Mina vallöften: en solidarisk, engagerad och öppen folkkyrka i hela landet

Imorgon är det kyrkoval, Svenska kyrkans medlemmar har möjlighet att påverka vilka som ska styra på de tre beslutsnivåerna under fyra år framöver. I traditionella och sociala media handlar det mesta om Sverigedemokraterna, om valsystemet och om de politiska partierna, och mindre om sakfrågorna som ligger på bordet. Därför tänkte jag skriva lite om mina vallöften – vad jag vill ägna mig åt om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet. Vi socialdemokrater går till val på ett 12-punktsprogram som du kan läsa här (klicka på +-tecknet efter varje punkt för att läsa mer). Av dessa är det några jag särskilt vill ägna mig åt de kommande fyra åren.

Fortsatt solidarisk finansiering, för en öppen kyrka i hela landet

Den senaste mandatperioden har mycket kyrkopolitiskt arbete, i kyrkomötet såväl som på lokalplanet, handlat om den så kallade strukturreformen. Efter en lång och välförankrad utredning har nu en förändring av Svenska kyrkans struktur genomförts, som sjösätts i och med detta kyrkoval, för att på ett långsiktigt sätt ge möjlighet för församlingarna att samverka utan att upphöra som egna församlingar. Jag har skrivit mer utförligt om detta tidigare. Den ska dock inte ses som en enskild reform, utan är en del i ett mer långsiktigt arbete för att ställa om Svenska kyrkan till långsiktigt hållbara strukturer för såväl finansiering som verksamhet. När en minskande andel av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, och den geografiskt och demografiskt inte ser ut som den gjorde då många av kyrkobyggnaderna uppfördes, måste det finnas både en vilja till solidarisk finansiering och kapacitet att förvalta byggnader såväl som verksamhet.

Under den kommande mandatperioden kommer den pågående utredningen om utjämningssystem, clearing och vård av kyrkobyggnader att slutföras. Även om det låter som ospännande och tekniska ämnen, så handlar det just om en solidariskt finansierad öppen folkkyrka i hela landet. Öppen folkkyrka här menar jag även i bokstavlig bemärkelse, alltså att kyrkobyggnaderna ska finnas kvar, användas och hållas öppna. Om jag får fortsatt förtroende i kyrkomötet (och särskilt om jag får fortsätta i Organisationsutskottet) lovar jag att arbeta för en lösning som innebär fortsatt solidarisk finansiering och gemensamt ansvar för kyrkan i hela landet.

En solidarisk folkkyrka i samhället och världen

Det sägs ibland att ordet öppen folkkyrka är en floskel. För mig betyder folkkyrka dels att folket – inte bara präster – är med och bestämmer och tar ansvar, men framför allt att en folkkyrka har ambitionen att finnas till för och bry sig om hela folket, inte bara de mest engagerade. Och då får det konsekvenser i ett engagemang utanför de egna aktiva medlemmarnas tillvaro, i Jesu efterföljd. Det sker dels genom att vara aktiva partners i lokalsamhället och finnas på skolor, sjukhus, fängelser och högskolor; dels genom diakoni vara inte bara ett konkret stöd till utan också en röst för utsatta och marginaliserade grupper. Det handlar också om att se utanför våra egna gränser, för ett fortsatt starkt internationellt arbete och en röst för fred och rättvisa i världen. Alla dessa frågor gör att Svenska kyrkan ibland tar ställning i frågor som uppfattas som politiska – det är en nödvändig konsekvens av att vara kyrka i världen. Oavsett vilken färg regeringen kommer ha de närmaste fyra åren måste Svenska kyrkan kunna stå upp för de minsta, som är våra bröder och systrar.

I kyrkomötet vill jag fortsätta arbeta för ett starkt internationellt arbete, en tydlig röst för fred och rättvisa och ett aktivt engagemang lokalt och nationellt för ett sammanhållet, solidariskt samhälle.

En kyrka med delaktighet och engagemang

I svenska kyrkan pågår sedan ett antal år arbetet med en ny kyrkohandbok, alltså ordningar, formuleringar och former för gudstjänster. I år pågår försök med nya ordningar i ett antal församlingar, och under nästa mandatperiod kommer det arbetet gå in i beslutsfasen. Det kommer vara en viktig uppgift för det nyvalda kyrkomötet. Jag vill arbeta både för formuleringar och ordningar som gör evangeliet och den kristna gemenskapen levande i gudstjänsterna, med språk och former som både bär kyrkans långa tradition och samtidigt är begripliga och meningsfulla för människor idag.

Delaktigheten och engagemanget ska genomsyra gudstjänsterna, men också församlingarnas arbete i övrigt. På många håll har arbetet med frivilliga kommit långt, på andra ställen drivs den svenskkyrkliga verksamheten främst av anställda. Svenska kyrkan ska vara en bra arbetsgivare, men också en möjliggörare för frivilliga engagerades insatser. Det här hänger också ihop med den ovanstående punkten – det är främst genom engagerade frivilliga som vi kan vara en engagerad kyrka i lokalsamhället. Om jag blir vald till kyrkomötet ska jag fortsätta arbeta för engagemang och delaktighet, såväl i handboksarbetet som i övrigt församlingsarbete och hitta sätt som de nationella strukturerna kan underlätta ett sådant arbete.

Ja, det var några av de saker jag vill ägna mig åt i kyrkomötet. Valet äger rum imorgon söndag 15/9, och allt du kan behöva veta om själva valet kan du läsa hos Svenska kyrkan.

