Ny tillvaro på ny plats

Den här bloggen har knappt uppdaterats sen disputationen för drygt ett och ett halvt år sedan. Sen dess har jag varvat kyrkjobb i Uppsala med några små forskningsprojekt, men sedan 1 maj har jag börjat en helt ny tillvaro som menighetsprest (=komminister, alltså församlingspräst) i Trefoldighetskirken i centrala Oslo. Den ingår i Sentrum & St Hanshaugens sokn i norska kyrkan. Kärleken och äventyret har lockat mig till Oslo, och nu blir det en ny vardag som jag planerar ska gälla på lång sikt. Mandatperioden ut (=t ill och med 2017) planerar jag att sitta kvar i kyrkomöte och kyrkostyrelse i Sverige men övriga uppdrag i Sverige håller jag på att fasa ut eller har avslutat.

Kanske kommer predikningarna (på norska eller svenska) hamna på min predikoblogg martaspredikningar.blogspot.com så småningom, kanske kommer mitt nya hemland och tillvaro göra att jag blir sugen på att börja blogga igen. I så fall händer mer här snart.

För er som är i Oslo ska jag välkomnas formellt i gudstjänsten på söndag 7/6, kl 19.00 i Trefoldighetskirken. Välkomna!

Medier om avhandlingen

Såhär två veckor efter disputationen är jag fortfarande lite omtumlad, då det dessutom hänt en del i min arbetssituation och livet i övrigt. Men jag tänkte att det kunde vara läge att samla ihop några länkar till de som skrivit om min avhandling. Än så länge är det mest kyrkliga medier och bloggar men jag har gjort ytterligare två intervjuer. De väntar jag dock med tills de finns publicerade.

Dagen: Religiösa står sig slätt i debatten. (nyhetsartikel)

Kyrkans tidning: Medierna sätter agendan i religionsdebatten. (ledare)

Sändaren: Lägg ängsligheten åt sidan (ledare)

Och så några kyrkliga bloggar från varsin ringhörna:

Bloggardag: http://bloggardag.blogspot.se/2013/10/lat-oss-hjalpa-medierna.html

Dagens Seglora: http://dagensseglora.se/2013/10/29/kavla-upp-armarna-och-gor-er-horda/

 

Avhandling på gång

Den här bloggen har levt ett relativt innehållslöst liv det senaste året med några få undantag. I mitt liv har det dock hänt en del annat, framför allt har jag skrivit färdigt min avhandling. I slutet på oktober ska jag disputera på avhandlingen Public Religions in Swedish Media: A Study of Religious Actors on Three Newspaper Debate Pages 2001-2011 i Uppsala. Nu finns abstractet till avhandlingen utlagt här, under fliken Publikationer, Uppsatser och papers. Inom kort kommer en svensk sammanfattning läggas ut, och i början på oktober kommer hela avhandlingen kunna laddas ner från universitetets publiceringsportal.

I samband med att jag avslutar doktorandstudierna har jag påbörjat ett vikariat som präst i Vaksala kyrka, Uppsala, där jag ska jobba under hösten samtidigt som jag gör färdigt det sista med avhandlingen och disputationen. Det gör också att bloggen Martas predikningar lär vakna till liv igen snart.

Om islamofobi och ett drev som spelar på negativa stereotyper

I debatten inför och efter Omar Mustafas avgång är vi många som pekat på de islamofoba tendenser som visat sig i drevet, något vi bland annat skriver om i den debattartikel på SvD Brännpunkt som jag varit med och undertecknat. En invändning mot detta har varit att det måste vara möjligt att kritisera muslimer och islam/muslimska organisationer och idéer utan att bli anklagad för islamofobi. Så är det naturligtvis, men det jag har syftat på har inte varit den ursprungliga kritiken i sig, utan hur den uttrycks och fått fäste, hur osakligheter kunnat sägas och föras vidare okritiskt. Jag tror inte heller att det går att förstå det här drevet utan att sätta det i relation till mediebilden och synen på muslimer i det svenska samhället generellt. Därför tänkte jag i det här inlägget skriva lite om forskning om muslimer, medier och islamofobi, bland annat utifrån min egen avhandling.

