Ligger lösningen i mitten?

Häromdagen skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida om Lena Sommestad som partiledarkandidat för socialdemokraterna, eller kanske framför allt om kampanjen som förs för henne på komigenlena.nu. Apropå den hade jag ett litet meningsutbyte med Rayman på Twitter om huruvida den politik Lena står för skulle vara bra eller dåligt för socialdemokratin. Det gick framför allt ut på att jag inte tror på Raymans analys att den politik Sommestad pekar mot skulle marginalisera s. Jag tänkte utveckla det lite.

Raymans huvudsakliga argument (som jag förstår det) mot att Sommestad skulle kunna leda socialdemokraterna mot framgångar är dels att hon inte kommer med konkreta politiska förslag, dels att den kritik som Sommestad för fram skulle innebära en vänstersväng som inte lockar väljare. Om vi lämnar frågan om idédebatt och konkreta förslag därhän så länge, så utgår Raymans artikel från en syn på den politiska mitten och vilka förslag/politik som är ”valvinnande” som är ganska vanlig och ofta är en outtalad och icke ifrågasatt utgångspunkt i diskussioner om svensk politik. Det är just den utgångspunkten som jag tycker är problematisk och som gör att jag tror att Rayman har fel.

Utgångspunkten, eller tankebilden, är att det politiska spektrumet i sverige finns på en höger-vänster-skala där vad som är höger och vänster definieras av i grova drag nivån på skatteuttaget, hur ägandet och eventuellt driftsformer för välfärd och samhällstjänster ser ut (privat eller offentligt) samt maktbalansen på arbetsmarknaden (det här är väldigt förenklat, men ungefär). Väljarna tänks mestadels ligga i mitten, vilja ha hög kvalitet, valfrihet och betala inte så mycket skatt, i af inte onödan, samt ha smidiga lösningar på sina egna problem. När nu moderaterna tagit makten just genom att flytta sig till den där mitten, hur skulle då socialdemokraterna kunna vinna över moderatväljare genom att göra något annat än att lägga sig tätt intill dem där i mitten och konkurrera med liknande förslag som riktar sig till samma väljargrupper.

Det stämmer ju i viss mån, höger-vänster-skalan är dominerande i svensk politik. Och det verkar ju logiskt att om väljarna är i mitten och man vill vinna över dem ska man lägga sig där. Men det förutsätter flera saker:

1) ”Mitten” är nån sorts statisk plats

2) Det är bara dessa mittenväljare som avgör val

3) dessa mittenväljare är bara intresserade av ett visst smalt spektrum av frågor, det är dessa, främst plånboksinriktade frågor, som avgör hur man röstar.

Den viktigaste premissen att ifrågasätta här är i mina ögon den första. Mitten är ju, per definition, inte nån fast plats utan helt enkelt punkten mitt i det existerande politiska spektrumet. Beroende på vilka andra politiska aktörer som finns och hur de talar om politik (och vilka konkreta förslag de lägger och hur de bemöts) så förflyttas mitten. Och Socialdemokraterna har under lång tid definierat mitten i svensk politik. Att tro att lösningen på våra problem är att låta moderaterna definiera mitten är ju att ge upp totalt. Det finns ingen anledning till det – tvärtom.

Det är också osant att det bara är de här tänkta mittenväljarna (som jag återkommer till snart) som avgör val. Självklart är det de potentiella blockbytarna som är tungan på vågen – men även mobilisering är en viktig del. Och med Sverigedemokraterna och flera småpartier med i bilden är situationen inte lika enkel. Men i varje val hittills har en stor grupp bytt block eller övervägt att byta block, så det finns något i detta. Men frågan är om de bara finns i den här tänkta mitten, och det är den här begränsade gruppen av frågor som pekas ut som ”mittenväljarfrågor” som är avgörande?

Det här är nämligen det jag tror är det stora tankefelet. Att det är den politik som moderaterna har drivit framgångsrikt (i röstetal alltså) i sig, i sitt politiska innehåll som definierar mitten och att det är bara där det går att vinna = socialdemokraterna ska lägga sig nära.

Jag tror att det är tvärtom. Att det socialdemokraterna behöver inte är att bli en karbonkopia, utan att hitta sin Unique Selling Point, som man säger i marknadsföringssammanhang. Om socialdemokraterna driver nästan samma politik som alliansen men med lite mindre populära företrädare – varför skulle någon rösta på socialdemokraterna då? även om vi skulle vinna över nån procentenhet så skulle säkert stora delar av väljarkåren finna oss allt mindre relevanta överhuvudtaget.

