Rapport om mediebilden av muslimer

Det har kommit frågor om en forskningsrapport jag har skrivit. Jag har förutom att skriva en replik i Expressen till en kritisk ledarkrönika, gjort en intervju med Sveriges radio (sänds i Medierna i P1 lördag 25/7), men de närmaste veckorna ska jag ägna mig åt privata åtaganden så jag kommer inte att göra fler intervjuer eller skriva artiklar. Tänkte därmed skriva en text här med lite bakgrund och reflektioner.

Under vintern och våren jobbade jag med en analys av representationer av islam och muslimer i svenska medier på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen. Det resulterade i rapporten Representationer, stereotyper och nyhetsvärdering som publicerades på DO:s webb i början på juli och kommer i tryckt version i höst. Det var ett litet begränsat uppdrag, som jag och Centrum för forskning om religion och samhälle fick efter en offentlig upphandling i höstas. Analysen är gjord i två delar: dels är det en innehållsanalys, alltså textanalys, av ett urval tidningar och etermedier under en period hösten 2014 på artiklar som nämner islam och muslimer; dels är det intervjuer med några redaktörer från de medier som undersökts.

Resultaten av innehållsanalysen är ungefär vad som kunde förväntas utifrån tidigare svensk och internationell forskning. Den största gruppen artiklar är korta utrikesnyheter om säkerhet, terror och militära insatser där religion används som en gruppmarkör, och där få individer skildras. Ju längre artiklarna är, deto mer nyanserade bilder ges generellt. De artiklar som rör muslimer i Sverige rör också en större bredd av ämnen och skildrar fler individer, men som helhet rör en massiv majoritet av artiklarna ämnen som berör, våld, islamofobi, hot och spänningar i samhället. Även de artiklar som har som vinkel att ifrågasätta de stereotypa och negativa bilderna tar oftast sin utgångspunkt i dem, och riskerar därmed att befästa dem. Denna negativa helhetsbild är ett resultat av just den sammantagna bilden – de allra flesta artiklarna i materialet är helt i enlighet med de pressetiska reglerna och journalistiskt motiverade. Det är inte varje enskild publicering som nödvändigtvis är stereotyp, utan helheten blir ensidig när vissa ämnen är så totalt dominerande.

Intervjuerna med redaktörerna visade att de alla tyckte att frågan om representationer av minoriteter i allmänhet, och även muslimer, är en viktig fråga. De allra flesta tyckte att den nuvarande situationen är problematisk, och jobbar mer eller mindre aktivt med det. Det de lyfte fram var behovet av mer mångfald på redaktionerna, bättre källor och kontakter bland muslimska organisationer i Sverige men också vikten av att ha med människor med muslimsk bakgrund i andra sammanhang än där de talar i egenskap av muslimer.

Ett av de resultat jag tyckte var intressantast, var nyhetsvärderingens betydelse. I innehållsanalysen framkom att det var vissa typer av nyheter som var ofta återkommande och vissa vinklar, och redaktörerna betonade också att nyhetsvärderingen alltid är det avgörande för vad de skriver om och med vilken vinkel. I rapporten diskuterar jag utifrån medieforskaren Håkan Hvitfelts nyhetskriterier, där förutom närhet, att något är sensationellt eller rör elitpersoner, också ett kriterium är att det är en enskild händelse som passar in i en redan pågående nyhetshändelse eller större berättelse. Detta gynnar vissa typer av nyheter, som bekräftar en redan etablerad bild, vilket jag menar kan ha en befästande effekt på stereotyper. Det vore en intressant ingång för vidare forskning, att se på hur nyhetsvärdering i sig påverkar stereotyper och om det finns andra sätt för redaktioner att jobba med mångfald utanför de redan etablerade metoderna.

En annan intressant punkt är den som jag refererade från redaktörerna ovan, om muslimer (eller människor som uppfattas som muslimer) som syns i medierna utan att beskrivas som muslimer, i helt andra egenskaper. Det var också något jag själv diskuterar i utgångspunkten i rapporten – vilket i hög grad är en metodfråga som jag vill fördjupa mig något i.

När man jobbar med innehållsanalys med hjälp av sökord, uppstår alltid frågan om vad dessa ord fångar in och inte. Man vill ha sökord som fångar in allt man vill hitta men inget annat – och det går aldrig att få till hundraprocentigt. Att arbeta med sökord innebär att man i valet av sökord definierar vad man letar efter – det har fördelar eftersom det är snabbt och enkelt vilket innebär att man kan bearbeta väldigt stora mängder text, men innebär också en begränsning. I det här fallet innebär det att välja ord som används för att markera islam/muslimer i nyhetstext, för att sedan se vad dessa artiklar innehåller, hur personer och grupper beskrivs, vilka teman som behandlas, vilket språk som används etc. Detta är en väldigt etablerad och vanlig metod i medieanalys. Nackdelen med den är begränsningen som görs i urvalet.

Alternativet till att använda sökord, är att välja ett material utifrån andra kriterier (t ex ett slumpvis antal artiklar, en viss tidning, någon annan text) och sedan med hjälp av antingen kvantitativ kodning eller kvalitativ textanalys analysera hur det man vill studera skildras eller representeras. Då görs också ett urval, men på ett annat sätt. Fördelen med det är att man inte i sökorden definierar vad man letar efter, vilket är skälet till att jag valde en sådan metod i arbetet med min doktorsavhandling. Nackdelen är att det antingen blir väldigt arbetskrävande (bara materialinsamlingen för min avhandling tog ungefär lika lång tid som hela den här studien tog) eller innebär att man måste arbeta med ett mycket begränsat material, vilket gör generaliserbarheten mycket begränsad. Och även med en sådan metod görs ett urval i vilket material som studeras.