Det är ett väl belagt faktum genom forskning, att attityderna i Sverige till muslimer är mer negativa än till många andra minoritetsgrupper. T ex i Mångfaldsbarometern som gjorts flera år på Uppsala universitet framgår detta, liksom i de återkommande SOM-undersökningarna. Attityden till invandring har blivit stadigt mer positiv under många år i Sverige (se tex artikel av Marie Demker om SOM-materialet här), och även om de negativa attityderna mot muslimer också minskar, så är de fortfarande betydligt mer utspridda i befolkningen. Det är alltså ingen slump att sd, liksom många andra högerpopulistiska partier i Europa numera hellre pratar om muslimer än om invandrare.

Det tankekomplex som kallas för islamofobi, som bygger på gamla orientalistiska föreställningar om muslimer som ”de andra”, som har något att dölja, som är opålitliga och en i grunden annan kultur, tillsammans med den konsprirationsteori som brukar kallas eurabia, finns nog medvetet närvarande hos en ganska liten del av befolkningen. Detta tankekomplex har beskrivits och analyserats utförligt, t ex av Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i boken Islamofobi (2010), och i journalisten Andreas Malms Hatet mot muslimer (2009). Men även om en minoritet av svenskarna medvetet har starkt negativa attityder till muslimer (Mella & Palm uppskattar det till ca 20% i mångfaldsbarometern) så finns tankespåren från den här idétraditionen betydligt mer spridda bland befolkningen, och har långa historiska rötter, vilket inte minst Gardell visar i sin bok.

En bidragande orsak till negativa attityder gentemot islam och muslimer i Sverige och västvärlden i övrigt är den mestadels negativa mediebevakningen av såväl muslimer i väst som av den muslimska världen. Detta beskrevs redan av Edward Said 1981 i Covering Islam: how the media and the experts determine how we see the rest of the world (ny upplaga 1997) men har belagts ett antal gånger i olika studier, såväl i USA, Europa som i Sverige. En bra, ganska ny bok är Framing Muslims : stereotyping and representation after 9/11 (2011) av brittiska medieforskarna Peter Morey och Amina Yaqin. Några exempel på svensk forskning i ämnet finns tex i denna översikt (på engelska) av islamforskaren Göran Larsson (från 2006). Naturligtvis är inte all mediebevakning av muslimer och islam negativ, men övervägande del, och den bygger ofta på vissa stereotyper.

Den amerikanska islam- och medieforskaren Nabil Echchaibi på University of Colorado at Boulder, som jag lyssnade på vid en akademisk konferens i somras, beskrev muslimers (i USA) situation i relation till medier som ”double trap of representation”. Den negativa mediebilden är så stark att det inte går att börja i någon annan ände. När muslimer på olika sätt försöker medverka i medier för att gå emot de negativa stereotyperna så blir det ändå i relation till de negativa bilderna inte minst genom att ta avstånd till våld och extremism, och de riskerar då att skapa en ny sterotyp, den ”goda muslimen” och även om syftet är att få en bredare bild så är sterotyperna så starka att de riskeras att förstärkas ytterligare.

I min egen forskning där jag studerar debattartiklar skrivna av religiösa aktörer syns den här tendensen väldigt tydligt. I min avhandling tittar jag på alla debattartiklar skrivna av någon typ av religiös aktör i tre svenska dagstidningar (DN debatt, SvD Brännpunkt och Expressen sidan 4) under perioden 2001 – 2011. Avhandlingen som helhet fokuserar alltså inte just muslimer (eftersom en majoritet av artiklarna är skrivna av kristna) men i ett kapitel analyserar jag artiklarna skrivna av muslimska respektive judiska företrädare. Det är i mitt material väldigt tydligt att de muslimska aktörerna skriver mer defensivt än de kristna, eller förhåller sig mer aktivt till de negativa bilderna. Många artiklar handlar om att på olika sätt försöka förklara muslimsk tro och att den är kompatibel med svenska värderingar. I materialet finns en spänning mellan att å ena sidan vilja visa på den islamofobi och rasism som möter muslimer i Sverige och de många sociala problem och ökade klyftor som inte beror på religion men i hög grad drabbar muslimer; och å den andra sidan visa att muslimer inte står i konflikt med det svenska samhället, att man själv har ett ansvar för att ta avstånd från våld och extremism och för att integreras mer i Sverige. Jag uppfattar den här balansgången som ett uttryck just för det som Echchaibi beskrev, att de negativa bilderna i så hög grad bestämmer samtalet att även försöken att motvisa dem riskerar att bekräfta att detta är den ”naturliga” utgångspunkten.

