En unik situation?

Jag är en av de många som imponerats av Carin Jämtin de senaste dagarna – lugn, saklig och pedagogisk har hon svarat på frågor och hållit presskonferenser. När allt skakar har hon klivit fram och tagit ledarskapet, och verkar ha full auktoritet att leda partiet tillfälligt. Hon skulle säkert kunna bli (åtminstone tillfällig) partiledare om hon ville, men jag misstänker att hon kommer stanna som partisekreterare. På den posten lär hon vara ohotad under överskådlig tid.

En sak har jag dock funderat en del på, och det är hon gång efter gång säger att vi står i en helt unik situation, och att den enda som är i närheten är när Olof Palme mördades. Då satt vi i regeringsställning och det fanns en vice statsminister som det var lätt att enas kring. Då utsåg man efterträdaren inom 15 timmar, något som en och annan (dock inte Jämtin) påpekat och tyckt att det funnits anledning att hoppas på även nu.

Frågan är om det är den bästa jämförelsen. Förutom att det fanns en vice statsminister, så var den som skulle ersättas inte bara partiledare utan statsminister. Det är väldigt stor skillnad att tänka sig ett land utan statsminister en vecka, än ett parti utan ordförande. Särskilt som det ju den där natten då Palme dog, måste ha funnits massor med scenarier på bordet om vad som egentligen hade hänt, inklusive terrorister och fientligt inställda främmande makter. Då måste en blixtsnabb tillsättning av statsministerposten ha varit (eller i alla fall upplevts som) helt centralt för rikets säkerhet.

Så visst kan man jämföra med Palme, men det är ju också intressant att titta på andra hastiga avgångar. När Gudrun Schyman avgick som vänsterpartiets ledare med omedelbar verkan, utsågs Ulla Hoffman till tf partiledare vilket hon var ett drygt år innan Lars Ohly blev partiledare på kongressen 2004. Under den tiden ägde EMU-omröstningen rum som ju var en viktig politisk strid för vänsterpartiet. En annan jämförelse skulle kunna vara situationen då Anna Sjödin avgick som SSU:s ordförande. Då valdes ingen tf ordförande, utan förbundet leddes i ett drygt halvår av förbundssekreterare Mattias Vepsä. Det går naturligtvis inte att jämföra någon av de situationerna med den nuvarande rakt av, men de är ändå intressanta referenspunkter. Kanske framför allt vänsterpartiet.

Som jag skrev igår, och som alla verkar vara överens om, handlar det nuvarande dilemmat om att hitta en modell som tillräckligt mycket kombinerar kraven på ett snabbt beslut med kraven på bred förankring och en öppen process. Ulf Bjereld har utvecklat sitt blogginlägg från igår om detta, och Jämtin har angett det som det främsta skälet till att det dröjer några dagar innan VU bestämt sig för vad man kommer föreslå partistyrelsen på fredag. Frågan handlar mest om dels huruvida man ska ha en extrakongress eller inte, och dels om den tf partiledare som sannolikt kommer utses snart kommer vara en tänkt statsministerkandidat 2014 eller någon mer senior som har i uppgift att leda övergången. Vilken process man väljer kommer ju också vara väldigt betydelsefullt för vem eller i alla fall vilken typ av politiker som kommer vara socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat i valet 2014, som Ulf mycket riktigt påpekar.

Som jag skrivit flera gånger så tror jag mest på ett snabbt beslut om en tf partiledare, och en öppen valprocess med flera kandidater inför ordinarie partikongress 2013. En del har rest farhågor om att det antingen skulle betyda att alla strider bryter ut i full blom igen, och/eller att denna tillfälliga ledare, hur välförankrad hen än är, bara skulle bli en lame duck som ingen politik skulle kunna driva och som ingen skulle lyssna på.

Den risken finns naturligtvis. Men jag tror att en öppen process inför 2013 är en förutsättning för att få ett långsiktigt starkt ledarskap för partiet och en ny, genomarbetad politik. Jag är inte heller alls så säker på att en tf ledare skulle bli en lame duck. Om vi får en ledare med lång erfarenhet, stark integritet och ett ettårigt mandat att genomföra stora förändringar utan att ha en egen position att bevaka så tror jag att en sådan person skulle kunna göra stordåd. Det är inte för inte som amerikanska presidenter oftast får mest gjort de sista åren på sin andra ”term” när de inte kan väljas om till något.

I bästa fall kan det gå som med påve Johannes XXIII. Han var den ultimata kompromisskandidaten (1958, då han var 77 år gammal) som ansågs totalt ofarlig och mest skulle sitta tills han dog (vilket alla förutsatte skulle ske rätt snart) så kardinalerna skulle kunna komma överens om vem som skulle bli nästa påve. Ingen hade då kunnat föreställa sig att bland det första han skulle göra var att sammankalla det gigantiska Andra Vatikankonciliet, ett slags jättekongress med katolska kyrkans alla biskopar som höll på 1962-65, och innebar stora reformer inte bara i katolska kyrkan utan var en den moderna kyrkohistoriens viktigaste händelser. Så man kan ibland få se upp om man väljer en tillfällig kompromisskandidat…

Andra verkar vara inne på samma linje som jag: SSU:s Gabriel Wikström (även om rubriken är lite missvisande så pekar innehållet i artikeln på samma lösning som jag ser), Johannes Åsberg samt Fredrik Jansson. Fredrik var ju f ö en av få som väldigt tidigt (före årsskiftet 10/11) förutspådde att Juholt skulle bli partiledare, så hans tips om vilka som kan vara aktuella kan ju vara rätt intressanta. Eric Sundström på Dagens Arena vill å andra sidan ha en extrakongress, men liksom jag en öppen process med flera kandidater.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

1 svar på ”En unik situation?

  1. Pingback: Lfven blir nog bra – men laget blir avgrande | Marta Axner – i exil

Kommentarer inaktiverade.