Yttrandefriheten är inte tillräcklig i sig själv

Yttrandefriheten beskrivs ofta med rätta som en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och är tillsammans med några andra rättigheter skyddad i svensk grundlag. Runt om i världen pågår kampen för yttrandefrihet, och hur reell yttrandefriheten är i ett samhälle är ofta en viktig mätare på hur demokratiskt det är. Inte bara för att yttrandefrihet är ett värde i sig och en förutsättning för olika politiska alternativ, men också för att motverka korruption och maktmissbruk.

Men även om yttrandefriheten är central, räcker den inte ensam för att uppnå ett fritt samhälle, varken på samhällsnivå eller individnivå. Självklart behöver den kombineras med samvets- och åsiktsfrihet – om en inte får tycka och tänka som en vill, spelar det ju inte så stor roll att det får uttryckas. Men jag skulle också hävda att det måste finnas goda förutsättningar för att kunna uttrycka sina åsikter, och även att bilda sig åsikter. Det behövs forum och sammanhang för människor att uttrycka sig, och där har ju internet revolutionerat möjligheterna. Men också sammanhang för att bilda sig och utbilda sig, få diskutera fritt och lära sig av andras tankar. Kanske är studiecirklar, öppna bibliotek, semester som ger tid för läsning och öppna föreläsningar minst lika viktigt för yttrandefriheten som avsaknaden av censur om yttrandefriheten ska gälla fler än en utbildad elit  med tillgång till medier och förlag.

Jag vill också relatera yttrandefriheten (i kombination med åsiktsfrihet) till religionsfriheten. De senaste åren har många forskningsfält inom samhällsvetenskap och humaniora, kanske framför allt statsvetenskap och juridik men också filosofi, sociologi och många fler, blivit mer intresserade av de saker som vi religionssociologer studerat länge, nämligen religionens plats i det moderna samhället. Ofta uttrycks frågorna om religion och modernitet i de sammanhangen just som en konflikt mellan religionsfrihet å ena sidan och yttrandefrihet å den andra. Som exempel tas till exempel den friande domen mot Åke Green, hoten mot Lars Vilks eller konflikten kring Mohammed-karikatyrerna. Ibland diskuteras också relationen mellan vissa gruppers religionsfrihet och andra gruppers rättigheter, som kvinnors eller sexuella minoriteters. Vissa har menat att lösningen är att avskaffa religionsfriheten som en egen rättighet, eftersom den borde inkluderas i åsikts-, samvets- och yttrandefriheten.

Visst finns det ibland en konflikt mellan rättigheter. Men det begränsar sig inte till just religionsfriheten. Olika gruppers rättigheter och friheter krockar hela tiden i pluralistiska samhällen, och det gäller att hitta modeller för hur det hanteras politiskt och juridiskt. Att enbart fokusera på just religionsfriheten är olyckligt. Att ta bort religionsfriheten är heller ingen bra idé. Tanken att religionsfriheten helt skulle kunna inkluderas i de andra friheterna bygger på en bild av religion som är väldigt västerländsk-kristen i den lutherska traditionen – att religionen främst är trossatser och försanthållanden hos en individ som varje person väljer att tro på eller inte, och helt är något i personens huvud eller möjligen hjärta. Men det ignorerar dels att religion i hög grad handlar om levnadssätt, världstolkning, riter och berättelser – människors levda religion har inte alltid så mycket med katekes eller trossatser att göra. Dels ignorerar det att det i många samhällen och kulturer i världen inte är en så individuell historia vilken religion en person tillhör – religion är ingenting som väljs som en väljer tvättmedel, utan djupt rotat i familj, kultur eller sammanhang. Att rätten att utöva sin religion skulle vara samma sak som att uttrycka sin åsikt är en väldigt snäv definition.

Yttrandefriheten är som sagt central. Men den räcker inte ensam, och den behöver mycket mer än bara avsaknad av censur som att kunna vara reell.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som jag tror har mycket att säga (eller dikta?) om yttrandefriheten, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1 svar på ”Yttrandefriheten är inte tillräcklig i sig själv

  1. Pingback: Var tog stafetten vgen?

Kommentarer inaktiverade.