Sahlins tal: vi behöver en nystart för tilltron till politikens möjligheter

Mona Sahlin höll sitt sista tal som partiledare

Mona Sahlin möttes av stående ovationer och började med att dissa välkomsthälsarnas (Veronica Palm och Mikael Damberg) sinne för humor. Vilket i och för sig var befogat efter deras krystade manusbundna välkomsthälsning som skulle påminna om melodifestivalen (eller grammis/guldbaggegalan, och var ungefär lika roligt).

Själva talet var på många sätt ganska traditionellt, på ett bra sätt. En lång sektion om internationell politik (där hon bland annat krävde att Sverige ska erkänna Palestina), en inskärpning av att kärnkraften måste avvecklas och en uppmaning till enighet i partiet (som jag återkommer till nedan).

Men viktigast var i mina ögon den del som handlade om att återuppta problemformuleringen i samhället. Genom att formulera saker som just samhällsproblem, inte individuella problem, som kräver gemensamma lösningar kan vi återta initiativet och framför allt öka tilltron till politiken och de politiska lösningarna. Det arbetet görs inte i en handvändning utan kräver rejäl analys och genomtänkt reflektion där vi använder såväl forskning som annan sakkunskap om både vilka som är problemen och vilka lösningar som är möjliga. Ett fösta steg är att trycka upp kriskommissionens rapport och se till att den verkligen blir  diskuterad runt om i partiet. Den verkar i och för sig ha spridits en del i elektronisk form, ganska många ombud i den efterföljande debatten refererade till kriskommissionens rapport. Men den håller för mer.

En annan viktig sak som Sahlin satte fingret på – och som också väckte mest applåder – var att hon manade till enighet i partiet. Det finns inga höger- och vänsterfalanger, sa hon, och att hon aldrig mer vill höra av sina partikamrater att de säger om varandra att de inte är riktiga socialdemokrater. Och det sista kan jag stämma in i. Det är enormt tröttsamt med folk som beskyller varandra för att inte vara riktiga sossar och även om det ofta sägs av människor som vill kunna kritisera så är det ett effektivt sätt att döda all konstruktiv diskussion. Det är motsatsen till ett förtroendefullt, konstruktivt och spänstigt samtalsklimat. Självklart finns det ideologiska och andra politiska spänningar i ett så stort och brett parti som socialdemokraterna men de kan inte reduceras till någon sorts enkel höger-vänster-skala. Det har pratats mycket på sistone om att prata med varandra istället för att rata om varandra. och det är ju bara att hålla med om.

Däremot är det viktigt att den här maningen till – och som jag uppfattar det längtan efter – enighet i partiet inte betyder locket på. Tvärtom, nu behöver vi låta tankar brytas och alla förslag och idéer på bordet. Och då måste man både få ifrågasätta sånt som varit och få säga emot varandra. Men enighet handlar om något mycket djupare än om att hålla tyst och hålla med. Det handlar tvärtom om lojalitet mot idéerna och rörelsen, om tilltro till att vi rör oss mot samma mål, om omsorg om varandra. Jag tror att vi kan ha enighet och frimodighet samtidigt. Utan det blir det svårt att bli det som kriskommissionen efterfrågade: Sveriges mest nyfikna, öppna och ödmjuka parti.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,