Strukturbetänkandet på nätet

I ett tidigare inlägg skrev jag om varför jag tycker att förslaget om ny struktur för Svenska kyrkans lokala nivå är ett steg framåt. Det skrev jag inför kyrkomötets första session, där vi diskuterade förslaget i organisationsutskottet. Nu finns utskottets betänkande, alltså förslaget och hur vi resonerat kring det, utlagt på nätet. Du kan ladda ner hela betänkandet här.

Som man kan se i förslaget finns en bred enighet, på två punkter finns reservationer från två olika ledamöter (av 15) så det är högst sannolikt att utskottets förslag kommer att gå igenom i kyrkomötet och strukturen som den beskrivs i förslaget alltså börja gälla från nästa kyrkoval och träda i kraft 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tidskriften Evangelium är här

I veckan kom första numret av den digitala kulturtidskriften Evangelium. Det är tidskrift för svenskkyrklig idé, kultur och kritik och har startats av en ideell förening. Tanken är att ge utrymme för samtal och idé utan att fastna i de vanliga positionerna eller etiketterna.

Eftersom tidskriften är prenumererad ligger de flesta texterna inte ute fritt, men läs gärna chefredaktören Sofia Lilly Jönssons ledartext där hon berättar om arbetet och idéerna bakom tidskriften. Även litteraturredaktörens introduktion ligger ute.

Själv har jag skrivit en essä till numret, om sekularisering och religiös förändring framför allt utifrån en föreläsning av den brittiska religionssociologen Linda Woodhead och några reflektioner om svensk debatt om religion i offentligheten. Texten finns här, och för att läsa den skaffar du en prenumeration här.

Imorgon fredag hålls en samling eller öppet forum under namnet Rum, dit alla är välkomna för att diskutera tidskriften och vad man kan vilja med en svenskkyrklig idétidskrift. VI håller till i Katedralcaféet vid domkyrkan i Uppsala mellan klockan 16.30 och 18. Alla välkomna!

Några medier om Evangelium: Kyrkans Tidningsvd.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Därför gillar jag förslaget om ny struktur för Svenska kyrkan

Imorgon tisdag börjar årets kyrkomöte, och årets tveklöst största fråga är den så kallade Strukturutredningen vars förslag nu remissats och behandlats och ska upp till beslut. Det handlar om en omstrukturering av Svenska kyrkans lokala nivå – det som idag är församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter – och har diskuterats en hel del internt, men inte särskilt mycket utanför Svenska kyrkan (och i kyrkan mest av förtroendevalda, skulle jag gissa). I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag lyfter några präster fram en del farhågor kring förslaget, och även om jag inte håller med skribenterna särskilt mycket alls då jag är en varm anhängare av förslaget, så har de rätt i att det inte diskuterats tillräckligt utanför remissrundor och sammanträdesrum. Jag tänkte här försöka ge en bakgrund, ge min bild av förslaget samt förklara varför jag tror att det här löser en hel del problem och ge stora möjligheter för Svenska kyrkan i framtiden.

Bakgrunden till Strukturutredningen var från början en motion i kyrkomötet av de dåvarande biskoparna Caroline i Stockholm och Sven i Växjö (motion 2007:49). De såg båda hur de i sina respektive stift, trots att de är väldigt olika, såg gemensamma problem i att den lokala nivåns struktur inte längre är adekvat för verkligheten. Den svenska församlingsindelningen bygger bokstavligt talat på en medeltida indelning och geografi och demografi har sedan länge sprungit ifrån den gamla sockenindelningen. Detta, i kombination med den utveckling som varit sedan kyrka-stat-reformen år 2000 och de församlingskriterier som kom i och med den nya kyrkoordningen samt ett minskande medlemsunderlag (och därmed ekonomi), har lett till ett stort antal församlingssammanläggningar. Istället för att bara fortsätta lägga ihop församlingar (och få alltmer komplicerade samarbetsstrukturer) bör en mer genomgripande genomlysning av den lokala strukturen ske, ansåg biskoparna. Kyrkomötet höll med, gav kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning vilket gjordes. Utredningens betänkande Närhet och samverkan (SKU 2011:2) presenterades i mars 2011. Det förslag som kyrkostyrelsen nu har lagt är lite modifierat, men i princip i enlighet med utredningens förslag (utom vad gäller förvaltningen av kyrkobyggnader, men det kan vi lämna därhän) och har fått mycket brett stöd i remisserna från församlingarna.

En viktig del av bakgrunden för förslaget är att Svenska kyrkan står inför en krympande medlemsskara och därmed ekonomi under överskådlig framtid. Det stora medlemstappet beror inte främst på aktiva utträden, utan på att det är betydligt färre som döps och träder in bland de som föds, än andelen medlemmar bland de som avlider. Det beror till ganska stor del på att andelen andra religioner/kyrkliga traditioner är betydligt högre bland de som föds än de som dör. Samtidigt finns en fortsatt hög ambition inom Svenska kyrkan, och en stor förväntan från övriga samhället (inklusive i Lagen om Svenska kyrkan) på att kyrkan även fortsättningsvis ska vara rikstäckande, ha en varierad och inkluderande verksamhet, ha kyrkobyggnader och kultur som är tillgängliga, fira gudstjänster och dop, vigslar och begravningar, samt i minst lika hög grad som idag finnas tillgängliga i samhälleliga kriser och när människor har det svårt. Förväntningar på kyrkligt engagemang i välfärd och socialt arbete verkar snarare öka än minska. I den här situationen, med minskande resurser och bibehållna ambitioner samtidigt som demografin och geografin förändrats, behövs en lokal struktur som är långsiktigt ekonomiskt hållbar, som är flexibel så att den kan förändras när samhället förändras, är modern i meningen kombinerar tydligt ledarskap (och god arbetsmiljö) med demokratiskt inflytande, och ger kyrkan lokalt de bästa möjligheterna att fullgöra sin grundläggande uppgift.

