Svenska församlingen i Toronto

När jag skrev här på bloggen att jag skulle åka till Toronto, fick jag några önskningar om saker att blogga om. En av dem var ett besöksreportage från svenska kyrkan i Toronto, och här kommer på begäran ett inlägg.

Finska Agricolakyrkan i Toronto, där även svenska församlingen håller till

Svenska lutherska församlingen i Toronto är en lite speciell utlandsförsamling. De flesta församlingar i Svenska kyrkan i utlandet är formellt en del av svenska kyrkan, och delar av personalen (oftast präster och assistenter) är anställda i Sverige och utskickade på tidsbegränsade kontrakt. Församlingen i Toronto är däremot en svenskspråkig församling i den kanadensiska lutherska kyrkan ELCIC, om än affilierad med (och med visst ekonomiskt stöd från) Svenska kyrkan i utlandet och gudstjänsterna följer svenska kyrkans ordning. Dock är personalen, inklusive prästen Anna Runesson, lokalanställd av församlingen på plats. Rent praktiskt håller man till i gemensamma lokaler med en finsk församling i Agricolakyrkan som ligger nära en tunnelbanestation ca 20 min norr om downtown. Man firar gudstjänst varje söndag, har viss barnverksamhet, en kör och en hel del andra sociala events. Som de flesta  svenska församlingar i utlandet fungerar man inte bara som kyrka utan också som nav för utlandssvenskar. I Toronto finns ett svenskt nätverk, en svensk skola (som delvis bygger på hemundervising) och en aktiv lokalavdelning i föreningen SWEA.

Klockstapeln utanför kyrkan. Ej i funktion, dock.

Själv har jag varit ute i Svenska kyrkan en 5-6 gånger medan jag varit här, och två gånger har jag lett högmässan som vikarie när pastor Anna varit på annan ort. Det har varit väldigt roligt att lära känna en utlandsförsamling – jag har hittills mest känt utlandskyrkan genom kyrkomötet och framför allt då jag var ledamot i Utlandskyrkoutredningen för ett par år sedan. Såväl förutsättningar som villkor och verksamhet är ganska annorlunda mot en vanlig församling i Sverige. Främst förstås ekonomiskt – församlingen i Toronto måste själva dra in stora delar av sina pengar genom frivilliga gåvor, fundraising och sponsorer. Men församlingen ser också annorlunda ut – i en vanlig svensk församling har man ju ofta en kärna av aktiva kyrkobesökare och engagerade i verksamheten, men också många församlingsbor som man ser mer sällan och främst möter i samband med kyrkliga handlingar som begravningar, vigslar och dop. Man har ju också ofta kontakter med olika delar av samhället på sin ort eller stadsdel. I utlandsförsamlingen har man samma kärna av aktiva, men betydligt färre kyrkliga handlingar men desto fler tillfälliga besökare som består av turister eller sådana som jag, som tillbringar en kortare period på en ort. Man har också kontakter med samhället runt omkring, men snarare med olika grupper av svenskar eller svenskkopplade institutioner, än de som ligger i det egna närområdet, nödvändigtvis.

De jag träffat i kyrkan består till stor del av utlandssvenskar som bott länge i Toronto, många av dem i decennier. Men där finns också lite studenter och forskare och en del på tillfälligt besök.

Nu när jag har ganska precis en månad kvar i Toronto hoppas jag i alla fall hinna åka ut till svenska någon mer söndag – i så fall kommer det bilder på interiören av kyrkan också. 🙂

Mina predikningar från församlingen ligger på min predikoblogg: Tredje söndagen i fastan och Andra söndagen i påsktiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mass exodus och andra events

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag, vilket kanske beror på att det blivit mer vardag här och allt inte känns så intressant att berätta längre, och att det inte händer så mycket att berätta om. Jag jobbar på med avhandlingen och har firat påsk (i både anglikanska och svenska kyrkan) och njuter av att det våren kommit tillbaka efter ett litet bakslag i början på april.

Den här veckan har det dock varit lite fler events: Idag ska jag på Show choir Canadas national finals (typ Glee i verkligheten, alltså) som jag kommer skriva mer om, och i torsdags var jag på Ryersons modedesignutbildnings stora avslutningsshow Mass Exodus 2012: Lucid.