Om man i en sådan här studie hade velat titta på hur muslimer skildras utan att markeras som muslimer – vilket vore en väldigt intressant studie – hade man antingen manuellt behövt gå igenom oerhörda mängder material för att leta efter artiklar som skildrar muslimer utan att använda något av de ord som oftast signalerar islam/muslimer, alternativt arbeta med ett mycket begränsat material. Man hade också behövt utarbeta kriterier för när någon skildras som muslim utan att det skrivs – beror det på namn? utseende på eventuell bild? Ursprung? Allt det här skulle vara möjligt att diskutera, men är på inget sätt oproblematiskt, och skulle öppna upp för andra diskussioner om reabilitet. I vilket fall är det inget som enkelt låter sig göras i en kvantitativ begränsad studie.

Eftersom sökorden är centrala i materialurvalet för en sådan här studie, är självklart valet av vilka sökord som används också centralt. Man vill ha sökord som fångar allt man vill hitta och så lite som möjligt annat. En bra utgångspunkt är då att använda sökord som tidigare använts i forskning, vilket är vad jag gjorde här: sökorden baserar sig på vad som använts i Lövheim & Lindermans VR-projekt om religion i ledartexter samt den nordiska NOREL-studien. Det finns stora fördelar med att använda sökord som använts i tidigare forskning: dels eftersom det innebär att resultaten kan jämföras, dels eftersom det innebär att sökorden testats och när man gör större studier prövar man ofta olika sökord, och man märker när ord inte ger de resultat man tänkt (vilket alltså inte innebär att man väljer bort på godtycke, utan att orden används eller syftar på andra saker än man såg för sig när de valdes). Ett illustrativt exempel från Lövheim och Lindermans projekt är att ett sökord de använde för att hitta texter om religion var bön*, ett ord som till synes självklart signalerar religiös aktivitet. Det gav massor med träffar – vara de flesta handlade om bönder och bönor, eftersom ordet var trunkerat. Genom att använda sökorden, testa, vidareutveckla och justera, får man bättre och bättre verktyg, även om de aldrig blir hundraprocentiga. När man sedan arbetar med texterna, hittar man eventuellt ocskå andra ord, som vid nya sökningar kan ge en mer precis inringning av det fenomen eller material man vill studera. Sökorden är inte en objektiv definition av vad något (i det här fallet islam/muslimer) ”egentligen” är, utan vilka ord som används i den typer av text man jobbar med för att beskriva, signalera eller markera det fenomen man vill studera.

Jag använde alltså en rad sökord som använts tidigare och testats. Sökord som i några fall var ”neutrala” som muslim, islam*, moské, i några fall oftare används värdeladdade i svenska medier, som burka och jihad*. Att dessa är med handlar inte om min eller någon annans syn på att jihad skulle vara det som definierar islam i någon annan bemärkelse, än att det är ett ord som ofta används i nyhetstext för att beskriva personer och grupper i olika konflikter eller säkerhetspolitiska nyheter. Att inte ta med jihad/jihadist i en studie av hur muslimer/islam sskildras skulle innebära att en rad artiklar som definierar aktörer som muslimer inte skulle komma med. Syftet med sökorden är att få just en så bred bild som möjligt, men som ändå är så avgränsad att inte irrelevanta texter kommer med.

I just den här studien var det också så att sökorden valdes i samråd med uppdragsgivaren. Förutom de sökord jag tagit fram baserade på tidigare forskning, ville uppdragsgruppen på DO också ha med ett par ytterligare ord, baserade på deras arbete och vad de menade var viktiga aspekter att få med, utifrån deras bild av vad som skrivs som kan vara stigmatiserande för muslimer. Då kom även sökorder heder* med, även om det dels inte var testat i tidigare forskning, dels inte kan sägas vara ett ord som definierar islam eller uteslutande används om muslimer. Uppdragsgivaren menade att det ändå används på ett sådant sätt att det av läsare uppfattas handla om muslimer, och ville se vad resultatet blev. Ordet kom med. Det visade sig ge väldigt många träffar, men nästan inga som handlade om det som var tanken med det, nämligen att fånga in artiklar om hedersvåld, hederskultir, hedersmord, etc. De allra flesta träffarna rörde hedersdoktororer, hederspris och hedersam etc. Dessa sållades bort och kvar var ett fåtal notiser. De finns med i studien men kan inte sägas påverka helheten i resultatet – möjligen hade antalet artiklar där kvinnor nämns varit ännu lägre. Min syn som forskare är att det är ett ganska trubbigt sökord och att det nog inte bör användas i sådana här studier framöver, att det i så fall är bättre att  studera diskursen kring heder separat och inte använda det som sökord i det här sammanhanget. Att ha prövat nya sökord och kommit fram till att de inte är bra, är inte nödvändigtvis ett misslyckande utan tvärtom en viktig del av forskningsprocessen.

En liten studie som denna – motsvarande fyra månaders heltidsarbete totalt för en person – kan aldrig besvara alla frågor eller ge en total objektiv bild av sanningen. Det kan för övrigt inte en stor studie heller (samhällsvetenskaplig forskning gör inte det), men en större studie hade kunnat ta in fler aspekter, jobbat mer kvalitativt med ett större mateiral och även studerat läsarnas tolkningar. Det finns dock hög sannolikhet att forskningsintresset för de här frågorna är stort och kan fortsätta. Att den här studien är begränsad, betyder dock inte att resultaten är ogiltiga, värdelösa eller inte säger något alls. Det faktum att resultaten går i linje med tidigare forskning ökar trovärdigheten. Att den delvis tar upp perspektiv som inte studerats så mycket, som redaktörernas reflektioner och diskussionen om nyhetskriteriernas betydelse för reproduceringen av stereotyper, tyckte jag själv var intressantast och det kommer jag eventuellt skriva mer om i vetenskapliga sammanhang. Forskningen rör sig framåt på detta sätt – olika små och stora studier bekräftar vissa tidigare resultat och ifrågasätter andra, bygger vidare på metoder och testar nya, ställer frågor som någon annan sedan tar vidare eller ställer på ett nytt sätt.

