Examenspremier: kontraproduktivt och orättvist. och olagligt?

I veckan presenterades en rad förslag från Långtidsutredningen, som har i uppdrag att göra en bred genomlysning av hela arbetsmarknaden och komma med förslag på en lång rad områden. Det finns såklart massor av saker att ta upp och belysa och diskutera och en del är klart intressant medan annat är mer eller mindre dumheter. Min blick fastnade på ett, åtminstone bland borgerliga politiker men också en del andra, populärt och återkommande förslag: examenspremier. Denna gång i en sällsynt dålig variant nämligen beroende på ålder.

Tanken med examenspremier, som alltså har förekommit av och till i debatten tidigare, är att genom ekonomisk belöning i någon form (oftast i form av avskrivna studielån) till individer som tar examen (överhuvudtaget eller på utsatt tid) öka genomströmningen i högre utbildning och öka andelen studenter som faktiskt tar ut sin examen. Problemet med examenspremier i sig är flera – de riskerar gynna redan etablerade, studievana och privilegierade grupper och inte i så hög grad ge incitament för förändrat beteende och dessutom försvåra exempelvis engagemang i kårer och studentliv. Jag har utvecklat det här i krönika i EfterArbetet för några år sedan.

Den här gången handlar det alltså inte om att belöna examen eller snabb studietakt i sig, utan tidigare examensålder. I utredningen står det:

Förändringar av studiemedelssystemet kan skapa incitament till en lägre examensålder. Vårt förslag innebär i korthet att studie- skulden skrivs av för studenter som tar en kandidatexamen vid 23 års ålder eller tidigare. Avskrivningen kan därefter fasas ut gradvis ju äldre studenten är när hon eller han tar examen. Ingen avskrivning bör ske för de som tar examen efter 26 års ålder. Systemet kan lämpligen fasas in efter födelsekohorter så att inte studenter som fattat sina beslut enligt tidigare regler missgynnas. (sid 237 i huvudbetänkandet, pdf)

Bakgrunden är att studietakten i Sverige inte är märkbart lägre än i andra OECD-länder, däremot påbörjas och avslutas studierna senare. Svenska studenter är i snitt 22 år när de påbörjar studierna och 29 när de tar examen. Eftersom (enligt utredningen) kostnaden för detta produktivitetstapp främst hamnar på samhället och inte individen bör det ges tydliga incitament för tidigare studiestart och sänkt examensålder och därmed tidigare inträde på arbetsmarknaden på heltid (studenterna förväntas ju studera före och under studierna, men inte i lika produktiva jobb som efter examen).

Jag förstår tanken att man vill sänka åldern för inträde på arbetsmarknaden ur ett makroekonomiskt perspektiv. Men jag tror att individuella incitament som examenspremier baserade på ålder, särskilt med så drastiska konsekvenser (rätt stor skillnad på att ta examen vid 23 än vid 29) kommer vara kontraproduktivt och orättvist och framför allt ge en hel del oönskade effekter. Det bygger på en otillräcklig analys av vilka de svenska studenterna är och tar inte in en rad viktiga faktorer, vilket gör det orättvist. Dessutom finns det anledning att fundera på hur en sådan här regel i studiemedelssystemet relaterar till lagen om åldersdiskriminering.

Jag tror  att utredarna har en viss bild av studenter framför sig här, och att den studenten är ungefär som jag. Jag började studera i Uppsala när jag var 22 efter att under tre år efter gymnasiet haft dels kyrkliga volontärjobb, dels jobbat på bemanningsföretag som receptionist/kundtjänstpersonal. Sedan läste jag en egentligen fyraårig utbildning (visserligen med två extra terminers kurser) under loppet av sex och ett halvt år – inklusive uppehåll för utlandsstipendietid och kårengagemang som innebar missade tentor och n uppsats som tog för lång tid att bli färdig. Examen från universitet tog jag i början på 2006, 28,5 år gammal, men sedan gick jag den avslutande prästutbildningen så jag började arbeta ett år senare, ett drygt halvår innan jag fyllde 30.