Och det är just här det blir relevant att tala om islamofobi och negativa stereotyper i relation till drevet mot Omar Mustafa. Den ursprungliga kritiken från Expo var inte islamofobisk, men efter att Mustafa tagit avstånd från de tidigare inbjudna talarna till islamiska förbundet, så dök en rad påståenden upp som återgavs i många medier utan att någon verkade granska dem. Flera av dem anspelade på idéer om en muslimsk konspriration, t ex Expressens helt felaktiga uppgifter om miljoninkomster med oklart ursprung eller diverse artiklar som argumenterade för att muslimer ”inflitrerar” socialdemokratin. Men också det faktum att människor uppenbarligen inte litade på Mustafa när han klart och tydligt deklarerade sina egna uppfattningar utan förutsatte att han hade en dold agenda, att ”egentligen” tyckte något annat än det han sa och hade sin lojaliet någon annanstans. Därför kunde beskrivningarna från den s k ”familjestadgan” presenteras som Mustafas uppfattningar trots att han tydligt deklarerat något annat. Som vi skrev i debattartikeln: ”Partikamrater och journalister hade knappast så okritiskt spridit felaktiga uppgifter om dessa inte redan bekräftat deras egna föreställningar om muslimer. ” Till det kommer mindre offentliga uttryck, som en del mycket obehagliga diskussioner förda i olika kommentarstrådar på facebook (även av partikamrater) som mer direkt ger uttryck för det islamofobiska tankekomplexet. Veronika Palm, ordförande i Stockholms ak har också vittnat om hur hon under veckan överösts av mejl med hat mot muslimer.

En kritisk granskning och diskussion är inte islamofobi. Men det går inte att förstå drevet utan att sätta in det i den kontexten. Alla som skriver i medier, som för artiklar vidare i sociala medier och bilder sig en uppfattning om saker utifrån dem, har ett stort ansvar att se förbi de första intrycken och göra både källkritik och fundera vilka stereotyper som förusätts och förstärks. På den punkten är det oerhört många som inte bara brustit utan klappat ihop totalt i det här drevet.

Min avhandling med arbetstiteln Public Religions in Swedish Media: a study of religious actors on opinion pages 2001-2011 kommer ut i höst i samband med att jag disputerar vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Där kommer jag skriva om vilka religiösa aktörer som deltar i svensk samhällsdebatt, i vilka frågor och på vilket sätt, och kommer sätta det i relation både till teori och forskning om sekularisering och religion i offentligheten och till forskning om religion och media.

[Uppdaterad: eftersom jag misstänker hur diskussionen här skulle kunna utvecklas har jag slagit på förhandmoderering av kommentarer. Inget hatiskt, osakligt eller grovt otrevligt kommer tillåtas, inte heller anonyma kommentarer]

Därför gillar jag förslaget om ny struktur för Svenska kyrkan

Imorgon tisdag börjar årets kyrkomöte, och årets tveklöst största fråga är den så kallade Strukturutredningen vars förslag nu remissats och behandlats och ska upp till beslut. Det handlar om en omstrukturering av Svenska kyrkans lokala nivå – det som idag är församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter – och har diskuterats en hel del internt, men inte särskilt mycket utanför Svenska kyrkan (och i kyrkan mest av förtroendevalda, skulle jag gissa). I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag lyfter några präster fram en del farhågor kring förslaget, och även om jag inte håller med skribenterna särskilt mycket alls då jag är en varm anhängare av förslaget, så har de rätt i att det inte diskuterats tillräckligt utanför remissrundor och sammanträdesrum. Jag tänkte här försöka ge en bakgrund, ge min bild av förslaget samt förklara varför jag tror att det här löser en hel del problem och ge stora möjligheter för Svenska kyrkan i framtiden.