Jag upplever det som lite av en krock mellan olika sätt att skriva och arbeta, det vetenskapliga och det journalistiska (och framför allt åsiktsjournalistikens), som möts och blir extra tydligt när det som studeras vetenskapligt är journalistiken. I Forssbergs arga ledarkrönika beskriver han hur jag bedömer olika publiceringar och hur han tänker sig att journalister borde skriva för att godkännas av mig. Det är – förutom en något ohederlig debatteknik – en missuppfattning av vad en vetenskaplig medieanalys är. När jag analyserar och diskuterar helhetsbilder och effekter av hur den totala rapporteringen ser ut, så är inte det en utvärdering av enskilda publiceringar. När jag belyser vad som blir effekten av den massiva bevakningen av IS betyder inte det att jag inte tycker att medier borde skriva om det. Att ta exemplet Malala för att visa på tendensen att muslimska kvinnor i texter ofta skildras i kontrast mot andra (manliga) muslimer och därmed förstärker stereotyper, betyder inte att jag tycker att de inte borde skriva så eller att Malala inte är en otroligt imponerande person som jag beundrar. Det gör jag. Men uppgiften i en medieanalys är inte att tycka, utan utifrån vetenskapliga metoder och teorier analysera de mönster som språk och bilder ger utöver den direkta betydelsen. Dessa övergripande mönster ger kunskap om medierna, samhället och de tankesätt och maktordningar som finns där.

Det kan aldrig vara medieforskningens uppgift (eller DO:s, i det här fallet) att i detalj föreskriva hur medier borde rapprotera, skriva och arbeta. Vi kan analysera, visa på tendenser, lyfta blicken. Däremot finns också i den här rapporten, framför allt i intervjuerna med redaktörerna, utgångspunkter för diskussion inom redaktioner och medier för om frågan om representation av minoriteter i allmänhet och muslimer i synnerhet, vad problemen är och hur det kan arbetas vidare med. kan jag och andra forskare bidra i det samtalet gör vi gärna det, men det är i slutändan en fråga för medierna själva.

Nu finns avhandlingen!

Spikad avhandlingI fredags spikade jag i bokstavlig bemärkelse min avhandling – en tradition vid Uppsala universitet att man offentliggör doktorsavhandlingar innan disputation genom att inte bara lägga ut informationen på nätet och skicka ut böcker till alla universitetsbibliotek, utan också handgripligen spika upp ett exemplar på väggen i universitetshuset. Där finns den alltså nu att beskåda ett tag framöver.

Vill man läsa den finns den också att ladda ner alldeles gratis på den här länken, eller om man vill ha den i bokform kommer den snart gå att beställa här  eller via epost på acta@ub.uu.se (jag har några exemplar att dela ut men vet inte hur långt de kommer räcka så vågar inte lova bort så många i nuläget innan familj och nära vänner fått).

Om islamofobi och ett drev som spelar på negativa stereotyper

I debatten inför och efter Omar Mustafas avgång är vi många som pekat på de islamofoba tendenser som visat sig i drevet, något vi bland annat skriver om i den debattartikel på SvD Brännpunkt som jag varit med och undertecknat. En invändning mot detta har varit att det måste vara möjligt att kritisera muslimer och islam/muslimska organisationer och idéer utan att bli anklagad för islamofobi. Så är det naturligtvis, men det jag har syftat på har inte varit den ursprungliga kritiken i sig, utan hur den uttrycks och fått fäste, hur osakligheter kunnat sägas och föras vidare okritiskt. Jag tror inte heller att det går att förstå det här drevet utan att sätta det i relation till mediebilden och synen på muslimer i det svenska samhället generellt. Därför tänkte jag i det här inlägget skriva lite om forskning om muslimer, medier och islamofobi, bland annat utifrån min egen avhandling.

Det är ett väl belagt faktum genom forskning, att attityderna i Sverige till muslimer är mer negativa än till många andra minoritetsgrupper. T ex i Mångfaldsbarometern som gjorts flera år på Uppsala universitet framgår detta, liksom i de återkommande SOM-undersökningarna. Attityden till invandring har blivit stadigt mer positiv under många år i Sverige (se tex artikel av Marie Demker om SOM-materialet här), och även om de negativa attityderna mot muslimer också minskar, så är de fortfarande betydligt mer utspridda i befolkningen. Det är alltså ingen slump att sd, liksom många andra högerpopulistiska partier i Europa numera hellre pratar om muslimer än om invandrare.

Det tankekomplex som kallas för islamofobi, som bygger på gamla orientalistiska föreställningar om muslimer som ”de andra”, som har något att dölja, som är opålitliga och en i grunden annan kultur, tillsammans med den konsprirationsteori som brukar kallas eurabia, finns nog medvetet närvarande hos en ganska liten del av befolkningen. Detta tankekomplex har beskrivits och analyserats utförligt, t ex av Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i boken Islamofobi (2010), och i journalisten Andreas Malms Hatet mot muslimer (2009). Men även om en minoritet av svenskarna medvetet har starkt negativa attityder till muslimer (Mella & Palm uppskattar det till ca 20% i mångfaldsbarometern) så finns tankespåren från den här idétraditionen betydligt mer spridda bland befolkningen, och har långa historiska rötter, vilket inte minst Gardell visar i sin bok.

En bidragande orsak till negativa attityder gentemot islam och muslimer i Sverige och västvärlden i övrigt är den mestadels negativa mediebevakningen av såväl muslimer i väst som av den muslimska världen. Detta beskrevs redan av Edward Said 1981 i Covering Islam: how the media and the experts determine how we see the rest of the world (ny upplaga 1997) men har belagts ett antal gånger i olika studier, såväl i USA, Europa som i Sverige. En bra, ganska ny bok är Framing Muslims : stereotyping and representation after 9/11 (2011) av brittiska medieforskarna Peter Morey och Amina Yaqin. Några exempel på svensk forskning i ämnet finns tex i denna översikt (på engelska) av islamforskaren Göran Larsson (från 2006). Naturligtvis är inte all mediebevakning av muslimer och islam negativ, men övervägande del, och den bygger ofta på vissa stereotyper.

