Okej, då pratar vi lite politik istället

Jag är såklart lika frestad som the next guy att ge mig in i personspekulationerna och analyserna och gissningarna om vem som står näst på tur. Inte minst för att det cirkulerar så många mer eller mindre märkliga förslag både i traditionella medier och på facebook, twitter etc som jag gärna skulle dissa offentligt. Men samtidigt som alla ägnar sig åt det så klagar många på att vi nu bara pratar person och inte politik. Så: okej, då pratar vi lite politik.

Många har sagt, även jag själv, att det var bristen på politik, bristen på en berättelse, bristen på visioner som var problemet i valrörelsen. Lösningen är inte ett eller annat alexanderhugg eller enkel lösning som kommer fixa allt. Det blev nästan komiskt när programledaren i P1 morgon imorse försökte klämma SSU:s Jytte Guteland på ett politiskt förslag som typ skulle rädda socialdemokraterna. När hon vägrade svara blev han nästan lite sur och försökte komma med förslag, som sänkt skatt för unga eller sänkta arbetsgivaravgifter. Jytte vägrade ståndaktigt att svara men det var en lysande illustration av ena diket – enstaka reformer, där andra diket är personfixering eller svepande rop på ”en vision” utan nån som helst riktning.

Alltså: vi måste prata om politiken, utan att komma med så konkreta förslag att det låser diskussionen till bara handla om just de enstaka förslagen. Jag tror att nyckeln till det är något som både Marika Lindgren Åsbrink och Kajsa Borgnäs var inne på precis efter valet: den konkreta politik och förslag som socialdemokraterna har fört fram har inte stämt med den övergripande retoriken, och de förslag som lagts har inte varit relevanta. Framför allt har vi inte kunnat svara på vilket samhälle vi vill ha, eller åtminstone inte hur de förslag vi har lagt ska kunna ta oss dit. På vilket sätt leder sänkt restaurangmoms och betyg i sjunde klass till Möjligheternas land?

Lösningen kan inte komma i ett enda blogginlägg eller artikel (eller linjetal för den delen), men diskussionerna måste börja någonstans. Så jag tänkte helt enkelt lista några saker som jag tycker att vi borde diskutera. Många av de här sakerna har såklart varit uppe i luften (jag hävdar ingen originalitet här) men det är de saker jag tycker är intressanta. Feel free att påbörja diskussionen i kommentarerna. Det här ska alltså inte ses som någon sorts total lista på alla politiska frågor som måste diskuteras, utan de som jag tycker är intressantast och viktigast att prata om. i a f just nu.

