Marta Axner

I fredags disputerade juristen Mosa Sayed på en avhandling om islamisk arvsrätt vid Uppsala universitet, något som väckt en del uppmärksamhet inte minst på grund av kritiken från Dilsa Demirbag Sten i SvD i fredags. Demirbag Stens kritik följer ungefär de linjer man kan förvänta sig, kritik av dels den mångkulturalistiska utgångspunkten, dels att islam (och, uppfattar jag det som, religioni allmänhet) inte bör få utrymme eller särbehandling i det svenska rättsväsendet. I grunden uppfattar jag denna artikel i linje med hennes ofta återkommande debattinlägg med en snävt västerländsk sekularism i grunden, uppfattningen att religion är helt en privatsak, helt upp tillindividen att välja sombör hållas borta från allt offentligt liv. Denna grundsyn bemöttes av min doktorandkollega Joel Halldorf på samma debattsida idag.

Det jag tycker är intressant i detta är framför allt två saker: synen på religion i det gemensamma/offentliga livet i Sverige, dels frågan om forskningens frihet och universitetens uppgift. Jag har inte läst Sayeds avhandling och tänker inte försvara hans åsikter eller slutsatser (även om jag misstänker att jag skulle uppfatta dem annorlunda än Demirbag Sten och hennes påhejare i kommentarsfältet) men jag vill gärna försvara hans rätt att uttrycka dem. Och jag vill gärna diskutera synen på religion och vad det sekulära samhället är och bör vara.

Mest skrämmande tycker jag synen på forskning som kommer fram, framför allt hos de efterföljande kommentarerna. Ryggmärgsreflexen hos massa människor är att ifrågasätta universitetets legitimitet på grund av en avhandling somde med all säkerhet inte läst och knappast skulle kunna kunna bedöma den vetenskapliga kvaliteten på. (Att Demirbag Sten har läst avhandlingen betvivlar jag inte, jag syftar på övriga debattanter). Att hävda att man i juridiskt arbete inte skulle få ifrågasätta grundlagen eller andra principer innebär en grav inskräkning av den Akademiska friheten, och en missuppfattning av den juridiska forskningens roll. Rättsvetenskap handlar inte om att fälla domslut, att göra tolkningar av gällande lag som en domstol gör. Självklart ska man kunna diskutera och ifrågasätta slutsatser av forskning eller kritisera metod osv, men att vilja förbjuda eller ifrågasätta viss forskning som sådan ärnågot helt annat. Och jag misstänker att det inte är nån slump att det är just islam som väcker så starka åsikter. Annars brukar det bara vara genusforskning som brukar få kommentarsfälten (och en och annan debattör) att ropa på forskningsförbud.

Gällande synen på religion så återkommer jag till det i ett eget inlägg.

En mer nyanserad kritik av Sayed finns hos Andreas Johansson Heinö.
Uuppdaterad 2010-02-06: efter att ha lagt upp inlägget igår via telefonen har jag nu fixat till länkarna mm.

Jag vill också påpeka att jag inte tillåter några trakasserier eller olagligheter i kommentarerna på min blogg. i det ingår förtal. Den som har saklig kritik eller vill diskutera sakfrågor är varmt välkommen, den som vill göra grundlösa anklagelser om terrorism får göra det på sin egen blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, akademisk frihet, uppsala universitet, juridik, mosa sayed, dilsa demirbag sten, religion, arvsrätt

Det har varit lite trögt med bloggandet. Väldigt trögt, faktiskt. När jag tittar tillbaka så är det nästan ett år sedan jag höll en någorlunda hög publiceringshastighet och ambitionsnivå på den här bloggen. Det senaste inlägget gjordes i oktober, och övriga inlägg under det senaste året har i hög grad bestått av länkar till andra texter jag skrivit eller korta kommentarer och tips. Sånt som jag nu snarare delar via twitter eller facebook.

På ett sätt har det varit skönt att släppa bloggen, under lång tid var den viktig och nu har jag lagt krut på annat och upplevt det som lite befriande att inte ha prestationsförväntningar också där. Samtidigt har det gnagt lite, att jag kanske borde bestämma mig, göra slut helt med bloggen och officiellt sluta. Men det har också varit svårt. Jag vill ju inte sluta tänka på mig själv som bloggare. Och jag har ju ändå lagt rätt mycket tid och kraft på att bygga upp bloggen och att då bara sluta känns inte heller bra. Fast kan man ha en gammal blogg som bara ligger och skräpar?
Men de senaste veckorna har jag börjat inse att det kanske är dags att börja om. I ett samhällsklimat där plötsligt ett burkaförbud kan hamna på agendan på en partiledardebatt utan att någon knappt har sett en burka i Sverige tror jag att en religionssociolog som sysslar med religion i offentligheten kanske har något att säga. Liksom i en hel del andra frågor om religion och politik som blir allt vanligare som spänningsfält i det offentliga samtalet. Och så händer det ju massa saker i utbildningspolitiken och forskningspolitiken. Och så är det ju faktiskt valår.

Så nu har jag bestämt mig, inspirerad av säsongsstarten av P3 Kultur med just det temat: Det är dags för reboot av martaaxner.net. En omstart helt enkelt. Samma utseende, samma grundtema, men ändå lite nytt. Jag kommer nog inte skriva så ofta - troligare någon gång i veckan än varje dag. Kanske lite mindre snabba tyckanden om dagspolitik och kanske lite mer fördjupande kommentarer. Kanske blir det inte alls så. Men för mig blir det lite skillnad i alla fall.

Jag vet ju inte om jag har några läsare kvar eller om det är någon som vill läsa. Men jag tror att jag har något att säga, och jag hoppas ni vill lyssna. Välkomna tillbaka till martaaxner.net.