Den amerikanska islam- och medieforskaren Nabil Echchaibi på University of Colorado at Boulder, som jag lyssnade på vid en akademisk konferens i somras, beskrev muslimers (i USA) situation i relation till medier som ”double trap of representation”. Den negativa mediebilden är så stark att det inte går att börja i någon annan ände. När muslimer på olika sätt försöker medverka i medier för att gå emot de negativa stereotyperna så blir det ändå i relation till de negativa bilderna inte minst genom att ta avstånd till våld och extremism, och de riskerar då att skapa en ny sterotyp, den ”goda muslimen” och även om syftet är att få en bredare bild så är sterotyperna så starka att de riskeras att förstärkas ytterligare.

I min egen forskning där jag studerar debattartiklar skrivna av religiösa aktörer syns den här tendensen väldigt tydligt. I min avhandling tittar jag på alla debattartiklar skrivna av någon typ av religiös aktör i tre svenska dagstidningar (DN debatt, SvD Brännpunkt och Expressen sidan 4) under perioden 2001 – 2011. Avhandlingen som helhet fokuserar alltså inte just muslimer (eftersom en majoritet av artiklarna är skrivna av kristna) men i ett kapitel analyserar jag artiklarna skrivna av muslimska respektive judiska företrädare. Det är i mitt material väldigt tydligt att de muslimska aktörerna skriver mer defensivt än de kristna, eller förhåller sig mer aktivt till de negativa bilderna. Många artiklar handlar om att på olika sätt försöka förklara muslimsk tro och att den är kompatibel med svenska värderingar. I materialet finns en spänning mellan att å ena sidan vilja visa på den islamofobi och rasism som möter muslimer i Sverige och de många sociala problem och ökade klyftor som inte beror på religion men i hög grad drabbar muslimer; och å den andra sidan visa att muslimer inte står i konflikt med det svenska samhället, att man själv har ett ansvar för att ta avstånd från våld och extremism och för att integreras mer i Sverige. Jag uppfattar den här balansgången som ett uttryck just för det som Echchaibi beskrev, att de negativa bilderna i så hög grad bestämmer samtalet att även försöken att motvisa dem riskerar att bekräfta att detta är den ”naturliga” utgångspunkten.

Och det är just här det blir relevant att tala om islamofobi och negativa stereotyper i relation till drevet mot Omar Mustafa. Den ursprungliga kritiken från Expo var inte islamofobisk, men efter att Mustafa tagit avstånd från de tidigare inbjudna talarna till islamiska förbundet, så dök en rad påståenden upp som återgavs i många medier utan att någon verkade granska dem. Flera av dem anspelade på idéer om en muslimsk konspriration, t ex Expressens helt felaktiga uppgifter om miljoninkomster med oklart ursprung eller diverse artiklar som argumenterade för att muslimer ”inflitrerar” socialdemokratin. Men också det faktum att människor uppenbarligen inte litade på Mustafa när han klart och tydligt deklarerade sina egna uppfattningar utan förutsatte att han hade en dold agenda, att ”egentligen” tyckte något annat än det han sa och hade sin lojaliet någon annanstans. Därför kunde beskrivningarna från den s k ”familjestadgan” presenteras som Mustafas uppfattningar trots att han tydligt deklarerat något annat. Som vi skrev i debattartikeln: ”Partikamrater och journalister hade knappast så okritiskt spridit felaktiga uppgifter om dessa inte redan bekräftat deras egna föreställningar om muslimer. ” Till det kommer mindre offentliga uttryck, som en del mycket obehagliga diskussioner förda i olika kommentarstrådar på facebook (även av partikamrater) som mer direkt ger uttryck för det islamofobiska tankekomplexet. Veronika Palm, ordförande i Stockholms ak har också vittnat om hur hon under veckan överösts av mejl med hat mot muslimer.

En kritisk granskning och diskussion är inte islamofobi. Men det går inte att förstå drevet utan att sätta in det i den kontexten. Alla som skriver i medier, som för artiklar vidare i sociala medier och bilder sig en uppfattning om saker utifrån dem, har ett stort ansvar att se förbi de första intrycken och göra både källkritik och fundera vilka stereotyper som förusätts och förstärks. På den punkten är det oerhört många som inte bara brustit utan klappat ihop totalt i det här drevet.

Min avhandling med arbetstiteln Public Religions in Swedish Media: a study of religious actors on opinion pages 2001-2011 kommer ut i höst i samband med att jag disputerar vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Där kommer jag skriva om vilka religiösa aktörer som deltar i svensk samhällsdebatt, i vilka frågor och på vilket sätt, och kommer sätta det i relation både till teori och forskning om sekularisering och religion i offentligheten och till forskning om religion och media.

[Uppdaterad: eftersom jag misstänker hur diskussionen här skulle kunna utvecklas har jag slagit på förhandmoderering av kommentarer. Inget hatiskt, osakligt eller grovt otrevligt kommer tillåtas, inte heller anonyma kommentarer]

I Fokus om sekularisering

I veckans nummer av Fokus har reportern Linda Eriksson skrivit en väldigt bra artikel om diskussionen om religionens återkomst. Inte bara bra för att hon intervjuat mig och ett par av mina forskarkollegor, utan framför allt för att artikeln på ett kunnigt men tillgängligt sätt presenterar de senaste årens diskussion bland forskare, kanske framför allt inom religionssociologin, om hur man ska förklara religionens eventuellt förändrade roll i det svenska samhället.

