Reinfeldts testballong om höjd pensionsålder och att människor kanske borde tänka sig att jobba till 75 har av förklarliga skäl retat upp folk. Samtidigt ligger det väl något i att medellivslängden ökat dramatiskt de senaste 50 åren utan att pensionsåldern ökat? Vi utbildar ju oss också längre, då är det väl rimligt att vi arbetar längre också?
Det är absolut rimliga argument, om det inte vore för att arbetslivet och pensionen är en synnerligen orättvis historia. I de förment lika och allmänna reglerna om pensionsålder och pensionsuttag döljer sig enormt stora skillnader framför allt baserade på klass och utbildningsnivå. Senaste dagarna har ett diagram föreställande den ökade medellivslängden cirkulerat på facebook. Jag tycker de här diagrammen är minst lika relevanta (från SCB).
Återstående medellivslängd vid 30 års ålder för kvinnor och män efter utbildningsnivå 2000–2010
Tabellen visar alltså återstående medellivslängd vid 30 års ålder, och som vi ser skiljer cirka 5 år i medellivslängd mellan högutbildade och lågutbildade män och nästan lika mycket bland kvinnorna. Skillnaderna har ökat, och sista åren syns till och med en minskning i medellivslängd bland de lågutbildade.
Det finns ocksÃ¥ regionala skillnader, och det blir ännu tydligare nedbrutet pÃ¥ kommuner eller bostadsomrÃ¥den – de ökade klyftorna i Sverige syns i medellivslängden. (Marika Lindgren Ã…sbrink har skrivit bra om detta, bla här och här)
Det är också ett misstag att hävda att pensionsåldern i Sverige är 65 eller möjligen 67 för alla. Som Daniel Swedin skriver om i Aftonbladet, är nämligen den reella pensionsåldern 64 år, och för LO-anslutna mellan 60 och 62.
Reglerna ser ju i princip ut så, att om man väljer att gå i pension före 65 får man mindre pension, medan den som jobbar några år till får högre pension (och dessutom lägre skatt och inga arbetsgivaravgifter), så att det är upp till var och en att kalkylera hur länge man vill jobba och vad det är värt för en själv att gå i pension, och för att uppmuntra till att stanna i arbetskraften längre. Men problemet är ju att det inte något lika och rättvist val i realiteten.
Den som är utsliten i kroppen efter ett långt arbetsliv (som kanske började vid 16 års ålder, eller i alla fall 19) vid drygt 60 års ålder får alltså klart sämre pension än prognosen, särskilt om hen blir sjukskriven eller sjukpensionerad under några år innan ålderspension. Kvinnor får dessutom mycket sällan denna utslitning klassad som arbetsskada, eftersom det inte brukar kunna fastställas om hon slitit ut sig på jobbet eller i hemmet. Samtidigt kan många akademiker som började jobba nångång mellan 25 och 30 års ålder utan problem jobba på till 70, och därmed inte bara klara sig betydligt bättre åren mellan 60 och 70 utan dessutom i resterande tid i livet (vilket statistiskt alltså är ca 5 år längre).
Den absolut viktigaste insatsen för att öka antalet arbetade timmar och stärka pensionssystemet, måste vara att förbättra arbetsmiljön och villkoren i arbetslivet så att den reella pensionsåldern går upp till 65. Se till att människor orkar jobba, fysiskt och psykiskt, och minimera risken för skador och olyckor.
Om man sedan (när pensionsåldern verkligen är 65) ska börja diskutera ökad arbetstid eller höjd pensionsålder, måste det ske i relation till de stora skillnaderna i medellivslängd och arbetad tid. Det är helt orimligt att den flexibilitet och valfrihet som ska finnas i systemet idag, i realiteten bara är en valmöjlighet för högutbildade och redan privilegierade grupper på arbetsmarknaden, men blir som ett straff för de redan mest utsatta på arbetsmarknaden. Kan man tänka sig en differentierad pensionsålder beroende på utbildningsnivå eller yrke? Även om det är svårt att genomföra behöver vi se pensionsåldern som en jämlikhetsfråga. Låt gärna den som kan och vill jobba längre, men inte i ett system som innebär direkt eller indirekt ekonomisk bestraffning av de som slitit ut sina kroppar i arbetslivet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, pension, 75 år, medellivslängd, jämlikhet, arbetsmiljö, klass, arbetsmarknad, pensionsålder. Andra s-bloggar om pensionsåldern: Parkstugan, Martin Moberg, Röda berget.
