Struktur är inte konspiration – om medialisering

Efter den otroligt märkliga vecka av bisarrt stor mediabevakning som fick sin kulmen då en stor del av Sveriges politiska reportrar stod och frös på trottoaren utanför 68:an en hel dag, har nu storyn verkat vända och det klagas nu på drevet. Å ena sidan finns de som menar att drevet är en konspiration, att framför allt Aftonbladet drivit detta av politiska skäl för att avsätta Juholt, alternativt låtit sig utnyttjas av konspiratörer inom S, och att medierna domineras av kommersiella ägare och högern i allmänhet och därmed driver en agenda. Å andra sidan finns de som menar att krisen dels handlar om helt andra saker, men att det intressanta är att S uppenbart inte kan hantera medierna och att det inte är något att göra åt saken utan medierna bara rapporterar det som händer utan värdering.

Jag tycker att det finns en hel del som är problematiskt i båda dessa synsätten. Medierna är inte bara en naturkraft, men de är heller inte styrda av någon konspiration. Visst finns ett stort ansvar hos enskilda journalister och redaktörer för vad de skriver och publicistiska beslut, men den sammantagna bilden är mycket större än varje enskild publicering. Eller som Gustav Almestad skrev på twitter i fredags: Struktur är inte konspiration.

Det finns en del forskare som studerat hur mediernas sätt att fungera påverkar inte bara den enskilda rapporteringen om en viss händelse, utan också förändrar hela samhället. Det kallas medialisering (mediatization på engelska) och kommer i lite olika former och använder sig av olika begrepp, men huvudtanken är just denna att medierna och mediernas logik eller sätt att fungera blir aktörer eller kraft i samhällelig och social förändring (det kommer referenser längst ner i bloggposten, med länkar!) Den danska medieforskaren Stig Hjarvard beskriver det som att medierna har genomgått en dubbel utveckling och institutionalisering: från att tidigare mest funnits till som redskap för andra (politiska partier, kyrkor, organisationer, stater) har medierna mer och mer kommit att bli en egen institution i samhället – inte bara varje företag utan också medierna som helhet. Samtidigt blir alla andra institutioner allt mer beroende av medierna och allt mer av samhällets kommunikation sker genom medier, såväl massmedier som personliga/sociala medier. Det gör att allt mer kommunikation i samhället medieras och därmed medvetet eller omedvetet anpassas eller formas till mediernas logik eller genrer eller uttryckssätt.

För att ta politiken som ett tydligt exempel, så har Hjarvard och många andra, bland annat Jesper Strömbeck, studerat och visat hur mediernas logik alltmer påverkar politiken. Hjarvard beskriver det som att medierna utgör en central arena för politiken – medierna tillhandahåller väljare/läsare till politikerna, och genom medierna kan politikerna få ut sitt budskap men kan också genom medierna förstå vad som är av intresse för folket och hur förslag tas emot. Politiker debatterar också med varandra i och genom medierna – vilket i sig är en viktig del av hur väljarna bildar sig en uppfattning om de olika politikerna och deras förslag. Medierna sitter helt enkelt på en oundgänglig resurs för politikerna. Samtidigt är medierna beroende av politikerna, inte bara av deras politiska beslut om saker som reklamregler eller presstöd, utan också för att leverera innehåll till program och tidningar som lever på annonsintäkter. För att få del av denna resurs som medierna innebär, så formas politiken och politikerna alltmer efter medielogiken – inte för att varje journalist eller redaktion har en viss uttalad agenda, utan för att passa in i de kriterier för nyhetsvärdering, vad som är en bra vinkel, eller vad som ”gör sig” i media (vilket ofta leder till stort intresse för personer framför sakfrågor, stort fokus på konflikt, dramaturgi, korta soundbites etc). Politikerna medietränas, formulerar sig på slagfärdiga sätt men väljer också frågor och strategier som är möjliga att kommunicera. Mediernas logik påverkas å sin sida både av nyhetsvärdering och andra journalistiska kriterier, men också alltmer av att leva i en kommersiell värld, och i en arbetssituation som är alltmer pressad och där det oftast finns lite tid för research och gräv och allt större krav på att fylla sin produkt med innehåll. Det här påverkar alltså, enligt Hjarvard, inte bara den specifika situationen, utan också på lång sikt hur vi uppfattar vad politik är, vilka politiker som väljs och på sikt hur samhället som helhet fungerar.