Extra roligt tycker jag att det är, eftersom jag bloggade sist Fokus hade en stor artikel om sekularisering, eller snarare om Svenska kyrkans medlemsutveckling, i april 2011. Då tyckte jag att artikeln visserligen var väldigt välskriven och intressant, men saknade just den här teoretiska helhetsbilden om hur man ska sätta förändringar i religiositet i relation till andra sociala och samhälleliga förändringsprocesser. Det är precis det som den här artikeln gör.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Struktur är inte konspiration – om medialisering

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera påverkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan också förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization på engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgått en dubbel utveckling och institutionalisering: från att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan också medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, såväl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, så har Hjarvard och många andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer påverkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahåller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna få ut sitt budskap men kan också genom medierna förstå vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar också med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt på en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan också för att leverera innehåll till program och tidningar som lever på annonsintäkter. För att få del av denna resurs som medierna innebär, så formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrågor, stort fokus på konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig på slagfärdiga sätt men väljer också frågor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik påverkas å sin sida både av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men också alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav på att fylla sin produkt med innehåll. Det här påverkar alltså, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan också på lång sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och på sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild påverkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga från politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill påverka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill påverka politik eller samhällsliv kan undgå en sådan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som något extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, så att det inte ens längre upplevs som en påtvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. Från att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker måste konstant bygga på bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att återknyta tydligare till veckans händelser, så tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker också att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser på läckor). Men jag hoppas också på en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer långsiktiga sätt att påverka såväl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förståelse för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver också förstå den för att kunna göra motstånd när det behövs, och för att åtminstone ibland kunna ta några kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Sekularisering eller religiös förändring – Fokus sätter fingret på frågan

I fredags publicerade Fokus en lång artikel av Eric Shüldt om tillståndet i Svenska kyrkan, eller snarare hur Svenska kyrkan på olika sätt försöker bemöta en situation med minskade medlemssiffror. Det är en väldigt välskriven artikel, och även om det låter futtigt så är en av de fantastiska sakerna med artikeln att den inte verkar innehålla några sakfel – något i det närmaste unikt i journalistik om religion i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet som ofta har en erbarmligt låg kunskapsnivå.

Artikeln beskriver dels bakgrunden till de minskade medlemssiffrorna som kyrka-stat-frågan, sekulariseringen samt framför allt det förändrande medlemskapet, att det numera är dopet som är medlemsgrundande. Genom olika möten och intervjuer beskrivs också tre olika sätt som församlingar eller människor i kyrkan försöker bemöta framtiden: med ”publikdragande” verksamhet, med politiska ställningstaganden och ökad relevans i samhällsdebatten samt med mer ”kärnverksamhet” eller fördjupning för de som söker sig till kyrkan.

Som helhet är det intressant (om än inte så mkt nytt för en insider), men jag fick ändå känslan av att något saknades, en mer djupgående analys – eller kanske snarare, de förklaringar som vi (religions)sociologer har till den här utveckling. Jag vill nämna två saker: relationen mellan religion och samhällsförändring, samt vad medlemskap i en folkkyrka är.

De tre vägar som beskrivs i artikeln skulle jag inte säga är tre olika möjliga vägar: de facto pågår de ju samtidigt. Jag tror inte att de alla är medvetna svar på medlemsutvecklingen per se, utan olika uttryck, vilket också själva medlemsutvecklingen i sig är, på det som vi sociologer kallar religiös förändring. För att förklara vad jag menar kommer här en crash course i modern sekulariseringsteori:

Ordet sekularisng används i vardagsspråket ungefär synonymt med ”avkristning” eller minskad religiositet. Det är inte direkt fel, men inom den religionssociologiska (och övrig samhällsvetenskap) har begreppet en lite mer specifik betydelse. Ordet betydde ursprungligen att något gick från kyrklig till värdslig överhöghet eller ägande (typ Gustav Vasa tar kyrkklockorna till staten) men sedan 1900-talets början har ordet främst använts som ett vetenskapligt begrepp för att förklara relationen mellan modernitet och religion.

Den så kallade sekulariseringstesen innebär att modernisering och (ekonomisk) utveckling leder till religionens tillbakagång. När ett samhälle blir mer och mer modernt, rationellt, urbaniserat, individualiserat, rikt och pluralistiskt finns det en inneboende motsättning mellan modernitet och religiositet som kommer leda till religionens marginalisering eller försvinnande. Den här synen var förhärskande bland samhällsforskare åtminstone i Europa under nästan hela 1900-talet, och var i princip helt oifrågasatt, trots att det egentligen främst var i (norra) Europa som det fanns empiriskt stöd för tesen. Först under 1990-talet började den ifrågasättas, först i USA där det ju egentligen aldrig funnits något tydligt samband mellan modernitet och låg religiositet, och allteftersom andra delar a världen snabbt moderniserades utan att religionen försvann blev det mer och mer uppenbart att sambandet inte är så enkelt. I stora delar av Asien till exempel går ju stark ekonomisk utveckling och modernisering hand i hand med växande religiösa grupper. Från att ha förutsatt att hela världen kommer gå i Europas fotspår kallas idag Europa för ett ”exceptional case” (vilket är titeln på en bok av den framstående brittiska religionssociologen Grace Davie.

Hur man istället ska förstå (det eventuella) sambandet mellan religion och modernitet finns det inget konsensus kring, men ett av flera synsätt, vilket även jag delar, är det som enkelt kan kallas ”religiös förändring” snarare än sekularisering. Det går ut på att det trots allt är relevant att titta på hur modernitetens utvecklingsprocesser förändrar förutsättningarna för religionens plats i samhället och individers religiositet. De gamla teoretikerna hade fel i att det fanns ett enkelt samband, en motsättning mellan religion och modernitet, och de hade fel i effekterna dvs religionens försvinnande. Men jag tror att de hade rätt i grundfrågan. De förändringsprocesser som moderniteten innebär förändrar i grunden hur människor lever tillsammans, hur vi tänker kring oss själva och våra liv, våra värderingar och vårt beteende. Om man studerar religion som ett socialt fenomen (vilket är religionssociologens uppgift) så är det då också ganska självklart att förutsättningarna för religiositeten, både i samhället och på individnivå, påverkas av detta. Det påverkar synen på makt och auktoritet, det förändrar dynamiken mellan individ och kollektiv, det förändrar hur vi kommunicerar och mycket annat. Den religiösa förändringen är i min mening inte i första hand intressant att studera i antal, om det ökar eller minskar, utan snarare kvalitativt i meningen *hur* är vi religiösa? vilken sorts religiositet finns eller växer i det moderna samhället? hur ser förändrade relationer mellan religiös och sekulär auktoritet ut etc.

