Mer om religionskunskap i skolan och Björklunds miss i debatten

Jag skrev för några veckor sedan om förslaget till ny kursplan för religionskunskap i grundskolan som blivit omdebatterad (ex i P1 morgon, Dagen, SvD och MoT). Då skrev jag att jag inte var särskilt orolig för att förslaget skulle försumma kristendomen (som det anklagades för), och efter att i fredags ha varit på fortbildning med några av dem som skrivit förslaget är jag ännu mindre orolig utan tvärt om ganska entusiastisk. Däremot blev jag ärligt talat paff över hur skarpt Björklund uttalade sig om förslaget och att han faktiskt inte kan ha satt sig in i förslaget överhuvudtaget innan han uttalade sig.

Eftersom min institution utbildar (bland annat) religionslärare hade vårens pedagogiska fortbildningsdag tema om såväl religionsämnet i skolan som den nya lärarutbildningen. Några av de som varit med och gjort skolverkets förslag gick igenom dels hur det är upplagt och vad den nya kursplanen för religionsämnet ska innehålla, men också om processen och om tankarna bakom den nya formen.

De kursplaner (som alltså gäller varje ämne, till skillnad från Läroplanen som gäller skolan som helhet) som föreslås nu har en annan och stramare form än tidigare. De är kortare, men också mer konkreta. Från att tidigare ha haft mål/innehåll för grundskolan som helhet, går det nya förslaget igenom för varje stadium (1-3, 4-6 och 7-9) vad eleverna ska lära sig. En del av det beror på tanken på progression som ska genomsyra planerna – det ska vara en tydlig utveckling såväl i stoffet som i nivån på förståelsen genom åren, så att man inte ”tuggar om” samma saker. Det ska vara tydligare vad som ska vara läst, så att när man börjar exempelvis högstadiet ska lärarna veta att eleverna läst vissa saker även om de gått på olika skolor.

Planerna är också kortfattade i meningen att de inte ger detaljerade instruktioner om hur mycket man ska läsa om de olika sakerna eller hur undervisningen ska gå till (såklart – det bygger ju på lärarnas yrkeskunnande) utan snarare är ett minimun vad man ska ha gått igenom och gjort. I viss mån kommer en del av det att tas upp och diskuteras i de kommentarer som ska följa med kursplanerna. Ett exempel gäller just det som har diskuterats om kristendomens ställning. I kursplanen står det att eleverna ska lära sig om några traditioner och högtider i olika religioner. Idag står det att eleverna ska känna till detta om ”kristendomen och någon annan religion”, en skrivning som med rätta ansågs vag. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att ta sig genom grundskolan utan att möta flera andra religioner ordentligt. Dock betyder inte den nya skrivningen där kristendomen står tillsammans med de andra stora världsreligionerna att de måste få lika mycket tid i undervisningen. Detta diskuteras också i kommentarerna (och, antar jag, i det ambitiösa fortbildnings/implementeringsprogram som skolverket ska ordna när de nya planerna är klara). För lärarna borde det alltså vara tydligt att eleverna ska lära sig om de olika religiösa traditionerna som finns i Sverige och världen, men att det är helt rimligt att lägga betydligt mer tid på att läsa om de högtider och traditioner som de flesta elever firar.

Det stämmer förresten inte, som vissa debattörer hävdat, att kristendomen inte har någon särställning i kursplanen. I mellanstadiet ska alla elever ha läst om kristendomens särskilda roll och utveckling i det svenska samhället, historiskt och om sekulariseringsprocessen.

När de skulle lyfta fram vilka saker som var nya med planen, eller det som är en förskjuten tyngdpunkt gentemot den gamla, så var ett tydligare fokus på fler religioner inte den viktigaste punkten. Det var istället dessa tre:

  • Mer fokus på religion och samhälle, eller ett samhällsperspektiv (från att tidigare fokuserat mer på religion som en individs övertygelser eller tro)
  • Mer fokus på religioner som heterogena, den interna mångfalden i de religiösa traditionerna och människors levda religion
  • Mer uppmärksamhet kring religionens betydelse för och koppling till kultur, inte minst populärkultur.

Alla de här sakerna gjorde mig glad – inte bara för att de alla är tydligt religionssociologiska 🙂 – utan också för att de är precis tvärt emot det jag i mitt förra inlägg skrev om min största oro för religionsämnet i skolan, nämligen att religion uppfattas som fasta identiteter eller system som är tydligt avgränsade och kan studeras objektivt utifrån, som något som tillhör ”de andra”. Skolverkets förslag till kursplan för religionsämnet gör allvarliga försök att inte hamna i den fällen, något jag uppskattar mycket.

Processen har för övrigt varit ovanligt transparent – det har funnits ett stort antal referenspersoner och -skolor som konsulterats under arbetets gång, och medan dokumenten växt fram har olika versioner legat ute på skolverkets hemsida där allmänheten kunnat läsa och kommentera, något som också skett och även påverkat utformning och formuleringar i planerna. (mer om processen)
Återstår då frågan om Jan Björklunds uttalanden om kursplanen. Han sa i debatten i P1 Morgon som jag länkat till ovan att han tyckte att religionsämnet måste ta hänsyn till kristendomens historiska betydelse i Sverige och att han inte tänker acceptera/föreslå ett förslag till kursplan som inte tar hänsyn till det. Även om jag inte är säker på att han sa det rakt ut, så var andemeningen att han inte tänkte anta Skolverkets förslag.

Jag håller med om att det vore dumt om skolbarn i Sverige fick intrycket att Islam har och har haft lika stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige som kristendomen. Det är inte bara osant utan skulle också försvåra förståelsen av de problem som muslimer i Sverige idag möter. Men det är inte heller vad skolverket föreslår. Om det är det som Jan Björklund tror står i förslaget, så har han antagligen inte läst ordentligt, eller i alla fall inte tagit del av hur gruppen som arbetat med förslaget har tänkt och vad de olika målen betyder (till exempel att tidsplaneringen inte styrs av orden i kursplanen).

Om Björklund antingen försöker ta billiga poäng hos de små evangelikala grupper som protesterat mot planen, eller om han uttalar sig kategoriskt om ett förslag som han inte är så insatt i, vet jag faktiskt inte vad som är värst.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

2 svar på ”Mer om religionskunskap i skolan och Björklunds miss i debatten

  1. Pingback: Marta Axner » Blog Archive » Ledare om religionsmnet i skolan

  2. Pingback: Marta Axner » Blog Archive » Om kristendomens srstllning i religionsundervisningen

Kommentarer inaktiverade.