Att kämpa för de mest priviligierade

Det här var tänkt som ett 8 mars-inlägg. Sen gick hela dagen och plötsligt var klockan över midnatt. Men här kommer det ändå.

Folk ställer ibland frågan vad den viktigaste jämställdhetsfrågan, eller den viktigaste kvinnofrågan, är i vår tid. Jag tycker alltid det är väldigt svårt att svara på. För svaret på frågan är såklart beroende av vilken horisont man tittar från.

Globalt kanske svaret är kvinnors rätt till mödravård och reproduktiv hälsa, till sina kroppar och sexualitet, till skolgång och utbildning eller att äga och arbeta. I Sverige kanske rätt till heltid, delad föräldraförsäkring (som kommer ha många viktiga effekter på längre sikt), höjda kvinnolöner, satsningar på jobb i kvinnodominerade yrken.

I min närmaste horisont – akademin och forskningen – är frågorna lite annorlunda. Och det gör att jag ibland tvekar att tänka på dem som de viktigaste. I mitt uppdrag som ordförande för Uppsalas doktorander företräder jag ju på ett sätt en liten minoritet av de mest privilegierade, inte bara i världen utan i vårt land. Få får möjligheten till forskarutbildning, bara ett par procent av befolkningen, och de flesta som kommit så långt har goda möjligheter till ett bra liv och karriär framöver. är det verkligen värt besväret att arbeta för doktoranderna och för jämställdhetsfrågor (bland annat) inom akademin när det finns så många andra?

Mitt svar på frågan är ja. I alla fall så länge vi inte tappar proportionerna. Dels därför att det faktiskt finns ett antal jämställdhetsfrågor som är akuta inom akademin. Ingen vet riktigt hur utbredda de sexuella trakasserierna är – inte för att de inte är mätbara utan för ingen som har makt att göra något åt det verkar vilja veta, fastän nästan alla kvinnor inom akademin känner till fall. Lika många kvinnor som män påbörjar forskarutbildning, men efter doktorsexamen (om de tar ut den) försvinner betydligt fler kvinnor än män från universiteten pga dåliga arbetsvillkor, svårigheten att få forskningspengar och stängda nätverk. På professorsstolarna ökar andelen kvinnor med snigelfart och alltjämt ser vi hur i alla möjliga sammanhang, från grundkursernas litteraturlistor till utmärkelser och priser, hur kvinnorna knappt syns och i så fall lyfts fram som undantag. Så trots att vi akademikerkvinnor på vissa sätt är en privilegierad elit finns det centrala jämställdhets- och feministiska frågor att driva. Inte minst för att se till att kunskapen finns och vidareutvecklas för att kunna driva feministiskt arbete inom andra sfärer.

Men det gäller som sagt så länge vi inte tappar proportionerna. Så länge vi inte glömmer att ens grundläggande skolgång inte är en självklarhet för alla flickor och kvinnor i världen. Så länge vi inte glömmer att utbildning är ett mäktigt vapen för jämlikhet och utveckling som måste spridas till fler. Så länge vi inte glömmer att vi kvinnor som trots allt har fått stora möjligheter har ett stort ansvar för att arbeta för möjlighet och frihet också för våra systrar utanför akademin.