Det var spännande att se de ca 50 minikollektionerna med 4-5 looks per designstudent och det var en verklig blandning – en del var ganska ointressant, annat väldigt snyggt, mycket var väldigt ”wearable” men några var mer konstverk än kläder. Tyvärr lyckades jag inte fota särskilt bra och än så länge finns inte så mycket bilder på hemsidan, men showen finns på video här (dock inte den showen jag såg, utan ett urval av 25 designers som fick visa för modeindustrin). Hela showen produceras och genomförs av studenter från flera olika program vilket faktiskt knappast märktes – det kändes otroligt professionellt. Och extra roligt i år var att de enbart använde sig av kanadensiska artister (playlist finns här). När bilderna kommer upp på hemsidan återkommer jag med några av mina favoriter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om NDP och kanadensisk socialdemokrati på Dagens Arena

Idag skriver jag en söndagskrönika hos Dagens Arena om utmaningarna för NDP efter sitt ledarval förra helgen.

Ordförandevalet skedde genom en ren medlemsomröstning. Det gjorde att Mulcair kunde besegra såväl partietablissemangets kandidat, partistrategen Brian Topp, som fackliga kandidaten Peggy Nash. Trots det verkar partiet fast beslutna att gå framåt i enighet – den öppna tävlingen mellan kandidater verkar ha lett till en omfattande medlemsvärvning, stor mediebevakning och flera av de yngre kandidater som inte hade en chans att bli valda verkar ändå ha stärkt sin position i partiet.

Mulcair står nu inför den stora utmaningen att leda detta breda parti och befästa sin position som regeringsalternativ till Harpers allt impopulärare regering, som under våren skakats av skandaler och anklagelser om valfusk. Mulcairs recept för att lyckas är dels ett omfattande organisatoriskt arbete, men också genom en politisk ”modernisering” med en rörelse mot mitten.

Läs hela texten här.

Jag återkommer strax med en fördjupande bloggtext här om själva partiledarvalet och vad jag tycker de svenska socialdemokraterna bör lära sig av NDP.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Partiledarval i NDP – här får medlemmarna rösta

Idag inleder kanadensiska New Democratic Party (NDP) sitt Leadership convention, alltså partikongress enbart för partiledarval. NDP är ett socialdemokratiskt parti som under lång tid varit det tredje största i Kanada efter Liberalerna och Konservativa som i omgångar innehaft regeringsmakten. I förra årets parlamentsval hade NDP historiska framgångar och är nu näst största parti och för första gången ”official opposition” i parlamentet till Harpers konservativa regering. Valframgångarna innebar bl a att liberalerna i princip imploderade och att Quebecks separatistparti Bloc Québécois tappade nästan alla sina platser till NDP, allt mycket tack vare den otroligt populäre partiledaren Jack Layton. Strax efter valet blev det dock känt att Layton insjuknat i cancer, och i augusti avled han. Det är alltså hans efterträdare som ska väljas imorgon.

Jag har tidigare, i samband med partiledarturbulensen i svenska socialdemokraterna, skrivit om NDP:s partiledarval. De har för första gången ordnat en regelrätt medlemsomröstning där varje medlem har en röst, och inga särskilda viktningar finns för parlamentsledamöter eller fackföreningar. Alla kandidater (i nuläget 7 stycken) har på olika sätt kampanjat och partiet har ordnat offentliga utfrågningar och debatter runt om i landet. Reglerna som omgärdar detta kan man läsa här. När det nu är dags för konvent kan man som medlem i NDP rösta på tre sätt: antingen kan man redan i förväg ha skickat in (i pappersform eller elektroniskt) sin röst i rangordning, så att ens förstahandsval får ens röst så länge hen finns kvar i röstningen, sedan går rösten till ens andrahandsval osv. Eller så kan man som medlem delta på konventet och rösta på plats i de olika omgångarna, eller så följer man konventet i realtid och röstar online i respektive valomgång. Det finns alltså stora möjligheter för alla medlemmar att delta.