Bakgrunden till Strukturutredningen var från början en motion i kyrkomötet av de dåvarande biskoparna Caroline i Stockholm och Sven i Växjö (motion 2007:49). De såg båda hur de i sina respektive stift, trots att de är väldigt olika, såg gemensamma problem i att den lokala nivåns struktur inte längre är adekvat för verkligheten. Den svenska församlingsindelningen bygger bokstavligt talat på en medeltida indelning och geografi och demografi har sedan länge sprungit ifrån den gamla sockenindelningen. Detta, i kombination med den utveckling som varit sedan kyrka-stat-reformen år 2000 och de församlingskriterier som kom i och med den nya kyrkoordningen samt ett minskande medlemsunderlag (och därmed ekonomi), har lett till ett stort antal församlingssammanläggningar. Istället för att bara fortsätta lägga ihop församlingar (och få alltmer komplicerade samarbetsstrukturer) bör en mer genomgripande genomlysning av den lokala strukturen ske, ansåg biskoparna. Kyrkomötet höll med, gav kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning vilket gjordes. Utredningens betänkande Närhet och samverkan (SKU 2011:2) presenterades i mars 2011. Det förslag som kyrkostyrelsen nu har lagt är lite modifierat, men i princip i enlighet med utredningens förslag (utom vad gäller förvaltningen av kyrkobyggnader, men det kan vi lämna därhän) och har fått mycket brett stöd i remisserna från församlingarna.

En viktig del av bakgrunden för förslaget är att Svenska kyrkan står inför en krympande medlemsskara och därmed ekonomi under överskådlig framtid. Det stora medlemstappet beror inte främst på aktiva utträden, utan på att det är betydligt färre som döps och träder in bland de som föds, än andelen medlemmar bland de som avlider. Det beror till ganska stor del på att andelen andra religioner/kyrkliga traditioner är betydligt högre bland de som föds än de som dör. Samtidigt finns en fortsatt hög ambition inom Svenska kyrkan, och en stor förväntan från övriga samhället (inklusive i Lagen om Svenska kyrkan) på att kyrkan även fortsättningsvis ska vara rikstäckande, ha en varierad och inkluderande verksamhet, ha kyrkobyggnader och kultur som är tillgängliga, fira gudstjänster och dop, vigslar och begravningar, samt i minst lika hög grad som idag finnas tillgängliga i samhälleliga kriser och när människor har det svårt. Förväntningar på kyrkligt engagemang i välfärd och socialt arbete verkar snarare öka än minska. I den här situationen, med minskande resurser och bibehållna ambitioner samtidigt som demografin och geografin förändrats, behövs en lokal struktur som är långsiktigt ekonomiskt hållbar, som är flexibel så att den kan förändras när samhället förändras, är modern i meningen kombinerar tydligt ledarskap (och god arbetsmiljö) med demokratiskt inflytande, och ger kyrkan lokalt de bästa möjligheterna att fullgöra sin grundläggande uppgift.

Idag består den lokala nivån på många håll av församlingar som utgör ett pastorat (och alltså har en gemensam kyrkoherde), och dessa pastorat (eller enskilda församlingar i några fall) har ofta gått tillsammans i en kyrklig samfällighet. De kyrkliga samfälligheterna har gemensam ekonomi och fungerar som arbetsgivare, men bedriver ingen egentlig verksamhet förutom begravningsverksamhet. Denna modell löser vissa problem men skapar också andra problem. Det främsta problemet med kyrkliga samfälligheter är att ekonomi och ansvar skiljs åt – på den nivån där de övergripande ekonomiska besluten tas, finns visserligen en kyrkonämnd men ingen kyrkoherde eller annan pastoralt ansvarig. Det finns inga gemensamma styrdokument (t ex församlingsinstruktion) förutom budgeten och trots att det är direktval till samfälligheterna är de i verkligheten ofta mer av samarbeten mellan församlingar. Tanken är att samfälligheterna ska vara ett administrativt och organisatoriskt stöd, men erfarenheter från flera håll tyder på att risken är att samfälligheten till slut styr församlingarna.