Idag består den lokala nivån på många håll av församlingar som utgör ett pastorat (och alltså har en gemensam kyrkoherde), och dessa pastorat (eller enskilda församlingar i några fall) har ofta gått tillsammans i en kyrklig samfällighet. De kyrkliga samfälligheterna har gemensam ekonomi och fungerar som arbetsgivare, men bedriver ingen egentlig verksamhet förutom begravningsverksamhet. Denna modell löser vissa problem men skapar också andra problem. Det främsta problemet med kyrkliga samfälligheter är att ekonomi och ansvar skiljs åt – på den nivån där de övergripande ekonomiska besluten tas, finns visserligen en kyrkonämnd men ingen kyrkoherde eller annan pastoralt ansvarig. Det finns inga gemensamma styrdokument (t ex församlingsinstruktion) förutom budgeten och trots att det är direktval till samfälligheterna är de i verkligheten ofta mer av samarbeten mellan församlingar. Tanken är att samfälligheterna ska vara ett administrativt och organisatoriskt stöd, men erfarenheter från flera håll tyder på att risken är att samfälligheten till slut styr församlingarna.

I det liggande strukturförslaget (som kan läsas i kyrkostyrelsens skrivelse här) föreslås att den lokala nivån ska renodlas, så att det blir en nivå som har direkta val, utdebiteringsrätt (alltså egen ekonomi från kyrkoavgifter), en kyrkoherde (=pastoralt ansvarig chef). På denna nivå beslutas övergripande om ekonomi och inriktning för verksamheten, där anställs personal och där ligger huvudansvaret för det som idag hör till församlingarna/den lokala nivån, det ska bl a finnas en gemensam församlingsinstruktion (ungefär = verksamhetsplan). Den här lokala nivån kan antingen utgöras av en församling, eller av ett pastorat som delas in i församlingar. Om flera församlingar utgör ett pastorat, sker alltså direkta val till pastoratsnivån, där finns kyrkoherden och kyrkoråd (=styrelse). Ett pastorat som är indelat i församlingar har ett församlingsråd för varje församling som utses av (det gemensamma) kyrkofullmäktige och kan delegera i princip allt som rör församlingen till församlingsrådet. Man är dock inte låst vid en viss församlings- eller organisationsstruktur utan kan vid behov välja andra organisationsmodeller.

Enligt förslaget ska de samfälligheter som finns idag automatiskt (om man inte beslutar något annat) omvandlas till pastorat 1 jan 2014 (efter kyrkovalet nästa år, alltså). Nu har inte alla fattat beslut om hur man ska göra, men många medelstora svenska städer skulle då utgöra ett pastorat vardera, till exempel Västerås och Uppsala.

För mig är tre riktigt stora huvudpoänger med förslaget: tydlighet, långsiktighet och flexibilitet. Den första är tydligheten och enkelheten i det gemensamma regelverket: det blir ett förtydligande i att styrning och ledning hör ihop, det kommer finnas ett pastoralt ledarskap och en gemensam strategi i det som idag är samfälligheter. Istället för ett lapptäcke av olika styrformer som ofta är oklara för alla inblandade blir det ett gemensamt regelverk och klarhet i var ansvar ligger.

Den andra stora poängen är långsiktigheten. Med dessa stora pastorat skapas en nivå som är ekonomiskt hållbar, tillräckligt stor för att fungera som stabil arbetsgivare, som i en krympande ekonomi kan omfördela resurser så de används bäst. Det är tråkigt att fundera i de banorna men de närmaste decennierna kommer Svenska kyrkans ekonomi krympa mycket kraftigt. Istället för att vart tredje år göra nedskärningar för att med jämna mellanrum sedan göra sammanslagningar eller andra smärtsamma (och politiskt svårgenomförbara) förändringar skapas nu en form som är mycket bättre rustad för att ta ett större ansvar och grepp kring utvecklingen av Svenska kyrkans verksamhet på en ort.

Den tredje stora poängen, som följer av de tidigare, är flexibiliteten. I och med att bara den här övergripande pastoratsnivån regleras i kyrkoordningen, blir det en stor frihet för att organisera sig lokalt. Många av farhågorna kring utredningens förslag handlar om att det blir mer toppstyrt med val till pastoratet istället för till församlingen. Men det finns inget som säger att det behöver bli så i den dagliga verksamheten, eller att församlingsindelningen eller för den delen arbetslag eller verksamhet behöver följa dagens församlingsgränser. Det finns enorma möjligheter att tydligare ställa den gudstjänstfirande lokala församlingen i centrum på de platser där det är vad som behövs, på andra kan man kombinera verksamhet i församlingarna med pastoratsöverskridande arbetslag. Det blir en större flexibilitet för de som engagerar sig att även ta förtroendeuppdrag – det blir t ex möjligt att väljas till ett församlingsråd även om man bor i en annan församling (i samma pastorat), något som har diskuterats länge. Här finns också en enorm möjlighet att komma över gamla revirstrider och hitta nya sätt att arbeta tillsammans och hitta det allra bästa sättet att vara kyrka på just sin egen ort, i just den här tiden.

Det blir också en möjlighet för många små församlingar att återuppstå, eller nyskapas. Sedan år 2000 har över 1000 församlingar försvunnit i Svenska kyrkan på grund av församlingssammanläggningar. Gamla socknar som inte kunnat upprätthålla de krav på till exempel ett eget kyrkofullmäktige eller kyrkoråd som finns i dagens regler, de kan i den nya organisationen kanske återskapas. Och i större städer där församlingarna idag är stora kanske det som nu heter distrikt bli egna församlingar, om det är vad som passar bäst.

