Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

Stämningen bland kremlologiskt intresserade (och andra) på twitter och facebook är just spänd efter att ekot rapporterat att valberedningen kallat in alla distriktsordföranden idag kl 11. kanske får vi ett förslag på partiledare i eftermiddag.

Det mesta som finns att säga om den här farsen – som inte blivit bättre av att kongresshandlingarna sågas av såväl ombud som kriskommissionen för att vara utan krisinsikt – har väl redan sagts, men en sak gnager hos mig. Det är att de olika kandidaterna som diskuteras och framför allt motståndet mot dessa kandidater beskrivs i termer av höger och vänster. Jag tror att det i ganska stor utsträckning är en missriktad beskrivning.

Självklart finns det spänningar mellan mer och mindre marknadsinriktade, mer och mindre villighet till statlig/kommunal reglering o.s.v. inom socialdemokraterna, och visst spelar det stor roll hur en kommande partiledning ser på de frågorna. Men det är inte alls bara en personfråga och kommer inte avgöras av en kommande partiledares åsikter om RUT-avdrag eller vinster i välfärden.

Min erfarenhet av att ha upplevt falangstriderna i SSU från sidan (och i s-studenter på den tiden, innan s-studenter gick vidare och i stor utsträckning lade de destruktiva delarna av det här bakom sig) och även inom partiet är att det i liten mån handlar om sakpolitik och i ganska stor utsträckning om andra saker. Om lojalitet och makt och allianser och inflytande såklart. Men också synen på politik, på interndemokrati, på var fokus ska ligga.

Och det är här jag tror att det underskattas vad det betyder att välja en enande eller splittrande ledare. Jag tror inte egentligen att motståndet som finns i vissa distrikt mot Mikael Damberg i första hand handlar om hans inställning i vissa sakfrågor. Jag tror att det handlar om en historia av brist på förtroende, interndemokrati och synen på politiken. Det är säkert väldigt orättvist att just personen Damberg får klä skott för allt elände som hände i SSU, men man ska inte underskatta betydelsen av tillit till själva formerna och politiken som sådan. Om någon väljs till partiledare, som många aktiva i partiet har personliga upplevelser av (sant eller inte) att den personen inte respekterar interndemokrati, inte går att lita på och är mer intresserad av att bevara makten än att ena sitt förbund, då är det något helt annat än att det väljs en ledare som har åsikter i sakfrågor som vissa distrikt (eller medlemmar) inte delar. Om exempelvis Damberg skulle nomineras, kommer det krävas ett oerhört stort förankringarbete och tydliga beslut tidigt som visar att han är beredd att vara hela partiets ledare. Jag säger inte att det är omöjligt, och trots att jag i sak inte alltid delar åsikter med Damberg så hoppas jag att han skulle ha förmågan till ett sådant enande. Det kommer itne att ske av sig själv.

Tyvärr måste jag säga att även de här interndemokratiska frågorna är ett av skälen till att jag har oerhört svårt att se hur Tomas Östros skulle kunna vara en enande ledare. Jag fick en fråga på twitter häromdagen om varför jag hade sånt motstånd mot Östros, och svarade att det dels beror på hans ansvar för valförlusten, dels att han efter valet inte visat någon som helst krisinsikt, i alla fall inte med någon analys som jag tror går i rätt riktning. Men det finns fler skäl. Jag håller inte med om att det sotra problemet med östros att han skulle vara tråkig och okarismatisk och sånt, som ofta framställs. Tvärtom är han en duktig debattör. Det som oroar mig betydligt mer är huruvida partiet skulle utvecklas i en öppnare riktning med plats för kärleksfulla kritiker under hans ledarskap. Tyvärr kan man inte påstå att det har varit en stämning som frodats i Uppsala läns partidistrikt under hans ledning. I Uppsala arbetarekommun har stora förändringar skett till det bättre de senaste åren med ett betydligt öppnare klimat, mer progressiv politik och bättre interndemorkati. Men min upplevelse är att det är trots, inte tack vare partidistriktets ledning. Jag är på allvar orolig för hur den kreativa och kärleksfullt kritiska debatt som växt fram under hösten inte minst i kriskommissionens rapport skulle gå vidare om vi väljer en partiledning med bas i det gamla ledarskapet.

Jag vet väldigt lite om vad Håkan Juholt, den tredje som det spekuleras om nu, tycker i olika sakfrågor. Men jag vet att han var oerhört uppskattad som biträdande partisekreterare och hade kontakt med och förankring runt om i partiet ända ner på föreningsnivå. Och han är uppenbarligen inte rädd för att säga vad han tycker och våga gå i en annan riktning. För mig är det väldigt mycket viktigare för ledarskapet än åsikter om RUT eller vinster i välfärden.

Partiets åsikt om RUT kan vi votera om på kongressen. Men en ledares ärliga vilja till interndemokrati och en fördjupad folkrörelse kan vi inte rösta fram. Det ledarskapet måste den som vill bli partiledare visa själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 svar på ”Interndemokrati viktigare än höger eller vänster

  1. Jag lser just nu Bell Hoooks bok Allt om krlek som givit mig nya perspektiv p rlighet och frmga att ta kritik och att vara inkluderande. Ditt inlgg hamnar mitt i prick i att det handla om frtroende i hgre grad n om personliga sikter. sikterna kan man rsta om demokratiskt men frtroendet fr att ledaren agerar fr sina medlemmar mste finnas i magen p medlemmen.

    Tack Marta!

Kommentarer inaktiverade.