I det liggande strukturförslaget (som kan läsas i kyrkostyrelsens skrivelse här) föreslås att den lokala nivån ska renodlas, så att det blir en nivå som har direkta val, utdebiteringsrätt (alltså egen ekonomi från kyrkoavgifter), en kyrkoherde (=pastoralt ansvarig chef). På denna nivå beslutas övergripande om ekonomi och inriktning för verksamheten, där anställs personal och där ligger huvudansvaret för det som idag hör till församlingarna/den lokala nivån, det ska bl a finnas en gemensam församlingsinstruktion (ungefär = verksamhetsplan). Den här lokala nivån kan antingen utgöras av en församling, eller av ett pastorat som delas in i församlingar. Om flera församlingar utgör ett pastorat, sker alltså direkta val till pastoratsnivån, där finns kyrkoherden och kyrkoråd (=styrelse). Ett pastorat som är indelat i församlingar har ett församlingsråd för varje församling som utses av (det gemensamma) kyrkofullmäktige och kan delegera i princip allt som rör församlingen till församlingsrådet. Man är dock inte låst vid en viss församlings- eller organisationsstruktur utan kan vid behov välja andra organisationsmodeller.

Enligt förslaget ska de samfälligheter som finns idag automatiskt (om man inte beslutar något annat) omvandlas till pastorat 1 jan 2014 (efter kyrkovalet nästa år, alltså). Nu har inte alla fattat beslut om hur man ska göra, men många medelstora svenska städer skulle då utgöra ett pastorat vardera, till exempel Västerås och Uppsala.

För mig är tre riktigt stora huvudpoänger med förslaget: tydlighet, långsiktighet och flexibilitet. Den första är tydligheten och enkelheten i det gemensamma regelverket: det blir ett förtydligande i att styrning och ledning hör ihop, det kommer finnas ett pastoralt ledarskap och en gemensam strategi i det som idag är samfälligheter. Istället för ett lapptäcke av olika styrformer som ofta är oklara för alla inblandade blir det ett gemensamt regelverk och klarhet i var ansvar ligger.

Den andra stora poängen är långsiktigheten. Med dessa stora pastorat skapas en nivå som är ekonomiskt hållbar, tillräckligt stor för att fungera som stabil arbetsgivare, som i en krympande ekonomi kan omfördela resurser så de används bäst. Det är tråkigt att fundera i de banorna men de närmaste decennierna kommer Svenska kyrkans ekonomi krympa mycket kraftigt. Istället för att vart tredje år göra nedskärningar för att med jämna mellanrum sedan göra sammanslagningar eller andra smärtsamma (och politiskt svårgenomförbara) förändringar skapas nu en form som är mycket bättre rustad för att ta ett större ansvar och grepp kring utvecklingen av Svenska kyrkans verksamhet på en ort.

Den tredje stora poängen, som följer av de tidigare, är flexibiliteten. I och med att bara den här övergripande pastoratsnivån regleras i kyrkoordningen, blir det en stor frihet för att organisera sig lokalt. Många av farhågorna kring utredningens förslag handlar om att det blir mer toppstyrt med val till pastoratet istället för till församlingen. Men det finns inget som säger att det behöver bli så i den dagliga verksamheten, eller att församlingsindelningen eller för den delen arbetslag eller verksamhet behöver följa dagens församlingsgränser. Det finns enorma möjligheter att tydligare ställa den gudstjänstfirande lokala församlingen i centrum på de platser där det är vad som behövs, på andra kan man kombinera verksamhet i församlingarna med pastoratsöverskridande arbetslag. Det blir en större flexibilitet för de som engagerar sig att även ta förtroendeuppdrag – det blir t ex möjligt att väljas till ett församlingsråd även om man bor i en annan församling (i samma pastorat), något som har diskuterats länge. Här finns också en enorm möjlighet att komma över gamla revirstrider och hitta nya sätt att arbeta tillsammans och hitta det allra bästa sättet att vara kyrka på just sin egen ort, i just den här tiden.