Jag kan förstå att det vid en första anblick ser ut som att det blir ökad toppstyrning med det nya förslaget. Men det ges en enorm möjlighet till kreativitet och nya former. De lokala behoven kommer ges större plats i utformningen. Och alternativet till att ta det här beslutet är inte status quo: utan en förändrad struktur kommer sammanläggningarna fortsätta och snart kommer inte bara landsbygden utan även städerna behöva hitta de här formerna. Jag ser en risk att vi backar in i framtiden med en struktur som inte lever upp till de behov de lokala församlingarna har.

Det finns naturligtvis svagheter med förslaget också, men jag tycker nog att de flesta problemen antingen är överkomliga, eller redan är på väg att utredas (som former för samverkan för begravningsverksamheten, eller domprostens ställning). Jag ser mycket fram emot att diskutera strukturförslaget de kommande veckorna, dels i kyrkomötets organisationsutskott, dels i andra mer öppna fora.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I Fokus om sekularisering

I veckans nummer av Fokus har reportern Linda Eriksson skrivit en väldigt bra artikel om diskussionen om religionens återkomst. Inte bara bra för att hon intervjuat mig och ett par av mina forskarkollegor, utan framför allt för att artikeln på ett kunnigt men tillgängligt sätt presenterar de senaste årens diskussion bland forskare, kanske framför allt inom religionssociologin, om hur man ska förklara religionens eventuellt förändrade roll i det svenska samhället.

Extra roligt tycker jag att det är, eftersom jag bloggade sist Fokus hade en stor artikel om sekularisering, eller snarare om Svenska kyrkans medlemsutveckling, i april 2011. Då tyckte jag att artikeln visserligen var väldigt välskriven och intressant, men saknade just den här teoretiska helhetsbilden om hur man ska sätta förändringar i religiositet i relation till andra sociala och samhälleliga förändringsprocesser. Det är precis det som den här artikeln gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det är inte prästen som äger vigselrätten

Nu har ledamöterna återsamlats i Uppsala för andra sessionen av årets kyrkomöte, i eftermiddags drog förhandlingarna igång i aulan (och därmed också på webben). De två största ärendena som initierats av kyrkostyrelsen gäller Svenska Kyrkan i utlandets organisation samt frågor om tystnadsplikt, och de debatteras imorgon respektive torsdag först på dagordningen (dvs vid kl 10.30). Men i förhandsdiskussionen är det en annan fråga som fått mest uppmärksamhet och dessutom med viss förvirring i rapporteringen, nämligen frågan om enskilda prästers vigselrätt. Det som diskuteras på det här kyrkomötet är inte vigselrätten för kyrkan som helhet, utan om det ska vara möjligt för enskilda individer att avsäga sig vigselrätten helt.

Bakgrunden är den nya äktenskapslagen från 2009, där förutom den stora förändringen att lagen numera är könsneutral, förändringar har skett i hur vigselrätten administreras för trossamfunden. Numera ska varje vigselförrättare få sin vigselrätt från kammarkollegiet, men det ansöks kollektivt från samfundet och det är samfundet som avgör vilka som ska ha vigselrätt. Följdriktigt fick jag mitt bevis från kammarkollegiet med intyg om vigselrätt inte när jag prästvigdes utan i början på 2010.

När Svenska kyrkan beslutade sig 2009 för att ansöka om vigselrätt enligt den nya lagen och därmed även låta par av samma kön ingå äktenskap i Svenska kyrkans ordning, så var en del av det beslutet att individuella präster aldrig skulle tvingas utföra vigslar av par av samma kön. Samtidigt slogs tydligt fast att alla par har rätt att bli vigda i sin hemförsamling och att det är kyrkoherdens uppgift att se till att det finns en präst som genomför vigseln. Det ansvaret är alltså församlingens och par som bokar vigsel behöver överhuvudtaget inte bekymra sig om vilka som jobbar var eller vad prästerna tycker (om man inte har en speciell präst man vill ha, såklart) – församlingen kommer se till att någon med glädje genomför vigseln.

Under det senaste året har ett litet antal präster trots detta hos kammarkollegiet avsagt sig sin vigselrätt, i protest mot den nya lagen. De skulle alltså ändå aldrig behöva utföra vigslar med par av samma kön, men vill alltså överhuvudtaget inte utföra några vigslar. De har fått tillsägelser av respektive domkapitel eftersom dels prästerna inte själva förfogar över sin vigselrätt, dels så innebär det ju arbetsvägran om man inte är beredd att utföra en av de centrala arbetsuppgifterna för en präst. Överklagandenämnden har beslutat att inte ta upp överklagandena mot respektive domkapitel.

Nu ligger alltså motioner dels som vill säkerställa att präster ska ha vigselrätt, dels som vill att det ska vara möjligt att slippa. Båda motionerna, liksom bakgrund och överväganden finns i utskottets betänkande här. Utskottet föreslår att det inte ska vara möjligt för präster att helt avstå från vigselrätt.

Jag tycker att utskottets förslag är klokt, och att det är viktigt att det fastslås att alla präster ska ha vigselrätt, av flera skäl. Dels så finns det inte i min mening någon större problematik kring varken samvetsfrihet eller diskriminering i det nuvarande regelverket som jag tycker är välavvägt. Inga individuella präster tvingas utföra vigslar mot sitt samvete, och inga par får diskrimineras utan kan alltid få vigsel i sin hemförsamling (eller någon annan församling de väljer). Det är också viktigt, anser jag, att se vigselrätten som en av många delar i ämbetet, som ju kyrkan och inte den enskilde förfogar över. Även om det formellt är staten som förordnar vigselförrättare så utses de av kyrkan, och det är på kyrkans uppdrag och som del av det kyrkliga ämbetet som präster har vigselrätt. I ämbetet ingår att följa kyrkans ordning och utföra sitt uppdrag – en präst kan inte välja bort att ha tystnadsplikt eller kunna fira mässa heller.