  • Behovet av mer kunskap – både i form av forskning och utbildning. Många pratar om satsningar på forskning och innovation, och det är bra, men verkligt innovativ forskning får man ytterst sällan genom innovationscentrum eller strategiska forskningssatsningar. Visst är det bra med hjälp till forskare att kommersialisera (eller kanske hellre, nyttiggöra dem) men det kommer knappast bli varken nobelpris eller nya storindustrier av de hårt politiskt styrda satsningarna som den här regeringen gjort. Å andra sidan har s inte alltid heller varit så bra på det som faktiskt behövs: något så osäkert som fria forskare med stora resurser som de får använda efter (mer eller mindre) eget huvud. Rejäla basanslag och stora medel till vetenskapsrådet behövs, även på humsamområdet, trots att det inte kommer gå att kontrollera antalet patent efter en tre-fyra-årsperiod. Det är just det som är poängen, att fri forskning ger möjlighet till stora framsteg även om det också innebär en risk. Vi behöver också mer kunskap i form av möjlighet för fler att läsa högre utbildning, både en ”första gång” och som möjlighet till livslångt lärande. Vi behöver både fler platser, högre ersättning per plats och bättre villkor för studenter. Det kommer att kosta, men det kommer i längden bli oerhört dyrt för Sverige om utbildningsnivån i befolkningen sjunker och/eller den sociala snedrekryteringen ökar till följd av att det inte går att leva på studiemedlet och färre studenter utan ekonomiskt stöttande föräldrar läser vidare. Redan idag är de alltmer arbetande (på annat andra arbeten än sina studier, alltså) studenterna ett problem för utbildningskvaliteten.
  • Apropå behovet av mer kunskap gäller det också grund- och gymnasieskolan. Hur vi kunnat hamna i en situation där utbildningsministern sägs företräda kunskapsskolan i motsats till s ”flumskola”, när det är Björklund som systematiskt går emot all forskning på punkt efter punkt är en gåta för mig. Det måste finnas en väg mellan Björklunds disciplin och faktarabblande å ena sidan, och bilden av en gammal sosseflumskola å den andra. Jag tror att den består av två viktiga delar: en rejäl utvärdering av vad de senaste decenniernas reformer och resursurholkning betytt för skolornas ekonomiska situation och övriga resurser och förutsättningar (ökad segregering mm), dels en mycket tydligare knytning till den forskning som finns om vilka insatser och former som verkligen gynnar barns lärande.
  • En självklar sak att diskutera är den ekonomiska politiken, och då även de mest grundläggande delarna. Det finns ett spann mellan ansvarsfulla statsfinanser och den totalt rigida utgiftstaks- och budgetregeldisciplin som gällt sedan 90-talskrisen. När till och med Lars Calmfors och andra högerekonomer under finanskrisen pratade om att det var helt rimligt att skippa utgiftstaket under en krisperiod tvingade Östros m fl vänstern in i just det och hävdade att de annars var nån sorts ansvarslösa populister. Det faller ju på sin egen orimlighet. Några saker att börja diskutera är ju till exempel arbetslöshetsmål och inte bara inflationsmål för riksbanken och om vi verkligen ska ha överskottsmål (och inte mål på +/-noll) över en konjunkturcykel. Vi kan ju i alla fall börja prata om det. Och i samband med det kan vi ju försöka ta oss an de värsta avarterna på finansmarknaden också.
  • Vi har pratat mycket om jobben. Och det måste vi fortsätta göra. Men jag tror också att vi behöver prata mer om jobbet – hur det är på jobbet alltså. Dels att inte vilket jobb som helst är bra (för det är det inte), eftersom vi vill ha fler kvalificerade jobb, men också att situationen på jobbet har blivit så otroligt mycket sämre över tid. Stressen har ökat, inflytandet minskat, fackets försvagning syns inte bara i de stora samhällsstrukturerna utan konkret på många arbetsplatser där ingen tar grundläggande strider för en bättre psykisk och fysisk arbetsmiljö. Ett arbetareparti kan inte bara prata om antalet jobb, utan också att livet på jobbet ska vara värdigt, givande och ha rimliga villkor. Dit hör också arbetet mot diskriminering och trakasserier och för jämställdhet på kort och lång sikt. Rätt till heltid har varit snack om länge,  det är dags nu, men vi borde kunna hitta många fler konkreta politiska förslag som gör arbetslivet bättre och mer rättvist. Bemanningsföretagen också, såklart.