Det blir också en möjlighet för många små församlingar att återuppstå, eller nyskapas. Sedan år 2000 har över 1000 församlingar försvunnit i Svenska kyrkan på grund av församlingssammanläggningar. Gamla socknar som inte kunnat upprätthålla de krav på till exempel ett eget kyrkofullmäktige eller kyrkoråd som finns i dagens regler, de kan i den nya organisationen kanske återskapas. Och i större städer där församlingarna idag är stora kanske det som nu heter distrikt bli egna församlingar, om det är vad som passar bäst.

Jag kan förstå att det vid en första anblick ser ut som att det blir ökad toppstyrning med det nya förslaget. Men det ges en enorm möjlighet till kreativitet och nya former. De lokala behoven kommer ges större plats i utformningen. Och alternativet till att ta det här beslutet är inte status quo: utan en förändrad struktur kommer sammanläggningarna fortsätta och snart kommer inte bara landsbygden utan även städerna behöva hitta de här formerna. Jag ser en risk att vi backar in i framtiden med en struktur som inte lever upp till de behov de lokala församlingarna har.

Det finns naturligtvis svagheter med förslaget också, men jag tycker nog att de flesta problemen antingen är överkomliga, eller redan är på väg att utredas (som former för samverkan för begravningsverksamheten, eller domprostens ställning). Jag ser mycket fram emot att diskutera strukturförslaget de kommande veckorna, dels i kyrkomötets organisationsutskott, dels i andra mer öppna fora.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

J’accuse: skinkmackan!

I Almedalen bjuds det på mycket. Lobbyister och näringslivet bjuder på vin och mat, folkrörelser och mindre organisationer bjuder mest på kaffe. Men på många ställen kan man också få en macka, både till frukost och på eftermiddagen.

Man misstänker ju att syftet med att bjuda är att folk ska komma dit, tycka det är trevligt och hålla sig pigga och mätta och på gott humör. Och inget fel med. Men trots det serveras det förvånansvärt ofta något som många – i alla fall i vissa grupper – inte äter: skinkmacka.

Som vegetarian litar jag oftast inte på att det bjuds på något jag kan äta, men det är ju inte bara veggisar som inte äter skinka. Jag har svårt att att tro att det är många som ens skulle tänka på saken om det bjöds på ostmacka istället för skinka – förutom de som av något skäl inte äter kött alls, och de som av religiösa eller andra skäl inte äter just fläskkött. Det är en tillgänglighetsfråga – varför sätta upp hinder för några, istället för att bjuda på något som (nästan) alla kan äta?

Nu är ju detta inte bara ett problem i Almedalen – det går till exempel inte att äta frukost på SJ:s tåg utan att få mackan besudlad med skinka och på många andra ställen är kött/fläsknormen förhärskande. Men just när man vill bjuda på något för att vara välkomnande för sina gäster kan man ju tycka att man kan bjuda på något som inte direkt avvisar veggisar, judar och muslimer.

Jag har nu irriterat mig i tystnad länge nog. Jag uppmanar helt enkelt: bort med skinkmackan! Gör det enkelt för er och bjud på ostmacka, eller var lite mer fantasifull och bjud på något annat vegetariskt eller varför inte en vegansk hummusmacka. Jag betvivlar starkt att någon kommer klaga på att det inte finns skinka på mackan, medan vi är många som kommer vara mätta och glada.

(p.s. vill du läsa om vad jag gjort i Almedalen mer än att irritera mig på skinkmackor kan du läsa på kristenvanster.wordpress.com)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

På plats i Almedalen

Nu har jag, något medtagen efter en väldigt tidig morgonresa till färjan, landat i Visby. Idag drar Almedalsveckan igång och jag är här för att blogga – främst på Kristen vänster, bloggen för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Det kommer lite länkar här under veckan, men gå in där och läs direkt istället!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Snart på väg hem

Min tid i Toronto lider mot sitt slut – på tisdag förmiddag lyfter planet mot Arlanda via New York. Nu återstår mest packning och organiserande. De kommande dagarna kommer jag nog posta några inlägg av mer sammanfattande karaktär om Toronto och Kanada, reflektioner jag gjort och så.
På onsdag morgon landar jag i Sverige. Bloggen finns ju kvar men vi får se lite hur jag kommer skriva där framöver. Jag har ett år av intensivt avhandlingsskrivande framför mig så något intensivt och kontinuerligt bloggande blir det nog inte.