Jag har stor respekt för att man kan ha åsikten att kyrkan inte bör ha vigselrätt alls, vilket är ett av argumenten som “avsägarna” använt. Men det kan inte vara en rimlig hållning att man kan avsäga sig regelverk man inte gillar hur som helst.Det blir en helt orimlig situation om varje präst ska välja vilka delar av kyrkans ordning som man vill vara med i eller inte – som jag uppfattar det är det precis just därför präster avger löften att vara lojal med kyrkan och kyrkans ordning. Det betyder inte att man måste gilla allt, och det finns trots allt rätt stor frihet inom gränserna. Men att säga att man inte vill vara med i en viss del blir för mig väldigt problematiskt.

Jag har svårt att uppfatta avsägandet av vigselrätten från de här personerna som något annat än en högljudd symbolpolitisk markering som både skapar problem lokalt när det finns arbetsuppgifter de inte längre kan utföra (jag tänker då på den förkrossande majoriteten vigslar med makar av olika kön) utan att det inte förändrar nånting i sak av det som det egentligen handlar om (ingen av dem är tvungen att utföra vigslar mellan personer av samma kön). Det är helt rimligt att kyrkomötet sätter ner foten i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Snart dags för kyrkomöte

Kyrkomötets ledamöter. Undertecknad står längst fram, tredje från höger. Bild från svenskakyrkan.se.

Nästa vecka återsamlas kyrkomötet, Svenska kyrkans riksdag eller årskongress, för sin beslutssession. Kyrkomötet sammanträder en vecka i september för utskottsarbete och återsamlas sen sista veckan i oktober för debatt och beslut i plenum.

Förhandlingarna drar igång på tisdag eftermiddag och allt som händer i plenum direktsänds på webben. Annars kan den som vill komma till Uppsala och lyssna på åhörarbänken på balkongen. I plenum behandlas de olika betänkande från utskotten – är man intresserad av nån viss motion eller skrivelse, är det alltså betänkandet man ska titta efter i sammanträdesordningen, inte motions- eller skrivelsenumret. Hela tidsplanen samt arbetsplanen finns här. Till min förvåning upptäckte jag när jag fick handlingarna att utskotten ändrat ordning – mitt utskott, Organisationsutskottet, brukar alltid ligga näst först och därmed oftast hinnas med redan på tisdagen. I år är vi omflyttade och hamnar sist på torsdagen, vilket i värsta fall kan betyda nattmangling…

Alla betänkanden – som innehåller förslag till beslut i en eller flera motioner/skrivelser, bakgrundsinformation och utskottens argumentation – finns här. De som jag tror att det kommer att bli mest debatt omkring är (förutom verksamhetsplan och budget) Eu 2011_01 Svenska kyrkan i utlandet – struktur och delaktighet (om utlandskyrkans organisation och styrning), O 2011_06 Ansvar för fristående kyrkliga stiftelser (huruvida kyrkoherden är ansvarig för all kyrklig verksamhet som råkar befinna sig inom församlingens gränser, även om den bedrivs exempelvis i stiftelseform) samt TU 2011_06 Förordnande som vigselförrättare m.m. (om enskilda präster har rätt att avsäga sig vigselrätten eller inte). Fast man vet aldrig – ofta dyker det upp någon bubblarfråga som blir mycket större än någon kunnat gissa i förväg…

Under kyrkomötet kan som sagt följa debatten på webbtv, men också via twitter på hashtaggen #kyrkomotet (och följa sekretariatet/kansliets twittrande på @kyrkomotet). Det brukar finnas både en hel del ombud och åhörare som twittrar. Kyrkomötets webb uppdateras också med nyheter men twitter är nog det snabbaste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sekularisering eller religiös förändring – Fokus sätter fingret på frågan

I fredags publicerade Fokus en lång artikel av Eric Shüldt om tillståndet i Svenska kyrkan, eller snarare hur Svenska kyrkan på olika sätt försöker bemöta en situation med minskade medlemssiffror. Det är en väldigt välskriven artikel, och även om det låter futtigt så är en av de fantastiska sakerna med artikeln att den inte verkar innehålla några sakfel – något i det närmaste unikt i journalistik om religion i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet som ofta har en erbarmligt låg kunskapsnivå.

Artikeln beskriver dels bakgrunden till de minskade medlemssiffrorna som kyrka-stat-frågan, sekulariseringen samt framför allt det förändrande medlemskapet, att det numera är dopet som är medlemsgrundande. Genom olika möten och intervjuer beskrivs också tre olika sätt som församlingar eller människor i kyrkan försöker bemöta framtiden: med “publikdragande” verksamhet, med politiska ställningstaganden och ökad relevans i samhällsdebatten samt med mer “kärnverksamhet” eller fördjupning för de som söker sig till kyrkan.

Som helhet är det intressant (om än inte så mkt nytt för en insider), men jag fick ändå känslan av att något saknades, en mer djupgående analys – eller kanske snarare, de förklaringar som vi (religions)sociologer har till den här utveckling. Jag vill nämna två saker: relationen mellan religion och samhällsförändring, samt vad medlemskap i en folkkyrka är.