Konventet börjar idag fredag, och på eftermiddagen kommer de olika kandidaterna presentera sig och pläderingar äga rum, och den första valomgången ske. Resultatet från den (inklusive förhandsrösterna) kommer presenteras imorgon bitti kl 10 (kl 15 svensk tid) och om någon kandidat har fått 50% av rösterna kommer den att vara vald. Sannolikt kommer det behövas flera valomgångar, och då tas den som fått minst antal röster bort (och de återstående kandidaterna ges 30 min betänketid om de vill vara kvar i racet), sedan hålla nya valomgångar med någon timmes mellanrum tills någon valts med 50% av rösterna. Sannolikt kommer det bli ett intensivt kampanjande mellan omgångarna, både på konventsgolvet och på nätet och via telefon/mejl, för att fånga in röster från de kandidater som faller från. Det har diskuterats en hel del om att andrahandsrösterna kanske är det viktigaste i hela valet och att det kanske snarare är den som har bredast andrahandsstöd, än den som är flest förstahandsval, som kommer avgå med segern. Kandidaterna har också offentligt, bland annat i debatter, angett vem de själva har som andrahandsval och tycker att deras supportrar ska rösta på om de själva åker ut.

Eftersom det är en sådan här medlemsomröstning, är det också svårt att på kremlologiskt vis försöka räkna ut vem som vinner, och det verkar som att åtminstone 5 av kandidaterna anser sig ha möjlighet att ta hem det här. Kandidaterna har rätt olika bakgrund och profil, men det verkar på många sätt koka ner till en diskussion om att ”modernisera” partiet dvs gå mot mitten/höger, eller ”hålla fast vid partiets kärna” dvs profilera sig som ett tydligt vänsteralternativ i politiken. Känns retoriken igen? Det märkligaste med detta är att jag inte hört en enda referens till den Europeiska socialdemokratiska diskussionen i detta (även om jag måste erkänna att jag såklart inte läst allt som skrivits och inte följt så mycket intern debatt). Varken till New Labours framgångar på 90-talet eller dess sedermera nedgång, eller till valvinnare som Stoltenberg och Thorning-Schmidt  som samarbetat vänsterut, eller till socialdemokratin i Tyskland och andra länder där idéutvecklingen efter tredje vägens slut varit intressant. Det verkar alltså som att NDP står helt avskurna från den europeiska socialdemokratiska diskussionen såväl som den politiska realiteten där, vilket verkar oerhört märkligt för mig. Givetvis förhåller man sig främst till sin egen politiska kontext, men med tanke på hur annorlunda den kanadensiska politiska kartan är jämfört med USA:s, så borde ju jämförelser eller utbyte med europeiska socialdemokratiska partier vara det naturliga? Eller är det bara de kanadensiska politiska journalisterna som helt struntar i och/eller är okunniga om europeisk politik?

Kandidaterna som verkar ha störst chanser är hur som helst följande:

Thomas Mulcair från Quebec anses vara ”frontrunner” och har bredast stöd i parlamentsgruppen. Han har tydligast profilerat sig som att han vill gå mot mitten, och har faktiskt tidigare suttit i Quebecs parlament för det lokala liberala partiet (som inte har formell koppling till något nationellt parti). Oerhört populär i Quebec och eftersom det har blivit en av NDP:s viktiga baser talar det för honom. Samtidigt finns oerhört mycket motstånd från delar av partiet som inte vill gå mot höger.

Etablissemangets kandidat är Brian Topp som fått stöd från många i partiledningen men verkar ha sämre med stöd i medlemsbasen. Han sitter inte heller i parlamentet vilket kan utgöra ett problem. Uppstickare är dels den fackliga kandidaten Peggy Nash från Toronto som har ett förflutet som huvudförhandlare inom bilarbetarfacket (och som anses vara den främsta anti-Mulcair-kandidaten) och Nathan Cullen från British Columbia (som är partiets starkaste bas) som föreslagit valsamverkan med liberalerna och de gröna för att skapa en majoritet mot de konservativa. Paul Dewar har fått bra siffror i flera mätningar men hans i princip obefintliga franska kommer antagligen utgöra ett alltför stort hinder i ett NDP som som måste vinna Quebec. De två sista kandidaterna, Martin Singh och Niki Ashton, har starka supporters men anses vara chanslösa.