Nu kan ju den som oroar sig för statsfinanserna tycka att jag kunde ha skärpt mig och börjat plugga lite tidigare och läst lite snabbare. Och visst, även om jag är övertygad om att jag har lärt mig lika mycket (nästan i alla fall) på mitt engagemang i kåren och studentpolitiken som på kurserna och att det har gjort mig både till en klokare människa och en bättre präst, så hade jag kunnat bli klar någon termin tidigare. Men om jag hade känt mig mer eller mindre tvungen att börja plugga direkt efter gymnasiet hade mycket varit annorlunda.
När jag tog studenten hade jag nämligen inte en tanke på att bli präst. Trots mitt stora engagemang i kyrkan fanns det yrkesvalet inte på kartan. Insikten om att prästämbetet var min bana kom först efter ett år av volontärarbete på Stiftsgården i Rättvik, och det tog alltså ytterligare två år till innan jag kände mig redo för studierna. Hade jag åkt direkt till Uppsala eller någon annan stans efter gymnasiet hade jag med nästan hundra procents säkerhet börjat läsa något annat. Antingen hade mitt liv tagit en helt annan bana. Eller så, kanske troligare, hade jag efter något eller ett par år på någon annan utbildning insett att jag hade valt fel. Med de allt hårdare reglerna för studiemedel som inte tillåter några ”felval” hade det kunnat bli väldigt krångligt, tagit lång tid och sannolikt inneburit halvtidsstudier och extraarbete. Precis det där som examenspremierna ska motverka.

Sedan finns det en del saker som inte alls berörs i utredningen. Som att många yrkesutbildningar är 5-åriga, som civilingenjör, lärarutbildning, jurist och psykolog (som dessutom kräver ett års arbetslivserfarenhet för att ens vara behörig) eller till och med 6-årig som läkarprogrammet. Det blir alltså i princip omöjligt för dessa studenter att få del av examenspremien vilket jag utgår ifrån kommer att upplevas som extremt orättvist. Det diskuteras inte heller i utredningen hur en sådan här regel i studiemedelssystemet relaterar till lagen om åldersdiskriminering. Är det ens tillåtet att ha den här typen av olika regler enbart baserade på ålder?

Fast det stora problemet i det här förslaget eller den här synen på studenter är ju inte sådana som jag. När jag slutade mitt teoretiska gymnasium med höga betyg och min uppväxt i ett akademikerhem var det för mig inte alls frågan *om* jag skulle läsa på universitetet, utan vad och möjligen var. Men väldigt många av de som ”drar upp” snittåldern för både start vid högre utbildning och examen är de som inte hade en tanke på att läsa vidare när de slutade skolan. Som haft ett helt annat yrke och sedan antingen på grund av arbetslöshet eller egen längtan bestämmer sig för börja studera. Som kanske aldrig tänkt tanken att universitetet skulle vara en plats för mig som senare i livet läser på distans eller vidareutbildar sig. Som kanske inte alls trivdes i skolan men som många år senare kompletterar och läser upp betyg på komvux för att kunna förverkliga sina drömmar. Eller som, vilket inte är ovanligt i min bransch, först i 40-50-årsåldern vågar lita på att längtan efter att bli präst (eller något annat yrke) inte är en ouppnåelig utan högst realistisk dröm.

Genom att högst konkret och ekonomiskt belöna studenter som jag (fast mer målmedvetna och snabbare och inte så intresserade av kårliv) med avskrivna studiemedel om de börjar plugga direkt och blir klara snabbt, samtidigt som de som börjar läsa senare får betala hela sina lån, förstärks ytterligare den tendens som varit tydlig i utbildningspolitiken sedan alliansregeringen kom till makten. Tidigare och tidigare sker uppdelningen mellan de som ska få högre utbildning och de som inte läser vidare. I skolsystemet stängs dörrar genom att eleverna genom val på ett tidigt stadium kan välja bort de studieförberedande vägarna, komvux har kraftigt dragits ner och inom den högre utbildningen diskuteras att det finns för många utbildningsplatser. Ett förslag som examenspremie baserad på ålder kommer innebära ytterligare en tröskel att börja läsa för den som är tveksam och som inte gjorde det direkt efter gymnasiet.

Det står i utredningen att Sverige är närmast unikt (tillsammans med de andra nordiska länderna) i OECD som har så gamla studenter. Men det är också närmast unikt att vi har så många vägar in till högskoleutbildning, ger människor många chanser och har ovanligt goda förutsättningar för att förverkliga ett livslångt lärande. Den sociala rörligheten är ovanligt hög i Sverige. Jag är inte säker på att en liten sänkning av inträdesåldern på arbetsmarknaden, om det ens leder till det, är värt att sluta vara unika i just den meningen.

p.s. I själva forskningsrapporten (pdf), bilagan till betänkandet, så finns faktiskt inte examenspremie som sådan med som ett skarpt förslag. Olika andra åtgärder för att sänka examensåldern diskuteras men inte avskrivna studielån. Utifrån utredningen går det alltså inte ens att säga hur effektivt eller vetenskapligt förankrat förslaget är.

Uppdatering: Även Lars Bäck skriver om långtidsutredningen och synen på högre utbildning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

1 svar på ”Examenspremier: kontraproduktivt och orättvist. och olagligt?

Kommentarer inaktiverade.