  • Det gäller såklart inte bara anställda, utan också företagarna. Det pratas mycket om de små företagen och entreprenörerna och hur de är framtiden, men då måste det också gå att leva som småföretagare. Och då borde en given utgångspunkt för socialdemokraterna vara att prata socialförsäkringar och arbetsvillkor, snarare än skatter. Elin Grelssons krönika från förra veckan kan vara en bra start för den diskussionen.
  • I samband med ovanstående två punkter måste vi också angripa det som tyvärr fått namnet livspusslet. Tyvärr, eftersom det antyder att stressen i arbets-, familje och vardagslivet är ett individuellt problem med individuella lösningar. Det är det inte. Det är ett gemensamt problem för många, och måste kunna angripas med gemensamma lösningar. En del sådana diskuterade jag tillsammans med några till i ett kapitel i s-studenters 10-talsprogram. Det handlar om en del konkreta saker på detaljnivå, men framför allt att inte tro att de här problemen är individproblem som ska lösas med skatteavdrag, utan måste ses i ett mycket större sammanhang av arbetsmarknad, jämställdhet men också vilka krav och förväntningar vi har på vår tillvaro. En viktig start är prata om det här i politiska termer – inte bara enstaka lösningar, utan grunderna till problemen.
  • I Uppsala där jag bor är bostadsbristen konstant stor, men akut varje år i augusti/september. Det gäller i fler studentstäder också ( I stockholm fick utbytesstudenterna tälta i flera veckor) men framför allt i och nära storstadsområdena. När studenterna antingen fått inackorderingsrum, andrahandskontrakt eller gett upp och flyttat hem verkar alla (utom studentkårerna) tro att problemet är löst. Det är det inte. Ungdomskullarna är stora, bostadsbyggandet lågt, och framför allt byggs nästan inga små hyresrätter eller studentbostäder. Det som byggs är stora dyra bostadsrätter, och de billiga hyresrätterna säljs ut. Bostadssituationen nu är värre än när miljonprogrammet beslutades – det är kanske inte svaret, men en kraftfull bostadspolitik är akut. Det borde vara inriktad på genomtänkt stadsbyggnad för att minska segregationen, upprustning av de slitna miljonprogrammen och massivt byggande av billiga hyresrätter.
  • Apropå byggandet behövs andra typer av byggen, och framför allt infrastruktursatsningar. Resandet måste ske mer och mer med tåg och andra kollektiva färdmedel, och det behövs både i storstadsområdena, mellan dem och i fler städer. Visst borde fler städer i Sverige ha befolkningsunderlag för spårbunden kollektivtrafik? Och vill vi verkligen vara sist i Europa med snabbtåg som på allvar konkurrerar med flyget? Personligen så ligger tågspår mellan Uppsala och Enköping (enligt uppgift en av Sveriges mest trafikerade bussträckor) högt på agendan men det finns säkert fler högrelevanta projekt.
  • Både vad gäller bostäder och segregation, och jobben (som vi kommer till strax) så kommer vi inte undan maktfrågorna. Och inte bara de som bygger på ägande och utbildning, utan också den rena diskrimineringen. Socialdemokratin har sedan sin födelse en analys (även om den skiftat över tid i utformning, omfattning och klarhet) och språk för att tala om klass och ekonomiska klyftor. Sedan ett par decennier har vi också en analys och språk för att tala om orättvisor grundade i kön (sen är ju utfallet i konkret politik lite varierande). Men vi har fortfarande alldeles för lite genomtänkt analys, språk och idéer för att prata på ett konstruktivt sätt om etnicitet eller snarare om rasism. Den främlingsfientlighet som sd är ett uttryck för grundar sig delvis på ekonomiska klyftor och känsla av att hamna efter i föränderlig tid. Men den strukturella diskrimineringen på arbets- och bostadsmarknaden är ett faktum, det finns spår av koloniala tankesätt och rasismen finns djupt inbäddat på många håll där vi inte ser – eller vill se den. Ett problem är att vi sällan pratar om rasism och oftare om rasister – att rasism alltid (eller oftast) skulle vara en uttalad, medveten hållning som finns genomtänkt hos individer som kallar sig rasister, och att det är de som är problemet, de onda. Men så ser få förtryckande strukturer ut, och det gäller även rasismen. Precis som det finns strukturer som gör att kvinnor har mindre makt än män i vårt samhälle oavsett om vi kan identifiera de individer som är sexisterna, så finns det strukturer som gör att vita har stora privilegier även om vi inte kan hitta ”rasisterna”. Vi måste börja hitta ett sätt att analysera, kunskapsbilda och prata om det här, och använda en sådan analys som grund för politiska förslag. Det borde dessutom vaccinera oss från att komma med billiga populistiska förslag som fiskar i grumliga vatten.