Läs mer om alla kandidater på NDP:s officiella sida, på Wikipedia eller hos politiska räknebloggen ThreeHundredEight.com (inklusive mätningar, sammanställningar av endorsements och insamlade pengar). Eller för den som vill fördjupa sig ordentligt: The Pundits’ Guide to the NDP Federal Leadership Race

Hur som helst kommer partiledarvalet här påverka NDP:s framtida politiska inriktning. Och många här verkar ha ett – inte helt orealistiskt – hopp om att Kanada nästa gång för första gången kan få en socialdemokratisk regering.

Följ konventet live på NDP:s sida, hos CBC:s politiska bloggare Kady O’Malley eller på twitter under taggen #ndpldr
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skarpt läge i tunnelbanefrågan för Mayor Ford

Idag diskuterar city council i Toronto inför sin slutgiltiga omröstning om tunnelbana eller LRT (ovan jord-spårväg) ut till Scarborough. Som jag skrivit om tidigare är det en stor stridsfråga mellan borgmästare Ford som vunnit valet på löftet att bygga tunnelbana och stora delar av city council inklusive TTC:s (lokaltrafikens) ordförande Karen Stintz som vill bygga spårväg som då skulle kunna bli en betydligt mer omfattande satsning eftersom det kostar betydligt mindre.

Sedan jag skrev om detta sist (då hade Ford just förlorat en omröstning om att återuppta de tidigare skrinlagda planerna på LRT) har det varit ett flertal turer fram och tillbaka. Bland annat har city council bytt ut ett antal personer i TTC:s styrelse som var lojala med Ford, efter att samma styrelse gett högste tjänstemannen sparken för att han stött Stinz (hon kunde nämligen inte petas från sitt uppdrag utan majoritet i council). I förra veckan presenterades den politiskt fristående expertrapport som council efterfrågat, och den kom fram till att en satsning på LRT är överlägsen tunnelbana på samtliga punkter, men Ford avfärdade rapporten som ”biased” innan han ens läst den.

Och nu kokar det alltså ner till dagens debatt i council. Det största problemet för Ford är att han inte har någon finansiering för den betydligt dyrare tunnelbanan. Hans inställning verkar vara att börja bygga och räkna med att finansieringen löser sig allt eftersom, främst med privata pengar. Hans allierade konservativa councillors verkar dock inte vilja rösta ja utan full finansiering och olika typer av förslag på skattehöjningar diskuteras enligt Toronto Star.

Det största problemet för Ford är dock inte någon enskild fråga, tror jag, utan hans totala ovilja att kompromissa. Flera politiska kommentatorer har påpekat att det under ett antal tillfällen under den här processen så har det funnits goda möjligheter till att hitta breda politiska kompromisser, men Ford syn på politiken som allt eller inget och kompromiss som feghet verkar bli det som hans viktigaste vallöfte faller på.

Mötet med city council ajournerades kl 20 ikväll utan omröstning, så inget beslut har fattats än.

Här finns länksamling till hela Toronto Stars bevakning av frågan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

krokusar och vårsol

Bild

20120312-204956.jpg

Vi har fått krokusar i trädgården! Inte lika många som grannarna, men ändå. Det är otroligt varmt, igår 17 grader och det ska vara fortsatt tvåsiffrigt i alla fall två veckor till. Mot slutet av veckan ska det bli över 20 grader, säger de. Väldigt härligt med vår!

Mer semester: vårhelg i New York

Upper west side

Efter min tur till Boston (som jag skrivit om nedan) gjorde jag bara ett kort stopp i Toronto innan jag åkte på näta helgsemester till New York. Där hälsade jag på vännerna Olle och Johanna och diskuterade forskning och politik (bl a den här artikeln som de höll på att skriva då), åt god mat, promenerade i stan, joggade i central park, besökte Guggenheim och sjöng karaoke fram till småtimmarna i east village. Största överraskningen var en jättefin promenad i High Lane Park men det kommer i ett eget inlägg snart. Här är några andra bilder så länge.

Guggenheims rotunda. Även om jag gillade konsten så var själva byggnaden i sig värt ett besök.

 

Taket på Guggenheims rotunda inifrån.