Pingback: Om 75:or och depressionspolitik « Parkstugan
Elefanten i rummet heter ju dock ”kön”. Den socialgrupp bland männen som klarar sig längst lever bara marginellt längre än den socialgrupp bland kvinnorna som klarar sig sämst.
I övrigt håller jag med dig.
Mycket bra inlägg.
Tack Marta, skarpt och klokt. Jag hoppas att du har det bra i exilen!
Tack! Jag har det bra, upptäcker staden och jobbar på med forskningen. Det börjar så smått bli vardag här nu…
fin post!
men ju högre pensionsålder desto mindre extraorimligt blir det väl? asså, om vi förväntas jobba så länge vi är friska, så är det fortfarande orättvist att fattiga lever färre år. men om vi har ett okänt antal år efter 65 som samhället försörjer oss _oavsett_hälsa_ så blir det ju extra många lyxår för rika. betald ledighet kan fördelas på sätt som är rättvisare, hälsosammare och produktivare. istället tycker jag vi borde ta ut vår arbetstidsförkortning (som ju bibehållen pensionsålder är) som extra semester eller kortare arbetstid, alternativt någon variant på temat, som kortare arbetstid för anställda inom offentlig sektor eller möjligen extra semesterveckor för föräldrar.
kram!
Petra: i princip ja, absolut. Men som systemet är idag så är det ju bara folk som redan är välmående som klarar detta. Om vi höjer pensionsåldern rakt av för alla utan att minska arbetstiden, förbättra arbetsmiljön, stärka möjligheterna att få utslitningsskador klassade som arbetsskador etc så blir det ju fler år som de utslitna får ”skylla sig själva” om de går i pension tidigare. Så min poäng är egentligen att vi borde ägna mer politisk kraft och pengar åt att åtgärda orättvisorna i arbetslivet och minska ojämlikheten, (vilket dessutom sannolikt kommer innebära fler arbetade timmar och minskade kostnader för vård förutom minskat mänskligt lidande) innan vi pratar om allmänt höjd pensionsålder som riskerar att bli ytterligare dold bestraffning för dem som inte orkar.
kram!
Bra inlägg! Det jag blir nyfiken på, är om utbildningsnivå i SCB:s statistik bara är en proxy för vad man jobbar med, eller om även två personer som har likadana jobb, men påtagligt olika utbildningsnivå, förväntas leva olika länge, allt annat lika?
Jag tycker att hans idé är lösningen på vårt land!
En enkel och fullt rimlig reform är att göra pensionen lika för ALLA, oavsett om de tvingas gå i pension vid 60 eller glatt jobbar vidare till 80, oavsett om man i arbetslivet haft höga inkomster, låga eller näst intill obefintliga.
Som systemet ser ut i dag så ska den som haft ett tufft slitsamt arbetsliv och därför behöver gå i tidig pension bestraffas genom att få mycket lägre pension än en person från övre medelklassen som haft ett skonsamt och hälsosamt liv och som tjänat gott om pengar och klarat av att arbeta fram till 75.
Alla människor är lika mycket värde och pensionen borde vara lika bra för alla gamla. Då behöver vi heller inte reglera när någon ska gå i pension, de som har ett bra jobb de trivs med kan jobba vidare och få lön ända in i graven. Men den som inte klarar av att jobba mer ska inte lida för det eller känna någon press att jobba fast man inte klarar av det. Detta vore sann valfrihet för gamla. Jobba om man vill, men det är inget måste.
Finns det något argument emot? Och då menar jag inte att de ekonomiskt och hälsomässigt priviligerade tycker det är orättvist att de inte ska få fetare pension än alla andra.
Som Egil påpekat är det kön snarare än klas som medför den verkliga orättvisan. Kvinnors väsentligt längre livstid medför att alla män, oberoende av klass, diskrimineras. Kvinnor borde sålunda arbeta längre, män kortare eller oförändrat. Först då uppnår vi någon rättvisa i pensionssystemet.
Pingback: Sakta sÃ¥ blir politiken uppenbar… | Högbergs Tankar