  • Sen är det de där stora frågorna som pratades om för mycket och för lite om i valet. Arbetslösheten och jobben, försäkringssystemen och transfereringarna. Vi lyckades inte föra den diskussionen på ett konstruktivt sätt i valrörelsen utan uppfattades som nån sorts bidragsparti. Det säger inte så mycket om vår politik, som vår oförmåga att sätta saker i sammanhang. Försäkringar är inte bidrag. En stark arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkring ligger inte bara i försäkringstagarens utan också i arbetsgivarens och samhällets intressen. En rimlig pension är inte en allmosa utan uppskjuten lön. Vi måste kunna prata om hur försäkringssystemen ser ut både från perspektivet att de ska innebära en värdig och konstruktiv tillvaro för individen och underlätta att (i de fall det är relevant) komma tillbaka i arbete, men också vara hållbara ur samhällsperspektiv. Och jag tror att den gamla devisen ”trygga människor vågar” är en bra utgångspunkt.
  • Det gäller också diskussionen om välfärden. Just över välfärdsfrågorna har gamla låsningar lagt sig som ett lock över hela diskussionen – antingen är man typ frihetshatare eller så måste vi (som idag) ha de mest generösa reglerna i världen för vinstuttag för privata företag i offentliga verksamheter. Det måste finnas en mer konstruktiv diskussion än så. För det första så tror jag inte på att det är egalt vem som är utförare – inte minst är det tydligt i diskussionen om meddelarfrihet för välfärdsarbetare i privata företag. Sen är det i mina ögon helt orimligt att miljoner efter miljoner av skattepengar går i vinst till företag och privatpersoner varje år. Om det ska stoppas genom förbud eller genom kraftigt höjda kvalitetskrav kan vi såklart diskutera. Men diskutera det måste vi. Det måste gå att hitta former för vård, skola och omsorg som ger människor möjlighet till flexibilitet och inflytande men som inte, likt vårdvalet och andra liknande konstruktioner, ger utförarna fri dragningsrätt på skattemedel och omöjliggör politisk styrning av en gemensamt finansierad verksamhet. Här tror jag inte minst att den ideella sektorn är intressant som välfärdsaktör, som ju inte är offentlig men heller inte vinststyrd och fungerande efter marknadslogiken.
  • Vi måste också se utanför våra egna gränser. Och utanför EU:s gränser. Vi behöver en politik för Sverige i världen, och en internationell solidaritet värd namnet. Grejen är ett det här är faktiskt ett starkt kort för oss. Det engagemang och kunnande som finns i alla de olika internationella projekt och kontakter som finns, dels centralt på Palmecentret, dels ute i partidistrikt, arbetarekommuner och föreningar borde vara en bra bas för att återuppliva den internationella solidariteten som en paradgren för s, som också har en klangbotten inte minst bland unga. Vi måste bara låta allt det här engagemanget få genomslag i utrikes-, bistånds- och flyktingpolitiken. Vi måste se att våra villkor och fackliga arbete här hänger ihop med arbetares villkor i andra länder osv.
  • Den förra punkten hör ju ihop med det faktum att vi inte själva råder över vårt öde. Klimatfrågan, och i ett större perspektiv hållbarhetskrisen är kanske vår tids största utmaning. Den måste hanteras mycket långsiktigare än att bara handla om elpriser, bensinskatter och ekomat (även om det spelar roll) utan att det handlar om stora omställningar i hur vi ser på tillväxt och vad ett hållbart samhälle är. Där är forskning och ny teknik en viktig del, men inte tillräcklig. Vi måste våga ta både de stora diskussionerna, ett internationellt ledarskap och börja en konkret omställning av samhället.