Studentprotesterna i Montréal

Sitter på tåget tillbaka till Toronto efter en långhelg i Montreal med lite jobb (en workshop med kanadensiska religion- och mediaforskare på Université de Montréal) och några dagars semestrande. Det många säger om Montreal är att det är så europeiskt – och visst påminner delar av stan mycket om södra Europa. Även om jag nog ärligt talat känner mig mer hemma i Toronto.

Montreal har de senaste månaderna framför allt förekommit i nyhetsrapporteringen i samband med de stora studentprotester och strejker som pågått hela våren. Liksom på andra håll handlar studenternas missnöje om höjda studieavgifter, och studenter runt om i Quebec men framför allt i största staden Montreal (som har flera stora universitet, förutom UMontreal ligger McGill, Concordia och Université du Québec à Montréal där) har protesterat mot vad man uppfattar som ett sviket löfte när avgifterna nu höjs.

I Kanada är det provinserna som beslutar över och organiserar all utbildning, men med viss finansiering från den federala nivån. Quebec har traditionellt (och fortfarande) klart lägre utbildningsavgifter än resten av landet, och har generellt styrts av mer vänsterlutande regeringar än många andra provinser och har därmed också en högre ambition i välfärdssystemen överlag (mer likt europeiska länder) än övriga Kanada. Det gör att många studenter kommer från andra provinser för att studera där. Den liberala provinsregeringen har i vintras föreslagit att avgifterna ska höjas med 75% över fem år (även om de nu som en kompromiss föreslagit att höjningen istället ska ske över sju år) vilket alltså lett till att stora grupper av studenter sedan i mars strejkat, protesterat på gatorna (ibland med våldsamma konfrontationer med polisen) och mobiliserat en stark studentrörelse.

Utanför Quebec är förståelsen varierande, framför allt pga av de i mångas ögon låga avgifterna, men historiskt har i Quebec funnits amibitionen och även inriktningsbeslut på att gå mot en avgiftsfri modell som i de skandinaviska länderna. Då uppfattas naturligtvis den stora höjningen som ett svek. (Intressant radioreportage om just detta och lite mer bakgrund till protesterna finns hos CBC här). Samtidigt är uppslutningen bakom protesterna inte total bland studenterna – många är visserligen kritiska mot avgifterna men många är mer intresserade av att fortsätta sin utbildning än att strejka. Konfrontationer har inte bara skett mellan protesterande studenter och polis, utan även mellan de protesterande och andra studenter.

CBC news: Collage classes suspended

Efter flera månaders protester och även vissa förhandlingar mellan studentföreträdare och provinsregeringen verkar nu regeringen – efter att provinsens utbildningsminister Line Beauchamp avgick i veckan – ha fått nog. De har dels tvingat fram ett kommunalt maskeringsförbud under demonstrationer, dels helt sonika beslutat att avbryta universitetens termin med omedelbar verkan och återuppta undervisningen till höstterminen, samt har genomfört vad som i praktiken är ett demonstrationsförbud. Den sk Bill 78 har mött stora protester bland studenterna efter att den röstades igenom i fredags, och i fredags kväll var det demonstrationer igen. Denna gång gick de förbi utanför mitt hotellfönster och jag lyckades ta ett par skakiga bilder genom fönstret.

För mer om studentprotesterna kan man läsa på wikipedia eller Montreal Gazettes samlade rapportering.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vårblommor

Även om våren kom tidigt till Toronto med osedvanligt varm mars, så har det varit svalare i april. Nu ler dock majsolen (även om det regnar just idag) och det har varit varma dagar. Och syrénen blommar redan! Här kommer lite bilder från vägen mellan hemmet och kontoret genom Cabbagetown.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,