Jag tror i och för sig inte heller att någon enkel ”vänstersväng” eller vallöfte om att allt skulle bli som 2005 vore någon valvinnare heller. Men jag har ärligt talat inte hört särskilt många tala om det heller (jag bloggade lite om det tidigare). Det som Lena Sommestad skriver i inlägg efter inlägg, är att vi behöver ha en bättre kunskap om hur verkligheten ser ut, och inte minst vilka reformer och politiska förslag som leder till vilket resultat (i den mån det går att förutse, förstås) istället för att drivas av en gamla konfliktlinjer och fasta idéer om vad som fungerar och inte. Sedan är det ju, vilket Sommestad är noga med att ständigt påpeka, en politisk fråga vilka resultat man vill att politiken ska leda till. Alla vill (i ord, i alla fall) att vi ska ha ett välfungerande samhälle. Men om det är ett jämlikt och solidariskt samhälle eller ett samhälle där människor får och kan klara sig själva så långt som möjligt (och några därmed klarar sig betydligt sämre) är en politisk och ideologisk fråga. Ett liknande spår är det som Marika Lindgren-Åsbrink skrivit om gång efter gång, nämligen att det inte handlar om att gå tillbaka till 90-talets konfliktlinjer utan att vi behöver utgå från dagens situation, men här och nu identifiera problemen utifrån att vi vill ha ett jämlikt, fritt och solidariskt samhälle, och sedan hitta de lämpliga förslagen för att uppnå det.

Jag blir mer och mer övertygad om att vägen framåt för socialdemokraterna är att fundera ganska lite på hur opinionsmätningarna rankar olika förslag riktade till nån viss väljargrupp. Det handlar snarare om att fundera på vilka som är de stora problemen för människor idag (i hela Sverige – inte bara storstädernas villaförorter), vilket samhälle vi vill ha och utifrån forskning och kunskap väga olika alternativa förslag för att röra oss i den riktningen. Eller som Aron Etzler uttryckte det direkt efter valet, och som jag citerade i mitt ovanstående länkade inlägg:

Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare.

Förutom att klyftorna växer i Sverige så behövs enorma infrastruktursatsningar, en ny bostadspolitik och satsningar på forskning, kunskap och innovation. Regeringen slösar bort enorma mängder skattepengar och deras slarviga och illa genomtänkta ideologiska reformer finns det stort utrymme att inte bara kritisera utan också komma med konkreta förslag som borde tilltala stora väljargrupper. Och då har vi inte ens börjat diskutera behovet av och möjligheten för större välfärdsreformer som exempelvis tandvården och förstärkta generella trygghetssystem som omfattar en väldigt stor del av befolkningen.

För övrigt så har ju en lång rad europeiska socialdemokratiska partier gjort den här mitten-trianguleringsgrejen. I några fall framgångsrikt till en början, men nu har uppenbarligen tredje vägen nått vägs ändå. Varför s i Sverige skulle vilja gå den vägen som nu socialdemokrater i Tyskland, Storbritannien, Norge osv vänt sig ifrån ter sig väldigt märkligt för mig.

Sen tror jag att vi måste hitta fler begrepp för konfliktlinjerna i vårt parti. Höger och vänster finns absolut, men det som falangtänkandet handlar om är i hög grad andra saker. Men det får jag utveckla i ett annat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

7 svar på ”Ligger lösningen i mitten?

  1. Jag hller med dig, men det r ocks ndvndigt att trianguleringsivrarna i partitoppen talar om vad de rent konkret menar med att ”nrma sig mitten”. Ofta ser man kommentaren att ”De nya moderaternas” framgng beror p att de nrmat sig mitten. Det upprepas s ofta i media att det nstan r en sanning. Men frutom LAS har jag svrt att tolka moderat politik som en mittenpolitik. Det r snarare retoriken som rrt sig mot mitten medan den praktiska politiken otvetydigt rrt sig t hger sedan nyliberalismen var som mest i ropet under regeringen Bildt i brjan p 90-talet. Bildts regering upplevdes som hger, men kom inte i nrheten av de skattesnkningar och yxhugg mot vlfrdssystemen som Alliansen har genomfrt. Nr Mona Sahlin med flera talar om att rra sig mot mitten upplever jag att man vill gra det omvnda mot vad Alliansen har gjort. Man vill lta retoriken fortstta handla om jmlikhet och rttvisa, medan den praktiska politiken ska rra sig hgerut.