De tre vägar som beskrivs i artikeln skulle jag inte säga är tre olika möjliga vägar: de facto pågår de ju samtidigt. Jag tror inte att de alla är medvetna svar på medlemsutvecklingen per se, utan olika uttryck, vilket också själva medlemsutvecklingen i sig är, på det som vi sociologer kallar religiös förändring. För att förklara vad jag menar kommer här en crash course i modern sekulariseringsteori:

Ordet sekularisng används i vardagsspråket ungefär synonymt med “avkristning” eller minskad religiositet. Det är inte direkt fel, men inom den religionssociologiska (och övrig samhällsvetenskap) har begreppet en lite mer specifik betydelse. Ordet betydde ursprungligen att något gick från kyrklig till värdslig överhöghet eller ägande (typ Gustav Vasa tar kyrkklockorna till staten) men sedan 1900-talets början har ordet främst använts som ett vetenskapligt begrepp för att förklara relationen mellan modernitet och religion.

Den så kallade sekulariseringstesen innebär att modernisering och (ekonomisk) utveckling leder till religionens tillbakagång. När ett samhälle blir mer och mer modernt, rationellt, urbaniserat, individualiserat, rikt och pluralistiskt finns det en inneboende motsättning mellan modernitet och religiositet som kommer leda till religionens marginalisering eller försvinnande. Den här synen var förhärskande bland samhällsforskare åtminstone i Europa under nästan hela 1900-talet, och var i princip helt oifrågasatt, trots att det egentligen främst var i (norra) Europa som det fanns empiriskt stöd för tesen. Först under 1990-talet började den ifrågasättas, först i USA där det ju egentligen aldrig funnits något tydligt samband mellan modernitet och låg religiositet, och allteftersom andra delar a världen snabbt moderniserades utan att religionen försvann blev det mer och mer uppenbart att sambandet inte är så enkelt. I stora delar av Asien till exempel går ju stark ekonomisk utveckling och modernisering hand i hand med växande religiösa grupper. Från att ha förutsatt att hela världen kommer gå i Europas fotspår kallas idag Europa för ett “exceptional case” (vilket är titeln på en bok av den framstående brittiska religionssociologen Grace Davie.

Hur man istället ska förstå (det eventuella) sambandet mellan religion och modernitet finns det inget konsensus kring, men ett av flera synsätt, vilket även jag delar, är det som enkelt kan kallas “religiös förändring” snarare än sekularisering. Det går ut på att det trots allt är relevant att titta på hur modernitetens utvecklingsprocesser förändrar förutsättningarna för religionens plats i samhället och individers religiositet. De gamla teoretikerna hade fel i att det fanns ett enkelt samband, en motsättning mellan religion och modernitet, och de hade fel i effekterna dvs religionens försvinnande. Men jag tror att de hade rätt i grundfrågan. De förändringsprocesser som moderniteten innebär förändrar i grunden hur människor lever tillsammans, hur vi tänker kring oss själva och våra liv, våra värderingar och vårt beteende. Om man studerar religion som ett socialt fenomen (vilket är religionssociologens uppgift) så är det då också ganska självklart att förutsättningarna för religiositeten, både i samhället och på individnivå, påverkas av detta. Det påverkar synen på makt och auktoritet, det förändrar dynamiken mellan individ och kollektiv, det förändrar hur vi kommunicerar och mycket annat. Den religiösa förändringen är i min mening inte i första hand intressant att studera i antal, om det ökar eller minskar, utan snarare kvalitativt i meningen *hur* är vi religiösa? vilken sorts religiositet finns eller växer i det moderna samhället? hur ser förändrade relationer mellan religiös och sekulär auktoritet ut etc.

Alltså tror jag att nyckeln till att förstå de olika tendenser som beskrivs i Fokus reportage inte främst ska ses som tre motsatta, medvetna strategier för att stoppa medlemsflykten. Snarare är alla tre exempel på hur en religiös organisation, som finns i ett modernt samhälle och består av samtida människor, påverkas av och samtidigt påverkar hur såväl evangeliet tolkas som hur aktiviteter och gudstjänster organiseras och firas.

Sen är det också frågan om medlemskapet. Att vara medlem eller tillhörig en folkkyrka i den nordiska traditionen (liksom en del andra stora kyrkor) är något annat än att vara med i en annan typ av medlemsorganisation. Det finns bland svenskarna, liksom de andra nordiska länderna och något liknande i en del andra kyrkor, en stark känsla av samhörighet med kyrkan, en uppskattning för såväl kyrkobyggnaderna som verksamheten, en vilja att kyrkan och dess tro, språk, riter och platser ska finnas där när man behöver dem – även om man inte är så intresserad av att gå dit på söndagarna eller är så övertygad i sin egen tro. Den ovan nämnda brittiska religionssociologen Grace Davie har skrivit om detta fenomen, och kallar det “vicarious religion”, eller ställföreträdande religion. Tanken är alltså att en en liten grupp upprätthåller religionen till vardags med majoritetens goda minne eller till och med aktiva stöd, för att den ska finnas till hands för alla när de behöver den. Hon menar också att det inte bara ska ses som en infrastruktur som folk vill använda som en tjänst eller vara, utan också just tron bärs av några å de mångas vägnar. Kanske kan man se en del av de protester som ibland blir när kyrkor ändrar språk eller riter just ur det perspektivet – människor tänker att även om de inte går dit så firas gudstjänsterna ändå på något sätt för dem också.

Frågan om medlemmarna är såklart viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv för Svenska kyrkan och för trovärdigheten på sikt. Men vad som gör att människor vill stanna i kyrkan handlar i ganska liten grad om direkt “medlemsnytta” i strikt bemärkelse, utan mer om samhörighet och identitet. Jonas Bromander, forskare på Svenska kyrkan, har gjort en hel del forskning just om detta och har kommit fram till att de som lämnar kyrkan i ganska låg grad gör det av åsiktsskäl eller i protest mot det ena eller andra. De som lämnar har haft väldigt liten relation eller kontakt med kyrkan och har ofta en väldigt låg kunskapsnivå om kyrkans åsikter och verksamhet. Jag tror att det som kommer avgöra medlemssiffrornas framtid handlar ganska lite om individens nytta och betydligt mer om människor vill att kyrkan, dess tro, dess röst och dess verksamhet ska finnas i framtiden. I så fall kommer människor att stanna kvar.

