Dags för en ny fas i efterval(s)debatten

Eftervalsdebatten i socialdemokraterna har rört sig genom några olika faser den dryga månad som gått sedan valet. Efter de första dagarnas krisreaktioner och den efterföljande riksdagsformeringen har det börjat bli mer eller mindre vardag i politiken igen. Och då gäller det att vi inte bara går tillbaka till någon sorts business as usual utan tar de stora politiska utmaningarna på allvar.

En av de absolut klokaste valanalyserna – i alla fall av de som gjordes precis efter valet – stod en vänsterpartist för, men jag tror att den i minst lika hög grad gäller socialdemokraterna. Aron Etzler på Flamman skrev

Att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha panik. Inom socialdemokratin har nu det traditionella vänster-mittenbråket brutit ut. Det är samma bråk som Vänsterpartiet hade till för några år sedan. På många sätt är det nästan motsatsen till en analytisk debatt. Eftersom idén att gå till vänster alltid torgförs av vänsterpersoner och mittenidén av dem som även annars vill gå mot mitten, handlar det i grunden om personens politiska identitet, snarare än det val som just inträffat.
Jag medger gärna att jag är en av dem som länge sagt: nu måste vi gå till vänster. Men jag tror inte på det svaret längre. Om det alltid hade lönat sig att gå till vänster‚ då hade sannolikt inte Vänsterpartiet varit riksdagens minsta parti. Och om det å andra sidan alltid hade lönat sig att gå mot mitten, då hade inte socialdemokratin runt om i Europa gått stadigt nedåt; under 20 år av sökande mot mitten. Det är också lite svårt att förstå hur extremhögerpartier gått fram över hela kontinenten. Partier lyckas helt enkelt inte utifrån hur de ligger på en abstrakt skala.
Partier blir framgångsrika om de kan identifiera samhällsproblem, ställa rätt diagnos, rikta kritik mot de motståndare som är ansvariga, formulera sina lösningar, organisera människor för att bilda opinion, kommunicera dem med medborgarna, försvara dem mot motståndare. Beroende på om de sedan siktar på att vinna makten och sitta kvar handlar det dessutom att och driva igenom förändringar, kommunicera det och så vidare. (min kursivering)

Jag tror att det är precis det som behövs, att lämna såväl käpphästar som falangtänkandet (som kanske är något av det mest destruktiva strukturella draget i vårt parti och helt obegripligt hur det kan ha ett så starkt grepp) och istället börja med att identifiera problem, ställa diagnos, osv. Då krävs det krismedvetande, men inte panik. Och det kräver rejäla analyser och att vi inte tänker för kortsiktigt eller taktiserande, och framför allt inte tror att vi ska lösa alla partiets problem genom något listigt alexanderhugg som ska fixa allt. Nedgången har pågått länge, och det kommer ta lång tid att komma tillbaka.

Men tillbaka till faserna i eftervalsdebatten. I debattartiklar och bloggar har mycket klokt sagts de senaste veckorna, om behovet av en genomgripande problemanalys, om behovet av att återupprätta alliansen mellan arbetare och tjänstemän/medelklass (till skillnad från den nuvarande mellan överklass och medelklass), om behovet av att få bättre interndemokratiska strukturer och formulera en ny vision om vad socialdemokrati och ett solidariskt och framgångsrikt välfärdssamhälle är på 2010-talet (och kanske ännu mer 20- och 30-talen). Men det känns fortfarande som det finns delar vi inte diskuterar ordentligt.

Det blev tydligt i ett blogginlägg av Lena Sommestad i förra veckan, och ännu mer i Karin Petterssons ledare i aftonbladet igår. Lena skriver om behovet av en i grunden ny ekonomisk politik som inte utgår från skattesatser men också om ledarskap och vilka personer som får ansvar (och i förlängningen en ny ekonomisk-politisk talesperson), Karin Pettersson skriver om ”elefanten i rummet” – att ledarskapet i socialdemokratin är helt intakt. Pettersson skriver träffande om hur alla är rädda för en uppslitande personstrid, vilket leder till att ingen tar ansvar. Nu behöver ju inte ansvar alltid vara lika med avgång, men det är oroväckande tyst. Särskilt i kombination med det Lena Sommestad skriver om, att kompetenta politiker flyttas runt mellan utskott och inte får ägna sig åt (och bli riktigt duktiga på) ett frågeområde under längre tid, samtidigt som några personer, och anmärkningsvärdast i sammanhanget Thomas Östros verkar vara helt oberörd.

Jag tror inte att personfrågorna är det allra viktigaste – som bland annat Ann-Marie Lindgren uttryckt det: om man inte har en ny och i grunden genomtänkt politik spelar det ingen roll om man byter ut personerna. Men vi måste ha personer som kan driva en sådan genomgripande förnyelseprocess och göra det utan att ha en bestämd plan om vart vi ska innan hemläxan är gjord. Och att partiledningen är helt intakt och inte visar så stora tecken på att röra på sig är oroväckande.

Jag har fortfarande stort förtroende för kriskommissionen och att de kan komma med genomarbetade och modiga analyser och förslag, i alla fall om det är själva kärngruppen (och inte de brett sammansatta undergrupperna) som får sista ordet. Men det gäller att vi har ett ledarskap som har förtroende och kraft att genomföra det nödvändiga arbetet när kriskommissionen är klar. Ett helt oförändrat VU är ur det perspektivet otänkbart. Och då känns det ju som att Lena Sommestad sätter fingret på den havererade ekonomiska politiken – eller snarare bristen på en egen genomtänkt ekonomisk politik som bottnar i en egen analys och inte i en nervös anpassning av regeringens reformutrymme av rädsla för att framstå som oansvarig. Samtidigt är Thomas Östros en av mycket få som behåller sin post oifrågasatt (?) bland de politiska talespersonerna. När det blir dags att utkräva ansvar och ta in nya krafter som kan leda partiets förnyelsearbete känns det som att den ekonomiska politiken – och ledarskapet för den – är central.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 svar på ”Dags för en ny fas i efterval(s)debatten

  1. Pingback: Marta Axner » Blog Archive » Ligger lsningen i mitten?

Kommentarer inaktiverade.