  2. Det r ju rtt uppenbart vad som r problemet.
    M har lagt sig nrma S och varit mycket framgngsrika med lgnen/felaktiga slutsatsen om utbrett fuskande med sjukfrskringen. Den kom aldrig fram till ngot sdant, bara att alla TRODDE att grannarna fuskade, men att de sjlva var noga med att inte fuska, vilket naturligtvis inte gr ihop om man tittar p det.

    Vad S behver r att rtta till dessa lgner som borgarna gillar att sprida (ja, de som kallar sig Alliansen, kalla dem vid deras rtta namn). Fall inte in i deras retorik, S kan nd aldrig bli bttre p att snka skatterna n borgarna, och fortfarande ha ett frtroende frn vljarkren.

    S skall kr den klassiska S-mantrat att alla mste jobba, fr att vi skall ha rd med vlfrden. S skall inte lta M komma undan med att beskylla S att driva bidragslinjen. Arbetslshetskassan har arbetarna sjlv jobbat ihop, och skall har fr att inte g frn hus och hem mellan arbeten. SAMT att alla arbetslsa skall antingen utbilda sig eller ska jobb.

  3. Intressant inlgg och dessutom vlformulerat. Bara en liten synpunkt aprop M sbrink-Lindgren. Nr hon var p ekots lrdagsintervju var hon, trots sin entusiasm, mrkligt renons p konkreta frslag.
    Visst, konkreta frslag r inte det som alltid mste diskuteras, men hade nog frvntat mig att hon skulle prestera ngra.
    P lnge har hon bloggat att hon borde ha tnkt ut en del svar.

  4. Det fanns aldrig ngon majoritet fr att frstra socialfrskringarna, det finns en majoritet mot (mp) och (v) och mot att lgga ner krnkraften. (s) har stllt vljarna infr valet nerlagda krnkraftverk, hjda skatter och bestende socialfrskringar eller acceptera alliansen, en majoritet valde alliansen. Eliminera krnkraftsnedlggningspolitiken, stt tak p elpriset och vinn valet. Stll inte vljarna infr val de vgrar gra. Ge inte bort regeringsmakten frivilligt. Valet 2010 kunde inte vinnas, fel p politiken.

  5. Socialdemokraternas strvan mot mitten beror vl huvudsakligen p att man vill ha fler rster till (s). Man kan undra varfr ”fler rster till (s)” r s viktigt. Fr mig r det uppenbart att detta beror p att personerna i (s)-ledningen vill behlla sina jobb. Det r problematiskt med en organisation som haft s stor offentlig frsrjning nu minskar i hg fart. Det r ett varsel om uppsgning, helt enkelt.

    Fr sossar liksom politiker av annan mrkning, som inte behver se till sin egen frsrjning genom politiska organisationer, r istllet din instllning den naturliga:

    ”Det handlar snarare om att fundera p vilka som r de stora problemen fr mnniskor idag (i hela Sverige inte bara storstdernas villafrorter), vilket samhlle vi vill ha och utifrn forskning och kunskap vga olika alternativa frslag fr att rra oss i den riktningen.”

    Det intressanta r allts inte vad som r bra eller dligt fr socialdemokratin, utan vad som r bra eller dligt fr samhllsutvecklingen. Hur man ska f en sdan syn att genomsyra partiledningarna r dock fr mig en gta, d dessa i s stor utstrckning bestr av mnniskor som saknar fallskrmar avseende yrkeskunnande.

  6. Thomas: jag vill nog inte riktigt tro att mnniskorna i toppen p socialdemokraterna, eller andra partier fr den delen, bara r ute efter att sko sig eller se till sitt eget privata intresse. Men jag hller med om att det r ett stort problem att dels vldigt mnga mnniskor har blivit beroende av partiet och politiken fr sin frsrjning (vilket i minst lika hg grad gller ombudsmn och politiska tjnstemn som riksdagsledamter och kommunalrd), dels att det r ett problem att mnga politiker har vldigt begrnsad yrkeserfarenhet utanfr politiken.
    Anders: ja, absolut. samtidigt mste det komma konkreta frslag utifrn den verklighet som r nu. och det som behvs r inte en retorikfrndring utan en genomlysning av sjlva politiken. Och dr hller jag mycket emd om det som Motvalls skriver hr ovanfr.

Kommentarer inaktiverade.