Alltså tror jag att nyckeln till att förstå de olika tendenser som beskrivs i Fokus reportage inte främst ska ses som tre motsatta, medvetna strategier för att stoppa medlemsflykten. Snarare är alla tre exempel på hur en religiös organisation, som finns i ett modernt samhälle och består av samtida människor, påverkas av och samtidigt påverkar hur såväl evangeliet tolkas som hur aktiviteter och gudstjänster organiseras och firas.

Sen är det också frågan om medlemskapet. Att vara medlem eller tillhörig en folkkyrka i den nordiska traditionen (liksom en del andra stora kyrkor) är något annat än att vara med i en annan typ av medlemsorganisation. Det finns bland svenskarna, liksom de andra nordiska länderna och något liknande i en del andra kyrkor, en stark känsla av samhörighet med kyrkan, en uppskattning för såväl kyrkobyggnaderna som verksamheten, en vilja att kyrkan och dess tro, språk, riter och platser ska finnas där när man behöver dem – även om man inte är så intresserad av att gå dit på söndagarna eller är så övertygad i sin egen tro. Den ovan nämnda brittiska religionssociologen Grace Davie har skrivit om detta fenomen, och kallar det ”vicarious religion”, eller ställföreträdande religion. Tanken är alltså att en en liten grupp upprätthåller religionen till vardags med majoritetens goda minne eller till och med aktiva stöd, för att den ska finnas till hands för alla när de behöver den. Hon menar också att det inte bara ska ses som en infrastruktur som folk vill använda som en tjänst eller vara, utan också just tron bärs av några å de mångas vägnar. Kanske kan man se en del av de protester som ibland blir när kyrkor ändrar språk eller riter just ur det perspektivet – människor tänker att även om de inte går dit så firas gudstjänsterna ändå på något sätt för dem också.

Frågan om medlemmarna är såklart viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv för Svenska kyrkan och för trovärdigheten på sikt. Men vad som gör att människor vill stanna i kyrkan handlar i ganska liten grad om direkt ”medlemsnytta” i strikt bemärkelse, utan mer om samhörighet och identitet. Jonas Bromander, forskare på Svenska kyrkan, har gjort en hel del forskning just om detta och har kommit fram till att de som lämnar kyrkan i ganska låg grad gör det av åsiktsskäl eller i protest mot det ena eller andra. De som lämnar har haft väldigt liten relation eller kontakt med kyrkan och har ofta en väldigt låg kunskapsnivå om kyrkans åsikter och verksamhet. Jag tror att det som kommer avgöra medlemssiffrornas framtid handlar ganska lite om individens nytta och betydligt mer om människor vill att kyrkan, dess tro, dess röst och dess verksamhet ska finnas i framtiden. I så fall kommer människor att stanna kvar.

Några lästips:

Forskningsrapporten nedan låter inte så upphetsande på titeln, jag vet, men den är faktiskt otroligt spännande. Den behandlar såväl de mer teoretiska frågorna om religiös förändring i Sverige som frågor om välfärdssamhällets förändring, kyrkan som tjänsteleverantör,  genusfrågor och mycket mer. Väldigt läsvärd, och dessutom tillgänglig som pdf (klicka på ”fulltext” på sidan du kommer till).

Bäckström A, Edgardh Beckman N, Pettersson P. Religiös förändring i norra Europa : en studie av Sverige : ”från statskyrka till fri folkkyrka” : slutrapport. Uppsala: Diakonivetenskapliga institutet, Uppsala; 2004. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie, 8.

Grace Davie utvecklar begreppet vicarious religion i det här bokkapitlet. Begreppet har kritiserats av Steve Bruce och David Voas i den här artikeln som Davie svarar på här. Tyvärr är kanske de här artiklarna låsta om man inte sitter på ett universitetsnät, men referenserna finns i alla fall…

Några andra bra böcker om sekularisering och religiös förändring:

Bromander, Jonas (2005). Medlem i Svenska kyrkan: en studie kring samtid och framtid. Stockholm: Verbum (studien jag nämnde ovan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. En ny bok baserad på data från 2009 [data i denna bok är från 2004] kommer att publiceras i år på Verbum förlag.)

Ahlstrand, Kajsa & Gunner, Göran (red.) (2008). Guds närmaste stad?: en studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm: Verbum (en annan svensk studie, som kombinerar enkäter och kvalitativa studier i en rad intressanta artiklar)

Berger, Peter L., Davie, Grace & Fokas, Effie (2008). Religious America, secular Europe?: a theme and variations. Aldershot, England: Ashgate (en ganska kort och översiktlig bok som ändå ger de stora dragen. en internationell bestseller!)

Sigurdson, Ola (2009). Det postsekulära tillståndet: religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion (visserligen skriven ur ett mer teologiskt perspektiv, men innehåller väldigt bra ingångar även till ett sociologisk perspektiv)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Religion och feminism – inte nödvändigtvis motsatser

Denna vecka skriver jag huvudledare i Tro och politik – självklart med utgångspunkt i att det idag är internationella kvinnodagen.

Vi som är feminister i olika tros­traditioner har mycket att göra för att våra samfund och grupper ska leva jämställt och jämlikt, och har mycket att bidra med i den feministiska kampen i samhället i stort. Strukturer som gör skillnad på människor finns överallt, i sekulära såväl som religiösa sammanhang. Men utan respekt för våra olika traditioner och religioner kan vi aldrig åstadkomma ett verkligt syskonskap.