Några lästips:

Forskningsrapporten nedan låter inte så upphetsande på titeln, jag vet, men den är faktiskt otroligt spännande. Den behandlar såväl de mer teoretiska frågorna om religiös förändring i Sverige som frågor om välfärdssamhällets förändring, kyrkan som tjänsteleverantör,  genusfrågor och mycket mer. Väldigt läsvärd, och dessutom tillgänglig som pdf (klicka på “fulltext” på sidan du kommer till).

Bäckström A, Edgardh Beckman N, Pettersson P. Religiös förändring i norra Europa : en studie av Sverige : “från statskyrka till fri folkkyrka” : slutrapport. Uppsala: Diakonivetenskapliga institutet, Uppsala; 2004. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie, 8.

Grace Davie utvecklar begreppet vicarious religion i det här bokkapitlet. Begreppet har kritiserats av Steve Bruce och David Voas i den här artikeln som Davie svarar på här. Tyvärr är kanske de här artiklarna låsta om man inte sitter på ett universitetsnät, men referenserna finns i alla fall…

Några andra bra böcker om sekularisering och religiös förändring:

Bromander, Jonas (2005). Medlem i Svenska kyrkan: en studie kring samtid och framtid. Stockholm: Verbum (studien jag nämnde ovan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. En ny bok baserad på data från 2009 [data i denna bok är från 2004] kommer att publiceras i år på Verbum förlag.)

Ahlstrand, Kajsa & Gunner, Göran (red.) (2008). Guds närmaste stad?: en studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm: Verbum (en annan svensk studie, som kombinerar enkäter och kvalitativa studier i en rad intressanta artiklar)

Berger, Peter L., Davie, Grace & Fokas, Effie (2008). Religious America, secular Europe?: a theme and variations. Aldershot, England: Ashgate (en ganska kort och översiktlig bok som ändå ger de stora dragen. en internationell bestseller!)

Sigurdson, Ola (2009). Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion (visserligen skriven ur ett mer teologiskt perspektiv, men innehåller väldigt bra ingångar även till ett sociologisk perspektiv)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att välja sin församling – del 2

I ett tidigare inlägg gav jag lite bakgrund till frågan om friare församlingstillhörighet och territorialprincipen (apropå detta ärende). Här följer del 2, om de olika kyrkosyner och församlingssyner ligger i botten.

I Läronämndens* yttrande (i slutet på detta dokument) över territorialprincipen står följande:

Läronämnden framhåller att den territoriella principen syftar till att varje människa lokalt ska ha tillgång till Guds ord och sakrament. Denna princip utgör en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse. Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera. Det finns inga teologiska och läromässiga skäl för att den territoriella principen endast ska grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den skulle också kunna kopplas till andra sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t ex arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag. Det hör till vår kyrkosyn att alla döpta har ett ansvar för sin lokala församling.

Frågorna om den tekniska folkbokföringen återkommer jag till i ett kommande inlägg, jag ska fokusera på det teologiska här (om än i en kortfattad och kanske inte helt akademiskt nyanserat korrekt version).

Den territoriella principen som Läronämnden lyfter fram handlar alltså om principen att kyrkan inte är en förening som konstitueras av de engagerade och övertygade kristna i en sluten grupp, utan att Kyrkan är något mer än en sammanslutning av individer. Kyrkan är Kristi kropp på jorden med ett uppdrag att bringa Guds ord och sakrament till alla människor. Svenska kyrkan, och varje församling, är en “lokalavdelning” av Kristi kyrka på just den platsen. Denna syn (uttryckt i olika versioner och med olika nyanser) har alla de stora historiska kyrkorna som har något typ av folkkyrkoideal – som katolska kyrkan, de nordiska folkkyrkorna, anglikanska kyrkan bland andra. Ambitionen är alltså att (mer eller mindre) omfatta alla kristna på en plats och det hänger inte på individens val som konstituerar församlingen.

Mot denna syn står en så kallad föreningskyrklig syn, där kyrkan alltså är just summan av de troende individerna och konstitueras av de (rätt)troende kristna. Det är en sådan syn som avvisas av läronämnden som oförenlig med Svenska kyrkans lära.

De flesta som vill ha en friare församlingstillhörighet i Svenska kyrkan menar sig inte vilja förändra detta, utan säger sig avvisa en föreningskyrklig syn. De menar däremot att territorialprincipen i medlemskapet inte är nödvändig, utan att skulle kunna grundas i var man firar gudstjänst och känner sig hemma.

Då hamnar man i frågan vad en församling är – en gemenskap av kristna som firar gudstjänst tillsammans på söndagarna, eller alla tillhöriga (oavsett engagemang, tro eller gudstjänstfirande) på en viss plats. I det svenska bondesamhället var det ingen fråga, eftersom alla (mer eller mindre) gick i gudstjänst, och alla gjorde det i sin lokala kyrka. De två definitionerna sammanföll alltså. Idag är situationen uppenbart annorlunda.

Det är uppenbart att människor vill fira gudstjänst där man trivs, och att människor som vänder sig till kyrkan främst i livets viktiga stunder kanske har andra kriterier på var man vill gifta sig eller döpa sitt barn än var man bor (just nu). Det är ju också ett faktum att församlingsgränderna framför allt i de större städerna inte framstår som särskilt naturliga, och de flesta uppfattar sig kanske snarare som medlemmar i Svenska kyrkan än i en specifik geografisk församling.

