiskt, och minimera risken för skador och olyckor.

Om man sedan (när pensionsåldern verkligen är 65) ska börja diskutera ökad arbetstid eller höjd pensionsålder, måste det ske i relation till de stora skillnaderna i medellivslängd och arbetad tid. Det är helt orimligt att den flexibilitet och valfrihet som ska finnas i systemet idag, i realiteten bara är en valmöjlighet för högutbildade och redan privilegierade grupper på arbetsmarknaden, men blir som ett straff för de redan mest utsatta på arbetsmarknaden. Kan man tänka sig en differentierad pensionsålder beroende på utbildningsnivå eller yrke? Även om det är svårt att genomföra behöver vi se pensionsåldern som en jämlikhetsfråga. Låt gärna den som kan och vill jobba längre, men inte i ett system som innebär direkt eller indirekt ekonomisk bestraffning av de som slitit ut sina kroppar i arbetslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , . Andra s-bloggar om pensionsåldern: Parkstugan, Martin Moberg, Röda berget.

Studentdemonstrationer mot utbildningsavgifter

Idag samlades studenter runt om i Kanada för demonstrationer mot utbildningsavgifter och mot att studenter här ofta får väldigt stora studieskulder om de lånar till avgifterna (vilket är vanligt). Ontario har landets högsta avgifter, och den liberala provinsregeringen gick till val förra året med ett löfte att sänka avgifterna med 30%. Det de har genomfört är inte en avgiftssänkning, utan en sorts återbetalning, men bara till heltidsstudenter från Ontario som kom direkt (inom fyra år)  från high school, som har studiestöd/studielån och vars föräldrar inte tjänar över en viss gräns. I realiteten är det en minoritet som fått sänkningen, och studentkårerna protesterar nu dels mot att avgifterna inte sänkts men också mot att de hävdar att provinsregeringen lurat studenterna genom att gå till val med en friserad bild av hur reformen egentligen var tänkt.

Jag var med en stund när studenterna samlades på Ryerson i förmiddags – sedan tågade de bort till University of Toronto där studenter från andra universitet anslöt (och möttes av en motdemonstration från det liberala studentförbundet) och alla gick sedan vidare till provinsregeringens högkvarter vid Queens Park. Lite bilder tog jag också (klicka för att se i full storlek eller kommentera en enskild bild):

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Min mormor, en förebild i kunskapstörst

Idag begravdes min mormor Annie. Precis innan jag åkte till Toronto åkte jag med mina föräldrar och hälsade på henne på hemmet där hon bodde den sista tiden och en kort stund pratade vi. Jag förstod ju då att hon knappast skulle leva när jag kom hem igen, och bara en dryg vecka senare somnade hon in, 96 år gammal.

Även om jag såklart är väldigt tacksam att jag åkte dit då, och jag tycker att jag fick en chans att ta avsked även om det inte var så uttalat, är det lite märkligt att inte vara med på mormors begravning. Vi stod inte varandra så väldigt nära vilket bland annat berodde på att vår familj rent geografiskt bodde långt från mormor och morfar och vi träffade dem inte så ofta under uppväxten. Men de fanns ju alltid där, och även om jag inte hade en så personlig relation med min mormor så har hon ju alltid funnits, och på sitt sätt varit en förebild.

I min mammas släkt finns en lång rad driftiga, självständiga (ibland egensinniga), intressanta och inte sällan framgångsrika kvinnor som kan vara till stor inspiration för en ung kvinna. Min mormor var inget undantag, även om hon främst inte omsatte detta i någon traditionell karriär. Den egenskap som jag alltid uppfattat som tydligast hos henne var hennes nyfikenhet och kunskapstörst, hur hon hela livet fram till de sista åren aldrig slutade vilja lära sig nya saker. Hon var lärare i matematik och naturvetenskap men hade ett stort intresse för historia, språk, kultur och samhällsfrågor. När hon gick i pension och fick tid över, passade hon på att lära sig nya språk och sedan resa för att få lite praktisk träning. Hon läste, lyssnade på P1 och promenerade eller simmade för att hålla sig igång. När hon var över 80 år gammal skaffade hon för första gången en dator och utan att någonsin ha använt någon tidigare, blev den en möjlighet för henne som inte längre orkade lika mycket som förut, att båda få nyheter från omvärlden och möjlighet att hålla kontakt med vänner och släkten, inte minst oss barnbarn. Hon var aldrig rädd för tröskeln som inlärning kan innebära, utan nyfikenheten och kunskapstörsten övervann alltid hindren.