Sen har jag nog inte länkat till min förra text i tidningen, om behovet av en kunskapsbaserad politik:

Utan kunskap, som vi får genom forskning, kan vi aldrig bygga framgångsrika samhällen eller lösa våra gemensamma problem. Men vi måste också ha en idé om såväl vilka problemen är som vart vi vill komma, alltså hur vi vill att samhället ska se ut. Och vi måste framför allt ha tilltron till att det faktiskt går att göra något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Patent = samhällsnytta?

[Uppdaterad]

Ett tips bloggat på mobilen, på resande fot: Idag skriver jag tillsammans med Mattias Wiggberg och Odd Runevall en artikel på DN Debatt på nätet om problemen med Svenskt näringslivs rapport om forskarutbildningens samhällsnytta.

Samhällsnytta kan inte mätas i antalet patent

”Svenskt Näringslivs syn på samhällsnytta är väldigt snäv – det som mäts är patent, kommersialisering av varor och tjänster samt jobb. Men samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Exempelvis arbetar många disputerade från den samhällsvetenskapliga fakulteten inom statlig sektor där de höjer produktiviteten och på så sätt bidrar till tillväxten. Det kan handla om att tillämpa sin forskning på områden såsom penningpolitik, organisation, eller utrikespolitisk analys. Doktorer inom juridik arbetar på liknande sätt inom rättsväsendet med att höja rättsäkerheten eller möjliggöra för bättre skydd av idéer och innovationer. Genom sådana arbeten förbättras Sveriges administration och institutioner, faktorer som visats bidra starkt till tillväxten i ett land.
Svenskt Näringsliv underskattar också antalet produkter som forskarutbildningen skapar. Då en doktorand i humaniora, exempelvis historia, skriver en bok som ger oss större förståelse för vårt samhälles bakgrund är detta visserligen en produkt, men inte i det hänseende som Svenskt Näringsliv menar. Den mer övergripande samhällsnyttan av att vi får mer kunskap om hur människor fungerar, vår historia och språk och många andra områden inom humaniora går överhuvudtaget inte att mäta i de här termerna. Även grundforskning inom naturvetenskap och medicin kräver ofta lång tid och är till sin karaktär sådan att inga patent eller produkter kan garanteras – samtidigt är den en förutsättning för de upptäckter och resultat som ger såväl nobelpris som nya mediciner och behandlingar.”

Artiklarna som vi svarar på finns här (dn) och här (unt). Själva rapporten från Svenskt näringsliv finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Feltänkt förbud

Efter DO:s debattartikel på DN debatt idag (vilket i och för sig är ett lite märkligt sätt att meddela ett myndighetsbeslut) där hon menar att det var fel av skolan att stänga av en elev för hon bar niquab, ansiktsslöja, har debatten föga förvånande rasat. Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) gick ut direkt och sa att om det är olagligt med niquabförbud i skolan, då måste diskrimineringslagen ändras. Liknande åsikter framfördes, lika lite förvånande, av Christer Sturmark.

Lite mer förvånande, och för mig oroande, är att socialdemokraterna Carina Hägg och Mikael Damberg uttryckt liknande åsikter idag. Damberg visserligen lite mer försiktigt, att det behövs en översyn, men ändå.

Jag vill alltså inte ha ett förbud av niquab, burka eller andra religiösa klädesplagg heller för den delen. Förslagen som varit i luften idag har visserligen ”bara” gällt i skolan men kan inte ses som något avgränsat förslag utan måste ses dels i ljuset av en större diskussion i de flesta europeiska länder, men framför allt i ett större sammanhang av hur vi talar om religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Jag tycker – såklart – inte att niquab eller burka eller andra klädseder som särskiljer eller kontroller kvinnor är positivt. Jag tycker som feminist att det är självklart att kritisera teologier och praktiker som upprätthåller skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor, makt och möjligheter, oavsett var det sker. Men det betyder inte att jag tycker att ett uttryck som kan tolkas så, ska förbjudas i svensk lag.

Jag är mot förbud av två skäl: jag tror att det är kontraproduktivt, och jag tror att ett sådant beslut spär på och cementerar en oerhört problematisk diskurs och maktordning som redan idag gör muslimer till en utsatt grupp i Sverige. Dessutom visar hela den här diskussionen på problematiska utgångspunkter när det gäller synen på religion och religionsfrihet.

Att förbjuda niquab är att börja i fel ände – det är det jag menar med att det är kontraproduktivt. Konsekvensen kommer kanske i något fall bli att någon kvinna slutar använda niquab men troligare är kanske att de inte kommer utbilda sig. TCO:s Samuel Engblom utvecklar det väldigt bra här. Kanske kommer fler religiösa skolor startas, kanske kommer vi få se andra effekter som inte var syftet med lagen.

Men även vi trodde att det skulle ”hjälpa” så är hela utgångspunkten problematisk eftersom vi inte kan se det här som någon isolerad fråga. Det handlar inte (bara) om att ”se varandra i klassrummet” som det talas om. Det handlar om synen på islam som ett hot mot ”våra” västerländska och/eller moderna värderingar, vilka de nu är, om djupt liggande och inte alltid så medvetna uppfattningar om ”den andre” och utgångspunkten att muslimska kvinnor är förtryckta. Bland annat. Jag menar inte att alla som diskuterar niquabförbudet är rasister, men sättet den här diskussionen förs på gynnar ett vi-och-dem-tänkande, spär på fördomar, hindrar viktigare samtal och spelar alldeles säkert Sverigedemokraterna i händerna.

