Krantz blandar bort korten – om takbelopp, utbildningsplatser och vad som kostar pengar i högskolan

I en artikel på Newsmill går högskole- och forskningsminister Tobias Krantz till storms mot den socialdemokratiska kritiken mot regeringens utbildningspolitik (ja, han går egentligen till försvar men formulerar sig som om det var han som var oppositionen). Till sin hjälp har han årets siffror från Högskoleverket, där det framgår att fler studenter än någonsin studerar i den svenska högskolan, och att socialdemokraternas kritik är grundlös och felaktig.

Ministern har såklart rätt i att HSV:s siffror stämmer och att det finns fler studenter i högskolan än tidigare. Men frågan är dels om det är så enkelt att säga så, dels om det är regeringens förtjänst. För det första så är systemet för tilldelningen av utbildningsplatser och pengar till lärosätena en komplicerad historia. Det är inte riktigt så enkelt som att regeringen tilldelar platser som högskolorna sedan fyller, och att det stora antalet studenter just nu beror på att regeringen gett mer till lärosätena. Systemet går ut på att lärosätena får uppdrag och sedan pengar per student (både för registreringar och prestation) upp till ett takbelopp, vilket är det högsta beloppet som betalas ut, oavsett om lärosätena utbildar fler. Om ett lärosäte inte når upp till takbeloppet kan en del av det sparas till kommande år, och då täcka ev överproduktion, alltså om man utbildar fler studenter än tänkt. Antal platser är inte heller en så enkelt att se – i vissa utbildningar som läkare eller jurist är det någorlunda enkelt i och med att antalet platser som går att ta in är begränsat och det är i princip alltid fullt och studenterna följer programmet i någorlunda tydlig ordning. Men på många kurser och program finns tomma platser, många program består av kurser som söks och läses i frivillig ordning och många studenter plockar ihop fristående kurser till en egen utbildning. Många släpar efter men tar sedan många poäng på en gång i ett ”uppsamlingsheat”, andra återgår till utbildning efter uppehåll. Allt detta gör att antalet tagna poäng och antalet studenter inte bara beror på takbeloppet och utbildningsuppdraget utan också på massor av andra faktorer också.

En sådan stark faktor är arbetsmarknadsläget. Många studenter stannar kvar och läser en extra kurs när de inte erbjuds jobb direkt, studenter som har gamla rester passar på att göra dem mellan jobb/utbildning, andra som sökt mest för säkerhets skull påbörjar utbildningar som de kanske inte hade gjort om de haft andra alternativ. Som universitetskanslern Flodström uttrycker det i HSV:s pressmeddelande om rapporten:  Lågkonjunktur i ekonomin ger högkonjunktur i högskolan.

Regeringen har visserligen gett ett lite större uppdrag för 2010 och 2011, men det handlar om tillfälliga pengar. Och många av de studenter som räknas in i HSV:s statistik nu går över takbeloppen och bekostas alltså med lärosätenas egna sparade medel. Om de tillfälliga platserna inte blir permanenta kommer det behövas en rejäl neddragning 2012 på många utbildningar. Att då hävda som Krantz att regeringen satsar mer än någonsin och att lärosätena fått mer än någonsin är en sanning med modifikation. (Det här handlar om grundutbildningen, ska sägas. I forskningsanslag har regeringen mycket riktigt gjort stora satsningar, även om det kan diskuteras hur fördelningen och den politiska styrningen påverkat sektorn).

Regeringen har däremot gjort en del andra saker som Krantz också nämner, som det nya kvalitetsutvärderingssystemet, avgifter för utländska studenter, avskaffat kårobligatoriet och startat en ny lärarutbildning. Frågan är vad av detta som skulle ge mer pengar till grundutbildningen? Kvalitetsvärderingssystemet har gjort nästan hela sektorn upprörda över ministerstyret (vilket iofs verkar välkomnas från vissa håll) och fått kanslern att avgå. Avgifterna för utländska studenter – som förövrigt inte är så vansinnigt populära inom högskolesektorn och absolut inte bland studentkårerna – innebär att takbeloppen sänks med motsvarande belopp 2011 och om inte lärosätena lyckas rekrytera lika många betalande studenter som man har idag så blir det alltså en inkomstsänkning för högskolorna. Förutom på några få håll innebär alltså avgifterna sannolikt kostnad snarare än intäkt, och vissa utbildningar som idag har stor andel utländska studenter kan få problem att ens få ge sina kurser. Kårobligatoriets avskaffande och den nya finansieringsmodellen har inneburit att på de flesta håll kommer studentkårerna få pengar till sin verksamhet ur grundutbildningsanslaget (eftersom regeringen ger anslag motsvarande c:a en tredjedel av vad utredaren satte som lägstanivå för bibehållen utbildningsbevakning av kårerna). Lärarutbildningen kan nog få en del positiva effekter men det tydligaste just nu är att det pågår ett enormt arbete då samtliga lärosäten måste skriva om samtliga kursplaner och ansöka om examensrätt på nytt för alla utbildningar. Detta pågår samtidigt som lärosätena väntar in den nya högskoleförordningen som innebär att hela organisationen måste få nya beslutsdokument. Det pågår helt enkelt ett enormt arbete på förvaltningarna runt om på lärosätena och om de ska kunna få flera så stora reformer genomförda på kort tid med bibehållen kvalitet återstår att se.

Krantz kan mycket väl kritisera socialdemokraternas (eventuella brist på) utbildningspolitiska satsningar inför valet. Men det vore klädsamt om han inte fultolkade statistiken och målade ut sådant som kostar för högskolorna som satsningar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

p.s. kommentarsfunktionen verkar fortfarande inte funka. jobbar på det. jag raderar inga kommentarer.