Mer om det bästa feministiska alternativet (de rödgröna, alltså)

Häromdagen skrev jag här på bloggen om att en röst på Schyman är en röst på Reinfeldt, och att feministiska väljare borde rösta på något av de rödgröna partierna istället för Fi. En liten debatt utbröt på Twitter mellan mig och Lisa om taktikröstande, skrämseltaktik och huruvida sossarna faktiskt åstadkommit något det senaste decenniet (eller sitt sista decennium vid makten, snarare). I korthet gick Lisas kritik ut på att de rödgröna minsann får komma med bättre argument och bättre jämställdhetspolitik än att skrämmas med Reinfeldt om det ska vara värt en taktikröst (om jag förstod henne rätt).

Jag kan ge Lisa vissa poänger men håller ändå inte helt med. Det handlar dels om vad man menar med taktikröstning och vad som är det bästa alternativet att rösta på för ett mer jämställt Sverige, och där håller vi inte riktigt med varandra. Sen när det gäller att ”Reinfeldt är värre” inte är ett tillräckligt bra argument för att rösta rödgrönt så håller jag såklart helt med. Det finns många bättre skäl, och några av de tänkte jag ge här.

Frågan om Fi är det bästa feministiska alternativet att rösta på i valet är inte bara en taktikfråga, utan också en fråga om hur man ser på parlamentarism, partipolitik och reformism. Åsikten att Fi självklart är det bästa feministiska valet, medan en ”säker” taktikröst på de rödgröna är ett sämre men kanske taktiskt rimligt alternativ, bygger ju på utgångspunkten att Fi är mer renlärigt ideologiska och därmed bättre per default. Men det förutsätter för det första att renlärighet är viktigare än möjligheten att kunna genomföra sin politik och förändra samhället, dels att det går att bedriva en feministisk politik utan att ha en ekonomisk vänsterpolitik som tar ett större grepp över fördelningspolitiken. Gällande renlärigheten så är jag en klassisk reformist: hellre än att stå vid sidan av och ha rätt är jag hellre med och arbetar för en långsam men ändock förändring, och organiserar och övertygar en mycket större rörelse. Jag vill mycket hellre rösta på någon som har alla möjligheter att genomföra en utökning av de individuella månaderna i föräldraförsäkringen (som s och mp vill) än ett parti som i princip tycker som jag att den ska vara helt individualiserad men inte kommer ha någon möjlighet att påverka situationen (som Fi). Dessutom var den stora omsvängningen bland s medlemmar och väljare i den frågan en förutsättning för att reformen ska kunna genomföras, och det skiftet har varit beroende av de feminister som långsiktigt och aktivt arbetat för detta inom partiet istället för att gå nån annanstans tillsammans med folk som tycker likadant.

Sen tror jag faktiskt att en rödgrön regering inte bara kommer vara mindre hemsk än alliansregeringen på jämställdhetsområdet, utan jag tror starkt på kommande reformer. I frågan om föräldraförsäkringen så finns ännu inget löfte eller överenskommelse – men det beror inte på att några inte vill ha mer individualisering, utan att de vill gå olika långt. S och mp vill ha en tredjedel av till vardera förälder medan v vill ha helt delad. Oavsett hur utfallet i frågan blir innebär det ett tydligt steg framåt i frågan och sannolikt helt individualisering på sikt. Vårdnadsbidraget kommer att avskaffas. Lagen om rätt till heltid, som diskuterats ett bra tag, verkar kunna bli verklighet under nästa mandatperiod och det vore en oerhört viktig jämställdhetsreform. I Almedalen lanserades jämställdhetskampanjen 50/50 som tyvärr inte verkar ha fått så mycket utrymme men som ändå innehåller en del viktiga saker, förutom rätt till heltid också utbyggd barnomsorg på obekväma tider.
Men jag tror också som jag skrev ovan att det inte räcker med jämställdhetspolitiska reformer, utan ett genomgående feministiskt perspektiv i många frågor, och en jämlikhets- och välfärdspolitik som minskar klyftorna generellt i samhället. För kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, är mer sjukskrivna och det betyder att när klyftorna i samhället ökar så drabbar det kvinnor mer. Den rikaste tiondelen män i Sverige tjänar 200 gånger mer än den fattigaste tiondelen kvinnor. Även om den socialdemokratiska regeringen under föregående decennium eller så inte genomförde så vansinnigt många jämställdhetsreformer – en till pappamånad, maxtaxa på dagis, sexköpslagen, skärpning av våldtäktslagstiftningen, kanske några fler – så drev de en politik på andra områden som inte ökade klyftorna så mycket och därmed var bättre för kvinnor (även om klyftorna ökade då också, och är något som måste förändras nu, och som det finns goda möjligheter att förändra). De mainstreamade jämställdhetsarbetet, satsade på genusforskning och jämställdhet i högre utbildning, och upprätthöll många av de samhällssystem som varit viktiga för att hålla ihop samhället och därmed motverka att alltför många frågor hamnar på köksbordet där det oftast blir svårt om inte omöjligt att få till strukturella förändringar.

Sedan ska man inte glömma att många av de viktigaste reformerna för kvinnors frigörelse och ett mer jämställt samhälle inte har varit tänkta som sådana. Det kändaste – och kanske allra viktigaste – exempel är den avskaffade sambeskattningen 1972 som syftade till att öka sysselsättningsgraden och skatteunderlaget men i praktiken innebar en enorm ökning av kvinnors deltagande i arbetskraften och därmed massiv ökning av kvinnors makt över sina egna liv. Detta medförde också behovet av utbyggd barnomsorg och andra reformer. Jag tror att en mer övergripande, genomtänkt och helhetstänkande politik för minskade klyftor och förståelse för hur olika maktordningar samverkar är det bästa feministiska alternativet. Därför tycker jag att feminister ska rösta rödgrönt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,