Riverside Park, längst västerut på Manhattan. På andra sidan Hudsonfloden syns New Jersey.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kollektivtrafiken politiskt problem för borgmästare Ford

Att Torontos Borgmästare Rob Ford är en kontroversiell figur har jag skrivit om tidigare, och efter hans nederlag med budgeten för några veckor sedan har nu hans vallöfte om att bygga ny tunnelbana från Scarborough till centrala Toronto stött på patrull.

Bakgrunden är att provinsregeringen sedan flera år har satt av pengar för en rejäl utbyggnad av kollektivtrafiken i Toronto. Efter lång utredning och politiska diskussioner antogs under förra borgmästaren David Miller en plan under namnet Transit City som byggde på Light Rail Trains (LRT), alltså spårväg ovan jord (som verkar motsvara ungefär tvärbanan i Stockholm) längs sju högtrafikerade leder, kombinerat med nya busslinjer och sammankopplingar med existerande kollektivtrafik. I den ursprungliga planen ingick också upprustning och nyetableringar i förorter utan särskilt många arbetstillfällen, så planen   innebar också vissa sociala insatser och hade en hög ambition samhällsbyggnadsmässigt.

När Ford valdes till borgmästare hösten 2010 hade han gått till val bland annat på att bygga tunnelbana till Scarborough (som var ett av områdena som skulle få LRT) och eftersom han menade att den större planen var onödig och folk (= hans väljarbas i välmående förorter) vill ha tunnelbana, sa han upp de redan upphandlade kontrakten och började arbeta för en reviderad plan baserad på tunnelbana. Han gjorde en överenskommelse med Premier (= provinsens politiska ledare/guvernör) Dalton McGuinty om en reviderad plan. McGuinty har dock hela tiden menat att det måste vara Torontos city council som avgör vilken plan man slutgiltigt ska välja. Fords nya plan har fått massiv kritik, framför allt för att den är dåligt utredd, riskerar bli otroligt dyr och ge betydligt mindre transport för pengarna.

Förutom att detta är en fråga som involverar både kommun- och provinsnivå, så försvåras den också av hur Toronto och andra kommuner i Kanada styrs. I lokalpolitiken har man nämligen inga politiska partier eller partival, utan de 44 ledamöterna i City Council väljs i personval i respektive valkrets. Givetvis finns ett politiskt spektrum och vissa ledamöter samarbetar, men borgmästaren (som har den 45:e rösten och väljs i personval över hela staden) har inget parti med en majoritet av rösterna, utan måste vinna en majoritet i varje enskild omröstning.

Karen Stintz, TTC Chair

Lokaltrafiken TTC styrs av en nämnd, ledd av councillor Karen Stintz som varit en pålitlig Ford-lojal. Men efter att ha kommit på kant med borgmästare Ford och hans bror, councillor Dough Ford (som enligt många verkar vara den som egentligen driver mycket av politiken) i andra frågor, och efter att Dough Ford inte så subtilt offentligt antydde att hon lätt skulle kunna avsättas om hon inte rättade in sig i ledet, verkar hon ha bestämt sig för att driva sin egen linje. När inget hänt i kollektivtrafikfrågan på länge (och Ford varit ovillig att överhuvudtaget diskutera kompromissförslag)  bestämde hon sig för att sätta hårt mot hårt, och lade fram ett förslag i city council förra veckan om att slå fast att den ursprungliga Transit City-planen ska ligga fast. Förslaget kom som en överraskning för Ford, och Stintz gick segrande ur kraftmätningen när city council röstade för hennes förslag med röstsiffrorna 25-18.

Fords kommentar var att hela omröstningen var ”irrelevant” eftersom det ändå är provinsen som avgör, men provinsregeringen verkar vilja stöda den plan som får majoritetsstöd i council.

Frågan verkar dock inte avgjord. Bröderna Ford har gett sig ut på tunnelbanekampanj, medan Toronto Star fått tag på en rapport som presenterades för Ford för ett år sedan som visar att underlagen som tunnelbaneplanerna byggt på är högt överskattade vad gäller befolkning och arbetstillfällen i Scarborough och att behovet av en tunnelbana alltså är mindre än Ford hävdat. Ford anklagas nu för att ha mörkat rapporten, men han vill inte kommentera saken.

En längre analyserande artikel finns i The grid.

Lokalpolitiken här är onekligen färgstarkare här än hemma. Lär återkomma med fler rapporter.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,