Liknande, men delvis andra formuleringar av samma fenomen har den svenske medieforskaren Jesper Strömbäck skrivit om. Han beskriver politikens medialisering som en process i flera faser. I den första fasen är politiken beroende av medierna för information, men i övrigt inte särskild påverkad av mediernas logik. I den andra fasen har medierna blivit mer självständiga från politiska institutioner, och medvetenhet om mediernas logik blir allt viktigare för den som vill påverka mediernas dagordning. I den tredje fasen ökar denna självständighet ännu mer, och anpassning till medielogiken blir en förutsättning för medierad kommunikation. Medvetenhet om medierna blir en integrerad del av policyprocessen och ingen som vill påverka politik eller samhällsliv kan undgå en sådan anpassning. I den tredje fasen uppfattar dock politiken fortfarande medierna som något extern, utanför sig självt. Det skiftar i den fjärde fasen. I den är medielogiken helt internaliserad i den politiska processen, så att det inte ens längre upplevs som en påtvingad anpassning, utan en grundläggande förutsättning för att bedriva politik och styra ett land. Från att ha anpassat sig till medielogiken har politikerna antagit den. En konsekvens av detta är att man ständigt kampanjar – den gamla uppdelningen mellan intensiv valkampanj och lugna perioder av regerande/oppositionsarbete har upplösts, och politiker måste konstant bygga på bilden av sig själv och lansera/förankra förslag genom medierna.

Strömbäck säger ingenting (i alla fall i den artikel där han presenterar sin version av teorin enligt ovan) huruvida Sverige gått in i den fjärde fasen av medialisering, och det handlar ju inte heller om några klockrena skillnader utan aspekter av olika nivåer kan finnas samtidigt och det rör sig inte om någon linjär process. Men lästa tillsammans tycker jag att Hjarvard och Strömbäck har flera intressanta poänger. En viktig sådan är just att det är mediernas logik, snarare än någon enskild journalists eller publicists agenda som styr både enskilda publiceringar och större mediehändelser och utvecklingen. Samtidigt är rapporteringen inte på något sätt neutral eller bara en budbärare som enkelt sänder vidare någon sorts objektiv verklighet. Politiker och medier lever i en inte särskilt självvald symbios där medierna på många sätt har överhanden, åtminstone på ett strukturellt plan.

En annan viktig poäng är att en medierna kan vara en aktör (i sociologisk mening, alltså kraft som påverkar) utan att den nödvändigtvis har en medveten intention. Helheten i utvecklingen, varken i samhället som helhet och det politiska klimatet, som i en enskild mediehändelse som veckans, behöver inte vara en medveten vilja från någon för att det ändå ska vara en viktig förklarande faktor.

För att återknyta tydligare till veckans händelser, så tycker jag att det är uppenbart att det finns vissa publiceringar och sätt att agera i medierna som bör granskas, diskuteras och kritiseras. Jag tycker också att det är uppenbart att partiledningen behöver en bättre och mer genomtänkt kommunikationsstrategi i krissituationer (och en intern diskussion om hur man ser på läckor). Men jag hoppas också på en större diskussion om hur medielogiken blir självgenererande och drevet växer av till synes egen kraft, och en mer konstruktiv debatt inom socialdemokraterna än att ”det är mediernas fel”. Om det nu är det, vad kan vi göra för att förändra situationen med politiska medel eller andra. Finns det sätt att ändra initiativen och maktbalansen mellan politik och medier. Och är det värt att försöka vinna den kortsiktiga striden om nyhetscykeln och dagsagendan eller finns det andra, mer långsiktiga sätt att påverka såväl det politiska debattklimatet som opinion och stödet för politiska förslag?

Jag tror att vi som politisk rörelse behöver en djupare förståelse för vad medialisering innebär och hur medielogiken fungerar. Men inte i första hand för att kunna spela med i den och göra oss bra eller kommunicera (det kan vi – oftast – hyfsat). Vi behöver också förstå den för att kunna göra motstånd när det behövs, och för att åtminstone ibland kunna ta några kliv bort för att tänka längre tankar och större sammanhang.

(Det finns mycket mer att säga om partiets situation och den senaste veckan. allt handlar inte om medialisering. men den här texten är redan orimligt lång så jag återkommer till andra aspekter)

Referenser: Stig Hjarvard presenterar sin medialiseringsteori i boken En verden af medier: medialiseringen af politik, sprog, religion og leg, (Samfundslitteratur, Frederiksberg, 2008) där resonemanget ovan om politikens medialisering är hämtat. En kortare (och webbtillgänglig) version av hans teori finns i artikeln The Mediatization of Society. A Theory of the Media as Agents of Social and Cultural Change. (Nordicom review, 29(2), p.105-134.)

Jesper Strömbäcks version av teorin som jag refererar här kommer från artikeln Four Phases of Mediatization. An Analysis of the Mediatization of Politics. (International Journal of Press/Politics, vol. 13(3), pp. 228-246) Den och en hel del andra av Strömbäcks talrika publikationer finns under downloads på hans hemsida.

Vill man fördjupa sig ytterligare i medialiseringsteori rekommenderar jag en antologi redigerad av Knut Lundby: Mediatization: concept, changes, consequences, Lang, New York, 2009 där en rad olika perspektiv och även kritik mot medialiseringsteori lyfts fram.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

En reaktion på “Struktur är inte konspiration – om medialisering

  1. Pingback: Marta Axner – Struktur r inte konspiration om medialisering | Visionerna

Kommentarer inaktiverade.