Dags för öppen medlemsomröstning – vi kan inspireras av Kanada

Jag har ju följt de sista veckornas turbulens i socialdemokraterna lite på avstånd härifrån Toronto, och jag vaknade i morse till Juholts presskonferens. Jag tror på något sätt att det i nuläget var oundvikligt, Juholt hade inte kunnat leda partiet framåt oavsett om det beror på politiken eller personen eller krypskyttet eller medierna. Det känns oerhört sorgligt – jag trodde verkligen på Håkan Juholt som partiledare, jag hade en enormt tillförsikt när han valdes och jag tror att hans bild av vilken politik och inriktning som behövs i grunden var helt riktig. Men han fick inte förutsättningarna och han har såklart själv också bidragit till situationen. Jag tror inte att det är så enkelt som att det är mediernas fel, eller interna kritiker, eller hans egen klantighet. Men helt klart finns en viktig uppgift framöver att försöka bena ut vad som hänt. Och framför allt: ett enormt arbete för att reformera och samla partiet.

Genast börjar såklart spekulationerna om vem som ska ta över och det ena mer bisarra förslaget efter det andra. Rätt många av de namn som nämns nämns tyder ju på total brist på verklighetsförankring hos politiska kommentatorer. Jag tror inte heller vi är gynnade av sådana diskussioner. Jag tror faktiskt mer på en övergångslösning och en lång och öppen process.

Här i Kanada håller två av de tre stora partierna på att byta partiledare. Det socialdemokratiska NDP efter att deras populäre och framgångsrika partiledare Jack Layton avled i cancer i somras, och tidigare statsbärande Liberalerna efter sitt sämsta val någonsin förra året. I båda fallen leds partierna av en ”interim leader” till det har hållits partiledarval i form av medlemsomröstning. Jag har tittat närmare på NDP:s process (på partiledarvalets officiella webbplats), och där finns tydliga regler för hur och när man får kandidera, hur mycket pengar man får spendera, hur mycket stöd man måste ha (500 underskrifter från 5 provinser) för att ens få ställa upp samt hur omröstningen går till. Det kommer vara ett stort konvent dit alla partimedlemmar får komma och rösta, och de som inte kan eller vill komma kan brevrösta i förväg eller rösta i realtid på internet. Partiet ordnar debatter runt om i landet men lokala partiorganisationer ordnar också. Den som är interim leader får inte kandidera utan kan jobba på i lugn och ro. Hela reglerna för valet finns i ett dokument här.

Jag tycker det här är väldigt inspirerande. De nyligen avslutande processerna i andra riksdagspartier, kanske framför allt vänsterpartiet, pekar ju också åt det hållet, nämligen att en öppen processen inte behöver vara splittrande utan tvärtom ett sätt att mobilisera både partiorganisationen, väcka intresse och prata politik. Så om jag fick föreslå vad som händer nu, så är min modell denna:

Fram till ordinarie partikongress om ett drygt år  leds partiet av gruppledaren i riksdagen (som kanske ska bytas till någon med lite längre politisk erfarenhet) tillsammans med partisekreteraren. Alternativt skulle man kunna tänka sig en interimistisk ledare som uppenbart inte kommer att bli partiledare på riktigt sedan, typ Björn von Sydow eller någon annan gamling på riksdagsbänken. Tiden fram till partikongressen används sedan till att i lugn och ro jobba med tre öppna processer: organisationsutredningen, programkommissionen och ett öppet partiledarval med medlemsomröstning. Organisationsutredningen och programkommission är redan igång och har (åtminstone i pk:s fall) börjat med rådslag, och jag tror att man ännu mer kan ha studiecirklar, lokala möten, en bred diskussion och involvera nya och gamla medlemmar och sympatisörer. Parallellt med detta sätter partistyrelsen upp regler för ett partiledarval. I likhet med det kanadensiska bör det finnas klara regler för hur man kandiderar inklusive tidsgränser, hur man som medlem kan engagera sig samt en sammanhållen information, debatter osv. Om de här processerna hålls ihop kan det förhoppningsvis betyda att det här inte blir ett förlorat år av interna strider, bortslarvad politik och otydlighet. Det har varken partiet eller Sverige råd med – vi behöver en stark opposition. Om medlemmarna får vara med och rösta om partiledare och dessutom vara med och utforma politiken på ett konkret sätt kan det betyda en tillströmning av nya medlemmar och en mobilisering och förstärkning av organisationen. Det ställer naturligtvis krav på de gamla garderna att hålla sig till spelreglerna och låta bli att försöka göra upp bakvägen i slutna rum, eller försöka driva kampanj genom genom läckor till expressen eller annat fulspel. Det kan bli svårt för de som är vana att kunna bestämma, men den gamla modellen har ju uppenbarligen inte funkat, så det är dags att testa något nytt.

Jag tror att det skulle kunna bli riktigt spännande. Många av de som nu framstår som osannolika namn skulle för min del gärna få ställa upp om de är beredda att visa vad de vill med socialdemokratin och Sverige, hur de ser på både ideologiska frågor och konkret sakpolitik. Även politiker som jag har svårt att se som förankrade ledare för mitt parti, vore ju väldigt intressant att se om de håller måttet i en sån här process. Jag skulle ställa upp på (nästan) vilken partieldare som helst som blivit vald i en sån här process. Den skulle dessutom genom den gissningsvis intensiva mediebevakningen vara välkänd för väljarna i god tid innan valet.

Socialdemokratins kris är djup och allvarlig. Vi har enormt stora problem med politiken, organisationen och ledarskapet. VU, partistyrelsen och riksdagsgruppen (med några lysande undantag) har verkligen inte imponerat den senaste tiden. Nu behövs rejäla omtag. Jag tror att en öppen process som jag skissat på här vore det bästa sättet. Det krävs mod och insikt av partiledningen att genomföra det, men något mindre kan vi inte kräva i nuläget.

 

Andra läsvärda texter: SSU och s-studenter uttalar sig. Katrine Kielos skriver väldigt bra i AB. Bloggar: Peter HögbergNorrköpingsbloggen, Ulf Bjereld, Roger Jönsson, Parkstugan, Martin Moberg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,