Sista gången som vi alla var samlade – mormor och morfar, min mamma och alla hennes fem syskon och alla barnbarnen – var på en stor middag på hösten 2004 då vi firade morfars 85-årsdag men också deras 60-åriga bröllopsdag. Under middagen höll morfar ett oerhört fint tal till mormor, där han (som på goda grunder anses vara en stor intellektuell i många kretsar) framhöll hur oerhört stimulerande och roligt det är att ”gifta upp sig” över sin begåvningsnivå och beklagade att så få män förstår tjusningen i att vara gift men någon som är intelligentare än de själva. Jag misstänker att han hade helt rätt, både om mormors begåvning och om hur mycket han uppskattade den.

De sista åren av sitt liv var min mormor sjuk, svag och åldrades med all rätt kraftigt tills hon till slut fick somna in i början på det nya året. Men för mig kommer hon alltid vara en vital förebild i sin kunskapstörst, och i att längtan efter att lära sig nya saker, lyssna på andra människor och förstå lite mer om hur världen fungerar alltid är värt besväret.

Vila i frid, mormor.

Löfven blir nog bra – men laget blir avgörande

På sätt och vis är ju Stefan Löfven ett tryggt och nästan försiktigt val. Inte många i partiet kommer opponera eller vara negativa till honom och på det sättet är han okontroversiell. Han har också bred respekt långt utanför partigränsen med sin fackliga bakgrund. Samtidigt är det ju unikt att välja en ledare utanför riksdagen direkt från fackföreningsrörelsen – Löfven är ju inte bara utan riksdagsplats just nu, utan har aldrig haft den typen av parlamentariska uppdrag.

Jag har tidigare skrivit en hel del om processen att välja ledare, och kommer att återkomma i den frågan. Men som person tror jag att Löfven kan vara ett bra namn – kan samla partiet, hög trovärdighet i jobb- och näringspolitiken, facklig förankring, möjlighet att lugna partiet och jobba framåt. Jag är inte heller fullt så orolig för jämställdheten som en del lyft upp – att IF Metall var emot kvinnopotter är inte så märkligt med tanke på att ett fackförbunds uppgift är att ta vara på medlemmarnas intressen. De förespråkade istället låglönepotter vilket sannolikt skulle innebära lika mycket löneöknar för lågavlönade kvinnor som kvinnopotter.Kommunal har också välkomnat valet av Löfven. Dock är det viktigt att få starka företrädare i jämställdhetsfrågor, liksom i miljöpolitiken som inte är Löfvens starkaste kort.

Däremot är det uppenbart att partiet nu måste ta fram ett lag med ökad bredd. De vita medelålders männen måste kompletteras med fler ledande personer. Centralt är ju både vilka som blir gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson. Minst en av dem måste vara kvinna, och om man så småningom ska ha nya talespersoner i olika frågor behöver man se till bredden där. Det finns ett grundläggande problem i att man är ”låst” till riksdagen och att mångfalden i riksdagsgruppen är bristande. En del av förnyelsearbetet fram till valet måste handla om nomineringsprocessen till riksdagslistorna, så att vi får en bredare representation i riksdagen och förhoppningsvis en stor rotation på listorna. Att en stor del av partiets potentiella stjärnor står utanför riksdagen är väldigt problematiskt.

Även om den här akuta fasen av krisen är över, så är det nu arbetet börjar. Det behövs ett nytt ledarteam, och snart behöver arbetet med såväl politikutvecklingen som organisationsarbetet komma igång.

Andra s-bloggar: Högbergs tankar, Martin MobergParkstugan, Mitt i steget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En unik situation?

Jag är en av de många som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat på frågor och hållit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (åtminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. På den posten lär hon vara ohotad under överskådlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att få ett långsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls så säker på att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi får en ledare med lång erfarenhet, stark integritet och ett ettårigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka så tror jag att en sådan person skulle kunna göra stordåd. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast får mest gjort de sista åren på sin andra ”term” när de inte kan väljas om till något.

I bästa fall kan det gå som med påve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, då han var 77 år gammal) som ansågs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) så kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa påve. Ingen hade då kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll på 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. Så man kan ibland få se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Omröstning? i alla fall öppenhet

Igår skrev jag ett inlägg om hur de kanadensiska socialdemokraterna utser sin nya partiledare genom medlemsomröstning, och föreslog en liknande lösning för socialdemokraterna. Inlägget har delats och diskuterats en del (framför allt på facebook så jag kan inte länka) och det har gått ett dygn av ytterligare spekulationer och inga beslut från VU, så jag tänkte utveckla mina tankar.

Först: jag inser ju att ett ordförandeval som genomförs som en direkt medlemsomröstning inte är möjligt med nuvarande stadgar. Däremot finns det ingenting i nuvarande stadgar som säger att det måste gå till som förra gången. Det enda som står (§6 moment 9) är att valet ska beredas av en valberedning som ska utses av förtroenderådet (som alltså måste sammanträda innan det blir kongress nästa gång, oavsett när den blir), hur många personer den ska bestå av, och att nomineringar ska sändas till valberedningen inom den tid som valberedningen bestämmer. Detta ger ju onekligen valberedningen väldigt fria händer, och ingenting hindrar att valberedningen tar emot nomineringar till en rådgivande öppen omröstning, och sedan lägger fram vinnaren som sitt förslag.