Det finns inga som helst hinder för att engagera sig och fira gudstjänst någon annan stans än där man bor. Det finns inte heller något hinder för att ha dop eller vigslar i annan församling – sedan ett antal år finns ett clearingsystem som dessutom löser de ekonomiska frågorna för individen. Det som är “låst” till församlingen är dels ekonomin, att ens avgift går till församlingen, dels röstning och valbarhet.

En kommentar på mitt förra inlägg hävdade att det var ologiskt att acceptera eller uppmuntra gudstjänstfirande i annan än den egna församlingen, men inte tillåta medlemskap. Jag håller inte med. Förutom en rad praktiska konsekvenser som jag ska återkomma till i nästa inlägg, så är det för mig en teologisk fråga hur vi menar att kyrkan är konstituerad. Det behöver inte betyda att individen är låst vid en viss församling men påverkar hur vi gemensamt beslutar att kyrkan är organiserad i sin uppbyggnad.

Biskopen i Skara, Erik Aurelius, uttryckte det under kyrkomötet som att “nuförtiden kan man välja vårdcentral, men man väljer inte sina syskon”. Som kyrka är vi ohjälpligt förbundna med varandra, oavsett om vi vill det eller inte. Vi må tycka och tänka olika, och vara uppdelade i olika kyrkor, men vår uppgift är att sträva mot enhet, att ta ansvar och dela med varandra. Kyrkan är inte bara vi som trivs ihop, utan också de vi inte valt. I kyrkoordningen är det uttryckt dels i ovan nämnda paragraf, men också i att församlingen har ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Givetvis med respekt för att alla inte är intresserade av vad vi har att komma med.

Personligen, med stor respekt för att människor verkligen inte är fria att bosätta sig var de vill, gillar jag tanken på att fira gudstjänst och vara engagerad där man bor, oavsett om det är precis ens eget stuk på gudstjänsterna eller kyrkorummet är det finaste i stan. Samtidigt har ju även jag (även om det inte är så ofta numera) cyklat över församlingsgränsen till andra kyrkor (och dessutom, under mitt eget pastorsadjunktsår pendlat till en annan stad) och jag vill inte hindra det. Men det bör inte vara huvudinställningen till hur vi relaterar som kyrka till vad det innebär att vara medlem och vad en församling är.

Det som jag har diskuterat här gäller ju huvudprincipen om man skulle ha en helt fri församlingstillhörighet, något som de flesta i kyrkomötet (numera) inte driver, utan de vill snarare ha en “friare” tillhörighet. Problemen med det återkommer jag till i nästa inlägg.

*Läronämnden är ett organ i Svenska kyrkan, bestående av alla biskopar samt 9 övriga ledamöter varav de allra flesta är forskare i olika relevanta (mestadels teologiska) discipliner. Läronämnden har att uttolka Svenska Kyrkans tro, bekännelse och lära och måste yttra sig över alla beslut som rör dessa. Särskilda regler gäller om kyrkomötet vill rösta emot läronämndens rekommendation (vilket aldrig händer)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att välja sin församling – del 1

I förmiddags röstade kyrkomötet ner ett förslag om att utreda förutsättningarna för en friare församlingstillhörighet med siffrorna 130-116. Liknande förslag har förekommit nästan varje år under lång tid och debattens vågor gick höga i plenum men också på twitter och facebook. Själv företrädda jag utskottets linje i debatten och har blivit mer och mer övertygad om att det här är en väldigt viktig fråga att inte agera för naivt i – jag vill verkligen värna territorialprincipen och alltså inte tillåta friare församlingstillhörighet. Jag tänkte skriva lite om mina argument för detta, och har insett att det kommer att bli en rad inlägg.

Spontant tycker många – oavsett om man själv är aktiv i kyrkan eller inte – att det låter väl rimligt att man ska få välja själv vilken församling man vill vara med i. Men det är inte så självklart utan en förändring skulle få stora konsekvenser. Det är en teologisk, organisatorisk, ekonomisk och praktisk fråga. Jag tänkte gå igenom dessa olika delar. Dock börjar jag i det här inlägget med lite bakgrund.

I Svenska kyrkan är man medlem i den församling där man är folkbokförd, precis som man tillhör den kommun där man är skriven. Det betyder att man betalar sin medlemsavgift dit och har rösträtt där samt (om man är döpt, över 18 år och inte anställd i församlingen) valbar till kyrkofullmäktige/kyrkoråd. Det finns ett utjämningssystem, likt det som finns mellan kommunerna för att säkra ekonomin och se till att kyrkobyggnader såväl som verksamhet ska finnas i hela landet. Om kyrkomedlemmar vill döpa sina barn, konfirmeras, gifta sig eller begravas i en annan församling än där man tillhör, finns ett clearingsystem som gör att det inte kostar något för individen. Självklart finns inga hinder för att fira gudstjänst eller vara engagerad som frivillig i en församling än den där man bor.

Styrande för detta är dels Lagen om Svenska kyrkan, där det framgår att Svenska kyrkan ska vara demokratisk och rikstäckande, och att församlingen består av de kyrkotillhöriga som bor inom församlingens område. Dels är kyrkoordningen, svenska kyrkans stadgar, reglerande gällande hur lagen ska tolkas, regler om valbarhet etc.

Frågan om fri eller friare församlingstillhörighet har som sagt diskuterats under ett antal år. 2004 gjordes en utredning i svenska kyrkan som tog upp olika modeller, betänkandet heter Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). Tyvärr finns den inte som pdf på Svenska kyrkans hemsida (där finns utredningar från 2005 och framåt) men går att beställa från Svenska kyrkan. Den presenterar och går igenom konsekvenserna för olika former för medlemskap.

I kommande inlägg här återkommer jag med de olika frågorna som ryms inom den till synes enkla fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,