Den brittiska religionssociologen Linda Woodhead har i en analys av den brittiska slöjdebatten* diskuterat vad det beror på att båda sidorna i diskussionen verkar åberopa samma värden – frihet, kvinnors rättigheter etc. hennes tolkning var att vi inte kan förstå värden/värderingar enbart som något som enbart kan förstås rationellt eller som är grundat i logiska tankar, utan snarare måste förstås som grundat i djupt liggande känslor, myter, symboler o.s.v. Hennes tolkning av slöjdebatten är att den visar på  en ”sacred narrative of European progress”, att berättelsen om det europeiska framsteget, upplysningen, hur vi är i rörelse från mörkret, dåtiden, förtrycket mot rationalitetens och frihetens ljus är oerhört stark, och att vi tänker i kategorier så att det som hör ihop med det ”gamla” är per definition negativt – och religion, eller i alla fall uttryck för religion som inte hänger ihop med den här berättelsen, hör till historiens bojor som ska lämnas efter. När då någon, av fri vilja väljer något som tänks höra ihop med det ”gamla”, som slöjan, så är det ett hot mot hela den berättelsen – det är också ett skäl till att det är oerhört svårt att förstå eller uppfatta det som ett fritt val att bära niquab, hur kan en fri individ välja ofriheten?

Woodheads tanke tycker jag är intressant, och ställer också en del frågor till den svenska diskussionen. Den knyter också i någon mån an till ett problem som jag ser i bland annat Sturmarks argumentation. Han menar att religion inte är en jämförbar diskrimineringsgrund med exempelvis kön, etnicitet och ålder, eftersom dessa är egenskaper medan religion eller annan trosuppfattning är ställningstaganden. I den mån de behöver skyddas faller de in under samvetes/yttrandefriheten, i övrigt finns ingen anledning till särskilt skydd. Men det bygger på en förenklad och reduktionistisk syn på religion. Förutom att jag tror att de flesta religiösa människor inte uppfattar sin religiositet som man väljer att tycka eller inte utan mer grundläggande, så visar det också på en religionssyn som visserligen är vanlig i Västeuropa, men också just en kontextuellt snäv syn. Religionsvetare talar ofta om att man studerar religionens olika dimensioner – där är trosuppfattningar (som bara i viss mån handlar om församthållanden) en, medan andra är erfarenheter, praxis (riter och seder), moral eller livskonsekvenser o.s.v. Tro eller religion handlar i lika hög grad om tillhörighet och identitet, sammanhang, myt och rit som om en medveten och (frivilligt vald) syn på världen jämförbar med en politisk ideologi eller liknande ställningstaganden. Denna syn på religion och tro är oerhört präglad av hela upplysningstanken**, och särskilt vanlig i samhällen präglade av en luthersk/protestantisk kyrkotradition som ofta betonat just läran och det intellektuella. Liknande synpunkter förs ibland fram i andra religionsfrihetsdiskussioner, ibland med förödande resultat – exempelvis i utvisandet av kristna irakier. Att de förföljs och dödas handlar sannolikt ganska lite om vad de har för uppfattningar om jungfrufödseln eller försoningslära eller ens vad de har för personlig relation till Jesus. I det sammanhanget blir det absurt att tala om religion enbart som ett ställningstagande.

För att komma tillbaka till själva niquabdebatten ska jag lyfta fram ett annat forskningsprojekt, nämligen det som mina kollegor på Centrum för forskning om religion och samhälle ägnade sig åt innan jag började där, Welfare and Values in Europe (en fortsättning på Welfare and Religion in a European perspective, vars bok nu kommit ut). I detta projekt, med fallstudier i mellanstora städer i en rad europeiska länder undersöktes religionens (stora kyrkor i det första, minoritetsreligioner i det andra projektet) betydelse för människors tillgång och upplevelse av välfärd men också religion som faktor för sammanhållning eller sociala problem i de olika lokalsamhällena. När forskarna berättat om frågor som slöjan, minareter, skolundervisning mm så var det tydligt att det fanns en liknande uppfattning i nästan alla fall: när frågor hamnat på nationell nivå och blivit just ”frågor” har det nästan alltid lett till infekterade debatter, gynnat populism eller lett till slitningar. När de å andra sidan har hanterats lokalt som praktiska problem och inte som stora principer, har de nästan alltid gått att lösa på ett pragmatiskt sätt. Deras rekommendation var alltså att så långt som möjligt hantera liknande frågor just som lokala praktiska problem. Just så som DO gör i sitt beslut idag.

Klokast har för övrigt – inte heller det förvånande – Abdulkader Habib varit. Han är rektor på Kista folkhögskola och aktiv i Broderskapsrörelsens nätverk för muslimska socialdemokrater. Han beskriver i en artikel i SvD igår hur Kista folkhögskola hanterat sin enda elev i niquab. Han intar också en praktiskt men tydlig approach:

–Min övertygelse är att niqab och burka är en udda åsikt inom islam. Min utgångspunkt är att de här tjejerna ska få kunskap. Det bästa för oss är att bemöta och inte isolera de här kvinnorna, säger Abdulkader Habib.

Genom att lösa de praktiska problemen men samtidigt hålla en ärlig och respektfull diskussion där olika synsätt möts tror jag är en betydligt bättre väg framåt än populistiska kontraproduktiva förslag . Vi kan inte förbjuda allt vi inte gillar.

Kristina Persdotter skriver också bra i ämnet. Broderskaps ordförande Peter Wiederud välkomnar DO:s beslut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

* Woodhead, Linda. 2009. “The Muslim Veil Controversy and European Values.” Swedish Missiological Themes 97:89-105. ** En intressant utveckling av detta finns i den även i övrigt utmärkta och mycket intressanta boken ”Det postsekulära tillståndet” av Ola Sigurdsson (Glänta 2009)

En riktig kunskapsskola

I veckans ledare i Tidningen Broderskap skriver jag om en riktig kunskapsskola – en som bygger på forskning, till skillnad från Jan Björklunds skolreformer som inte har något stöd i pedagogisk forskning.

Ett illustrativt exempel kom i Unt i helgen (efter att broderskapstidningen gått i tryck) där några pedagogikforskare från Uppsala Universitet pekar på att kraven på tidigare betyg inte har något stöd i forskningen. Den kritiken slår kanske hårdast mot regeringen, men även de rödgröna bör fundera på hur bra det är att gå med på problembeskrivningen att ”kunskapsskola” är samma sak som ”betygsskola”.

Andra bloggar om: , , , , , , ,