Nu inser ju jag också att det kanske är lite utopiskt att tänka sig en sådan ren medlemsomröstning just nu. Kanske är det en tanke vi får skicka till organisationsutredningen och en diskussion inför framtiden. Men som jag poängterar ovan finns det väldigt mycket som går att göra annorlunda inom nuvarande stadgar. Som Ulf Bjereld skrev om i sitt intressanta inlägg igår, så finns det ju en spänning mellan en snabb lösning och en öppen process, men att denna öppna process kan se ut på olika sätt. Och jag tror verkligen att det är nödvändigt med denna öppenhet för att få en förankrad partiledare med ett brett stöd som dessutom får förklara vad hen vill politiskt och därmed få ett tydligt politiskt mandat. På kuppen kommer personen bli välkänd bland väljarna. Vi har möjlighet att få en helt annan typ av partiordförande med en sådan process fram till kongressen -13, än om partistyrelsen utser någon inom sig. Det finns ju heller ingenting som hindrar, om det trots allt blir en valberedning med bunkermentalitet, att någon eller några själva går ut och kandiderar. Det närmaste vi kom förra gången var ju att Mikael Damberg antydde att han skulle säga ja om han blev tillfrågad, och även om det var långt ifrån en öppen kandidatur så  verkar det ju inte ha skadat honom direkt. Jag hoppas att några personer går ut öppet med att de ställer upp – då måste ju såväl valberedning som kongressombud förhålla sig till detta.

Med det sagt, så är det såklart viktigt att man snabbt kommer fram till vilken process man väljer. Efter att ha diskuterat och funderat sedan igår, tror jag att en extrakongress är det sämsta alternativet. Då kommer det bli persondiskussioner ett par månader med ett snabbinkallat förtroenderåd emellan, och jag tror inte det går att få till den öppna process jag önskar mig på den tiden. Jag vidhåller som jag skrev igår att man bör ha en tillfällig lösning, men kanske bör man ändå ha en tillförordnad interimsledare och inte bara partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Den personen bör ägna tiden fram till kongressen att driva på de tre processerna jag skrev om igår (organisation, partiprogram och partiledarval) samt jobba med att samla ihop partiet.Jag är helt övertygad om att det finns ett par personer i riksdagen, säkert också någon/några som sitter i partistyrelsen, som skulle kunna vara lämpliga för ett sådant uppdrag utan att vilja kandidera till posten på kongressen.

Om VU och partistyrelsen inte skulle gå på den linjen, då hoppas jag faktiskt hellre på att de väljer en ny partiledare direkt. Det kan låta paradoxalt eftersom det blir det minst öppna, men om man ändå inte kommer få till en bred och öppen process, då kan man lika gärna ha vinsten av ett snabbt och kraftfullt beslut. Det kommer vara svårt, för ett sådant beslut förutsätter ju att det finns en person att enas kring, som inte är ifrågasatt, har brett stöd, är en seriöst statsministerkandidat och dessutom är villig och har lust att ta på sig uppgiften. Även om det kanske går att kompromissa med den sista punkten (lex Erlander) så är de andra centrala. Om man ska titta efter personer som sitter i riksdagen och partistyrelsen finns inte jättemånga att välja på. I ett sådant scenario finns ju också möjligheten att den personen (om det inte går så bra som det var tänkt) blir utmanad av någon annan på partikongressen. Det vore väl i och för sig betydligt sämre än att ha en öppen process från början, men skulle ju i alla fall innebära att den som sedan är/blir partiledare efter kongressen går in i valrörelsen med ett tydligt mandat.

För tydlighetens skull kanske jag ska säga att jag inte har någon kandidat i nuläget. Jag kan inte se någon självklar person som har allt som krävs för att gå in som partiledare tillsvidare just nu (även om det kanske finns ett par som vore mer lämpade än andra, och som skulle kunna vinna förtroendet på lite sikt). Om det blir en öppen process med flera kandidater så finns det flera som jag hoppas ställer upp, och jag tror att det kan ge andra och mer spännande kandidater än de som kan väljas inom en vecka. Och jag vidhåller det jag skrev igår – vald i en öppen process, helst genom omröstning men åtminstone i öppen konkurrens, kommer jag ställa upp på (nästan) vilken ordförande som helst för partiet.

Slutligen: Det kommer ju som bekant vara nästan ett och ett halvt år mellan partikongressen och valet 2014. För mig innebär tanken på en öppen process fram till partikongressen inte på något sätt att jag tror att valet är förlorat. Tvärtom. Om vi använder det närmaste året klokt kan vi stå rustade starkare än på länge inför valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,