Hm, det blev en liten nätt lista. men det är ju bara en start. vad ska vi börja diskutera?

Alla de här sakerna hänger på olika sätt ihop. Alla politikområden påverkar människors liv, och människor är hela, komplexa. De här, och ytterligare områden, utgör tillsammans det vi måste ägna oss åt om vi ska bygga möjligheternas land eller vad vi vill kalla det. Den socialdemokratiska tanken om ett samhälle som hänger ihop, där klyftor minskar, där människor behövs och gör nytta, där målet är frihet, jämlikhet och solidaritet för alla är en föråldrad. Problemet är att vi inte drivit politiska förslag som (i alla fall inte så att väljarna förstår det) pekar mot och leder till ett sådant samhälle.

(sen behöver vi prata om partikultur och organisation och idédebatt och medier och allt sånt. men det tar vi inte just nu)

Jo, en sak ska jag förresten säga om det där med personfrågorna. Att jag förväntar mig att de som är seriösa partiledarkandidater faktiskt ger sig till känna och säger vad de vill, vart de vill leda partiet och vad de ser som vägen framåt i förslagsvis de här listade frågorna. Jag har de senaste dagarna hört och läst många säga att de inte vill ha något påveval där allt görs upp i slutna rum. Då bör ju kandidaterna också tycka något, så vi kan göra det här påtvingade personvalet till ett val av politisk inriktning också. För övrigt håller jag med Sara i Rebella:

Valberedningens utgångspunkt bör inte vara att titta på vilka i partiledningen som ska bort, utan att titta på vilka i partiledningen som tar ett aktivt ansvar för ett öppet och konstruktivt förändringsarbete. Det är dessa individer,
och bara dessa individer, som ska få glädjen att bli nominerade på nytt. Om man inte visar medlemmarna att man tar sig an socialdemokratins utmaningar med lika delar entusiasm och allvar, ja då finns det många många andra som bara väntar på möjligheten att bidra till partiets nytändning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 svar på ”Okej, då pratar vi lite politik istället

  1. Bra punktlista!

    Informationspolitiken r ett omrde dr jag tror kritik frn arbetarrrelsen kan betyda mycket. Vi gr mot ett samhlle dr det blir mer och centralt att vr samlade kunskap r fri snarare n privatgd. Vi behver publicera snarare n att patentera fr att kunna nyttiggra forskningen – och ven fr att kunna kommersialisera den utanfr monopollsningarna. Srskilt gller det akuta frgor som energiteknik, dr samhllsintresset av fri forskning behver g fre fretagsintresset av att monopolisera ider.

  2. Pingback: r du med i byggandet av framtidens Sverige? « Callenberg’s Blog

  3. Nstan alla dina frslag – nja, hlften i alla fall – skulle kunna sammanfattas i en: Det r dags att lgga grunden fr ett nytt tekno-ekonomiskt paradigm, en ny kondratievcykel.

    Det var precis detta socialdemokraterna i Norden, Roosevelt och Keynes gjorde p 30-talet. Men den cykel de inledde har slitit ut sig sjlv, delvis pga sin framgng. Mer om det hr kan du lsa hos Carlota Prez: Technological revolutions and financial capital.

    Nr en kondratievcykel lper mot sitt slut eftertrds produktion av kedjebrevsekonomi. Under det kaos som rder kommer det fram nya teknologier som skulle kunna bra upp nsta cykel. Men innan detta kan ske krvs det offentliga ingrepp, politiskt formade infrastrukturer och institutioner som kan leda tillbaka resurserna frn spekulation till ordnad produktion.

    Det borde ligga nra till hands att socialdemokrater gr det hr. De har tminstone ngon sorts ryggmrgsknsla fr att renodlad profit, renodlad marknad, leder just till bubblor och kedjebrev, och att det behvs politik och kollektiva insatser. Men trs dom?

    Carlota Prez finns p http://www.carlotaperez.org/. En liten skrift som passar vldigt bra idag r http://www.carlotaperez.org/interviews/CParticleODApril2009.pdf

Kommentarer inaktiverade.